Behörighetskrav för GMU

Utan att vara speciellt insatt i frågan om behörighetskrav för att få genomgå GMU tror jag att det är viktigt att hålla några viktiga fakta i minnet när man läser de alarmerande artiklarna på SvD samt diverse bloggar.

För det första förefaller det vara så att det finns ännu inga formella beslut att ändra några behörighetskrav. Intill dess att ett nytt beslut föreligger gäller de gamla behörighetskraven.

För det andra är det så att all antagning till GMU bygger på en kravprofil i ett krigsförband. Detta enkla faktum leder till att även om GMU är lika över hela landet är inte rekryterna rekryterade mot identiska kravprofiler. En blivande skyttesoldat har inte samma kravprofil som en blivande ubåtsmatros. En blivande pilot har inte samma kravprofil som ubåtsmatrosen. Konsekvensen av detta är att även om de formella behörighetskraven är på en viss nivå så är det den planerade befattningens kravprofil som till syvende och sist är styrande för vem som antas till utbildningen.

Spaning ger vid handen att kärnan av problemet är rekrytering till en befattning i Hemvärnet. Rekryteringen går tydligen rätt dåligt. Att sänka behörighetskraven för dessa befattningar har vad jag förstår, i min hydda vid Nilens strand, ingen smittorisk mot de befattningar som är avsedda för olika typer av arbetstagare, dvs. anställda (främst GSS/K). Deras befattningars kravprofiler är ju inte ändrade.

Eller har jag missat något?

GMY

Sinuhe

Uppdatering 302200: läs mitt inlägg nedan om att det hela handlar om att Försvarsmakten nu ska använda sin rätt att ge ut en föreskrift om hur Förordning om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten ska användas. Det handlar inte om några nya kravprofiler.

Uppdatering 310710: Peter Hultqvist har uttalat sig i SvD i frågan. Även han verkar ha missförstått skillnaden mellan a) formella behörighetskrav för att få påbörja GMU och b) de kravprofiler som en anställning senare bygger på. "Yrket kräver med än grundskola", anser han. Hultqvist är dock välkommen att besöka min blogg, så blir allt framställt i ett förklarat ljus...;-)

Tankar om Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga

Jag satt för några veckor sedan i en sådan där spontan fikarumsdiskussion som kom att handla om Försvarsmaktens förmåga inom försvarsmedicin. En fråga som kom upp var ”vem ansvarar för Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga egentligen?”. En vild diskussion utbröt men den resulterade i att alla kaffedrickarna enades om att rätt svar på frågan är ”Ingen!”.

Det finns visserligen en generalläkare, men han sysslar över huvud taget inte med krigsförbandens förmåga att utöva försvarsmedicinsk verksamhet – han utövar tillsyn. Detta är en stor skillnad jämfört med hur verksamheten bedrevs under de föregående generalläkarna ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.

Som läget är just nu finns det följande viktigare aktörer på den försvarsmedicinska arenan (som inte alls är en egen arena utan tydligen mest en restprodukt):

1.     PROD LOG Fömed – ansvarar främst för materielfrågorna

2.     INSS J4 Fömed – ansvarar mest för organisationen av olika försvarsmedicinska enheter samt deras tänkta förmågor

3.     FömedC – ansvarar för viss utbildning

4.     TrängR – äger de fyra försvarsmedicinska kompanierna

5.     Krigsförbanden – de som har försvarsmedicinsk personal i insatsbefattningar

Jag måste säga att jag anser att detta är ganska beklämmande. En högt utvecklad försvarsmedicinsk förmåga sägs ofta vara mycket viktig ur ett attraktionsperspektiv – soldaten ska veta att det bakom henne finns en sjukvårdskedja värd namnet, med materiel och personal som kan rädda hennes liv.

Spaning ger vid handen att Försvarsmaktens fokus avseende försvarsmedicinsk förmåga har helt fokuserats på ett fåtal befattningar i Afghanistan. Bemanning av ett antal hundra försvarsmedicinska befattningar i krigsförbanden har kommit helt i skymundan. Tydligen har ett stort antal projekt initierats för att råda bot och bättring på detta elände, men ingen förbättring har de facto genomförts. Den omtalade ”medicinska insatspoolen” förefaller inte existera alls utom på PowerPoint-bilder. De värnpliktiga läkarna och sjuksköterskorna kan inte användas utom vid särskilt författningsstöd. Många av dem bör dessutom inte ens vara krigsplacerade på grund av 10-årsregeln.

Jag tror faktiskt inte att de är raketforskning att få ordning på försvarsmedicinverksamheten. Här kommer mina förslag i en vild oordning:

1.     Återskapa en reell generalläkare, som främste företrädare för Försvarsmaktens samlade verksamhet inom försvarsmedicin.

2.     Ge FömedC utökat ansvar (och därmed följande ekonomiska medel) att ta ”lead” avseende bemanning av samtliga försvarsmedicinbefattningar i krigsförbanden.

3.     Flytta ansvaret för sjukhuskompanier och sjukvårdsförstärkningskompanier från TrängR till FömedC (som idag inte har några egna krigsförband).

4.     Börja rekrytera tidvis tjänstgörande försvarsmedicinpersonal en masse, för en anställning som reservofficer eller kanske GSS/T.

5.     Skapa en Försvarsmedicinkår, med en främste företrädare (se mitt tidigare inlägg om behovet av att återinföra personalkårer).

Jag hoppas att några av mina läsare har bättre insikt än jag – hur kan man gå vidare för att återskapa en försvarsmedicinsk förmåga värd namnet?

GMY

Sinuhe

Försvarsgrenarnas återkomst är nära

Dagens enhetliga Försvarsmakt utan försvarsgrenar skapades delvis för att de ständigt förekommande försvarsgrensstriderna höll på att lamslå hela verksamheten och underminera ÖB:s roll som myndighetschef. Armén och flygvapnet hade vardera cirka 35 % av försvarsanslaget och marinen cirka 15 %. Resten användas ”centralt” om jag minns rätt.

Reformen har dock medfört ett antal väldigt tydliga nackdelar.

Inom HKV är exempelvis en icke obetydlig del av det interna arbetet sprungen ur ständiga koordineringsmöten mellan INS och PROD, där den senare ”äger” alla organisationsenheter och deras krigs- respektive hemvärnsförband, och den förre får disponera dem avseende främst beredskap och insatser. INS beskrivs ofta som ”kravställare” och PROD som ”leverantören”. Ett omfattande regelverk avseende ”överlämning” av krigsförband mellan PROD och INS växer fram. Men – egentligen är det så att samtliga krigsförband, genom sin tillhörighet till en organisationsenhet, är underställda C PROD. C INSATS får ibland dock disponera dem avseende vissa specifika frågor – den modell som på militärsvenska heter lyder under .

Ett exempel på hur snurrigt det är visas genom att Sverige har en arméinspektör och en armétaktisk stab, men däremot ingen armé. Det finns möjligen något som brukar benämnas markstridskrafterna eller arméstridskrafterna, men någon enhet benämnd armén existerar inte.

Arméns truppslag (infanteri, kavalleri, pansartrupper, luftvärn, artilleri, ingenjörtrupperna, signaltrupperna samt trängtrupperna) existerar endast i form av plåtbitar på uniformen. Någon formell grund för individens utmärkning, grundad i en tillhörighet till ett truppslag finns inte längre.

Det finns en marininspektör och en marintaktisk stab, men det finns ingen marin längre. Däremot kan man möjligen säga att marinens båda vapenslag existerar något tydligare  än truppslagen inom armén – främst för att de har olika gradbeteckningar och därför ofta omnämns som ”flottan” och ”amfibiekåren”.

Det finns en flygvapeninspektör och en flygtaktisk stab, men inget flygvapen längre. Flygvapnet har vad jag vet aldrig varit indelat i vapen- eller truppslag.

Detta var en aspekt – nu kommer det fler.

Organisationsenheterna är uppdelade mellan de fem ”arenor” som på något sätt vuxit fram för att ersätta försvars grenarna. Organisationsenheternas krigs- och hemvärnsförband har en ännu lösare koppling till de gamla försvarsgrenarna  än vad organisationsenheterna hade.

Det jag funderar på är om det finns någon möjlighet att ta ett steg tillbaka och skapa förutsättningar för ordning och reda igen, utan att samtidigt skapa förutsättningar för försvarsgrensstrider.

En stridsidé kan vara följande:

·      Tre försvarsgrenar bildas. Chefen för en försvarsgren ansvarar för ekonomi, produktion, vidmakthållande, beredskap och insatser med sina krigsförband samt äger den basorganisation som behövs för detta uppdrag (basorganisationen ingår alltså även i försvarsgrenen).

·      De tre försvarsgrenarna benämns armén, marinen och flygvapnet.

·      De tre försvarsgrenscheferna benämns arméchef, marinchef och flygvapenchef.

·      De tre staber som dessa tre befattningshavare leder benämns arméstaben, marinstaben och flygstaben.

·      Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna är en del av armén.

Nu kommer det svåra, nämligen hur man kan och bör ”portionera ut” de organisationsenheter och krigsförband som ”blir över” enligt ovanstående modell.  Mitt enkla förslag är följande (ursäkta om jag glömt någon organisationsenhet:

·      SWEDEC = del av Ing 2 = armén

·      FM UndSäkC = del av LSS = flygvapnet

·      FömedC = ombildas till Göteborgs garnison (se mitt tidigare blogginlägg om att det är dags att ta sig loss från Axel Oxenstiernas inflytande) = marinen

·      SkyddC = armén

·      FMTM = marinen

·      LedR = armén

·      FMTS = armén

·      ”Rest-FMLOG” = ingen aning än! Fast det mesta av nuvarande FMLOG:s verksamhet händer ju på marken.

·      Militärregionstaberna = armén (eftersom en viktig del av deras verksamhet kommer att bli att utöva taktisk ledning av hemvärnsförbanden).

En sådan här föreslagen reform kommer med all säkerhet aldrig att bli av, eftersom det finns alldeles för många individer inom HKV som anser att den nuvarande tingens ordning är alldeles perfekt. Om inte skapar den ju mycket arbete och ger god motion och starka benmuskler genom dagliga promenader mellan Banérgatan och Lidingövägen.

En omorganisation enligt ovan skulle ju också få till följd att hela HKV skulle behöva återgå till en struktur som innebär att alla de försvarsgrenspecifika frågorna hanterades av respektive försvarsgrensstab med chef, medan alla andra gemensamma frågor hade behövt att landa ”någon annan stans”.  Sannolikt hade LEDS behövt svälla en del för att i sin struktur även inkludera de idag lite frisvängande enheterna JURS, INFOS, PERSS, SÄKI, GL samt REV. Enligt min personliga åsikt är detta dock inget stort problem.

En fråga som genast infinner sig är hur den militärstrategiska, operativa och taktiska ledningen av krigs- och hemvärnsförband ska gå till om man gör om hela organisationen enligt mitt förslag.

Den militärstrategiska ledningen är redan just nu under inflyttning i LEDS, så där ser jag inga större problem.

Den taktiska ledningen av egen försvarsgrens krigsförband (hemvärnsförbanden har ju återgått till armén) bör givetvis ske av respektive försvarsgrensstab – det är ju liksom det som vitsen med att ge respektive försvarsgrenschef hela ansvaret ”från ax till limpa”. För armén kan också taktisk ledning ske genom brigadstaberna. Hemvärnsförbanden leds från militärregionstaberna.

Operationell ledning då? Ja, om man definierar operativ ledning som ledning av insatser där fler än en försvarsgren ingår så ter det sig nödvänligt att skapa en enhet för detta – ett organ liknande dagen JOC. Exakt hur detta ska petas in i ett nytt HKV har jag faktiskt inga bra idéer om.

Beträffande HKV ska man dock ha klart för sig att det är en mycket liten del av HKV som sysslar med ledning av insatser.  Att skapa en liten enhet inom HKV och benämna den exempelvis Operationsledningen samt basera den på dagen JOC verkar inte vara speciellt svårt.

Jag skulle vilja relatera detta inlägg till mitt tidigare inlägg om att skapa garnisoner i stället för att upprätthålla valda delar av 1634 års regeringsform. I det inlägget nämner jag bland annat Boden (och lite grann Luleå). Enligt mitt förmenande är det bara slöseri med pengar att inte löpa linan hela vägen ut och inrätta en organisationsenhet benämnd Bodens garnison. Garnisonen utgör basorganisation åt följande krigsförband:

1.     191 mekaniserade bataljonen

2.     192 mekaniserade bataljonen

3.     193 jägarbataljonen

4.     91 artilleribataljonen

5.     92 artilleribataljonen

Skövde/Karlsborg är ett annat exempel på där detta skulle fungera bra.  Skaraborgs garnison skulle då utgöra basorganisation åt följande krigsförband:

1.     41 mekaniserade bataljonen

2.     42 mekaniserade bataljonen

3.     31 infanteribataljonen (se mitt tidigare inlägg om benämningar på krigsförband)

4.     32 underrättelsebataljonen

5.     21 logistikbataljonen

6.     22 logistikbataljonen

Ansvaret för sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna (vem tusan har uppfunnit en så otymplig benämning?) bör självklart överföras till FömedC (som idag inte har några krigsförband!).

I båda ovanstående exempel är det chefen för armén med sin arméstab som producerar krigsförbanden samt leder den basorganisation som finns på respektive plats. Ledningen av krigsförbanden utövas antingen av chefen för armén med sin arméstab eller av brigadchef med brigadstab eller möjligen av militärregionchef med militärregionstab.

Som den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har jag inte föreslagit en liknande lösning för marinen och flygvapnet. Detta beror främst på att jag har för lite kunskap om i vilken utsträckning som flottiljstaberna faktiskt även leder krigsförband i insatser. Om det är så att flottiljstaberna även leder krigsförband i insatser är detta något man får fundera på eftersom det innebär att gränsdragningen mellan bas- och insatsorganisation blir ganska luddig.

Jag ser fram emot en givande debatt i frågan om försvarsgrenarnas återkomst! Jag har säkert glömt en stort antal viktiga parametrar men tycker ändå att frågan om försvarsgrenarnas återkomst är så viktig att den åtminstone bör få debatteras.

Det finns en komplicerande faktor och det är det införande av ett flertal "stridscentrum" som aviserats. Hur detta påverkar ovanstående förslag har jag faktiskt ingen aning om. Risken är nog att det bara blir ännu rörigare. 

Ordet är fritt.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens beredskap

Jag vill med detta inlägg anknyta till den aktuella debatten om vilken beredskap som Försvarsmakten har. Inlägget bygger lite (som vanligt) på nyanserna med orden.

Försvarsmaktens insatsorganisation, detta hemska begrepp, består av två delar: krigsförbanden och hemvärnsförbanden.

Om kravet är att huvuddelen av insatsorganisationen ska vara gripbar inom några dagar så uppfyller dagens Försvarsmakt redan detta eftersom hemvärnsförbanden fullt ut har en mycket hög beredskap. Därutöver kommer det att finnas stående förband och kontraktsförband, samt en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner.

En viktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion är vilken ”verktygslåda”  som avses att påbörja beredskapshöjningen. ÖB har en verktygslåda och riksdag och regering har en helt annan.

Om vi börjar med den senare har riksdag och regering tre olika metoder att höja beredskapen.

Den första är att regeringen kan återinföra hela eller delar av värn- och civilplikten. Detta kan exempelvis användas för att kalla in, med plikten som grund, krigsplacerade värnpliktiga till repetitionsutbildning. Detta kan ske selektivt, det vill säga endast omfatta vissa krigsförband. Under detta skede är Sverige i övrigt inte omställt till ”krigsfot” (jag kommer inte på något bättre begrepp) utan beredskapshöjningen sker utan att ett stort antal andra författningar gäller. För Försvarsmaktens krigsförband innebär detta dock att krigsplacerade värnpliktiga är skyldiga att infinna sig till den typ av tjänstgöring som den återinförda plikten omfattar.

Den andra är att riksdag och regeringen beslutar om skärpt beredskap. Jag kommer i detta inlägg inte att närmare beröra denna eftersom jag inte är tillräckligt påläst.

Den tredje är att riksdag och regering fattar beslut om högsta beredskap. Detta kan även ske genom ett beredskapslarm. Beredskapslarm innebär, förutom att ett stort antal författningar omedelbart börjar gälla, att alla krigsplacerade svenskar omedelbart ska bege sig till sin inställelseplats. Att utlysa högsta beredskap är ett dramatiskt ingrepp i det svenska samhället eftersom ett stort antal vilande författningar omedelbart börjar gälla.

ÖB:s verktygslåda för beredskapshöjningar är enligt min mening fortfarande haltande på grund av den ”strategiska time-outen”. Jag vet faktiskt inte om till exempel det gamla begreppet ”GIVAKT” fortfarande har en tydlig relevans. Det pågår dock ett arbete att se över hela beredskapssystemet och PROD har numera en sektion som arbetar med mobiliseringsfrågorna.

Om ÖB höjer beredskapen så innebär det för den militära k-personalen (yrkesofficerare samt GSS/K) att de inom ramen för sin arbetsskyldighet ska utföra det arbete som arbetsgivaren beslutar. Men – någon inskränkning avseende semestrar och andra ledigheter föreligger inte. En bataljonsstab kan fortfarande ta semester och åka till Mallorca. Civila arbetstagare omfattas av beredskapshöjningen endast om de har en befattning i ett krigsförband. Normala arbetsrätten gäller, liksom arbetstidsregleringen. Arbetstiden ska rapporteras i System PRIO och planeras på vanligt sätt.

Det som frågan egentligen gäller är i vilken omfattning som t-personalen kan användas vid en av ÖB initierad beredskapshöjning. När systemet med GSS/T reellt finns på plats kan Försvarsmakten självklart skicka ut inkallelser till all t-personal med en befattning i ett krigsförband. Men – det system vi valt innebär att även om t-personal formellt har en skyldighet att infinna sig till tjänstgöring så finns det inga sanktioner som träder i kraft om Lisa och Kalle inte infinner sig. Möjligen kan uppsägning som tidvis tjänstgörande arbetstagare ske. Detta gäller dock inte endast vid en beredskapshöjning utan vid alla inkallelser!

Min slutsats är att debatten måste grundas på vald verktygslåda. Om debatten handlar om att försvara Sverige mot ett befarat anfall av främmande makt så bör det rimligen vara så att det är regeringens verktygslåda som används – allt annat verkar ologiskt. Antagandet pekar på vikten av Försvarsmakten fullt använder krigsplaceringsinstrumentet. Det är endast med krigsplaceringen som grund som alla krigsförband och hemvärnsförband med rimligt stor säkerhet kommer att innehålla personal som kan lösa uppgifter för att försvara Sverige.

Min slutsats är också att debatten om Sveriges beredskap förs med felaktiga begrepp och på en starkt förenklad bakgrundsteckning.

Det är ju faktiskt så att marin- och flygvapenförband till stor del bemannas med k-personal. Debatten om beredskapshöjningar och hur lång tid det i praktiken tar att uppnå en godtagbar insatsförmåga är därför främst relaterad till arméförbanden, vilka ju till stor del bemannas med t-personal.

I detta inlägg har jag inte behandlat materielfrågorna – av den enkla orsaken att jag inte känner till i vilken omfattning som krigs- och hemvärnsförband i tillräcklig omfattning har materiel ”här och nu” för sina krigsuppgifter.

GMY

Sinuhe

Regleringsbrevet för år 2012

Jag vill först uttrycka min glädje över aktiviteten runt mitt senaste inlägg. 67 kommentarer är rekord! Antalet besökare är också klart ökande.

Jag har försökt att översiktligt analysera regeringens regleringsbrev (RB12) för Försvarsmakten avseende år 2012. Jag är inte helt insatt i rollen som ett regleringsbrev har, men det känns som att detta är regeringens mer detaljerade instruktioner avseende Försvarsmaktens verksamhet under året. RB12 preciserar också vad Försvarsmakten särskilt ska återrapportera i årsredovisningen för samma år (den som levereras under våren år 2013).

Jag har inte gått igenom hela RB12 utan koncentrerat mig på den delen som behandlar personalförsörjningsfrågorna, dvs. sidorna 10 och 11. Det finns vidare en bilaga som är mer relaterad till själva återredovisningskraven.

För det första kan man konstatera att regeringen akut behöver en kompetent korrekturläsare. De benämningar och begrepp som regeringen själva kvitterat såsom varande de som ska användas slarvar man högst betänkligt med. Jag återkommer till detta.

Skrivningarna om år 2012 är tydligt fokuserade på att nu ska Försvarsmakten detaljerat redovisa hur resan mot IO14 går. Detta gäller egentligen inte bara personalförsörjningsfrågorna utan även exempelvis avseende materiel. Det handlar mycket tydligt om personaluppfyllnad av krigsförband och på ”bemanning av insatser”. Ibland kan det kännas som att regeringen inte riktigt förstått att detta bör vara samma sak – det är ju Sveriges krigsförband som ska genomföra insatser, nationellt eller internationellt.

Regeringen vill att Försvarsmakten ska ”fortsatt lägga vikt vid rekryteringen av tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)”. Redan här haltar logiken betänkligt eftersom denna intressanta personalkategori inte existerar idag här och nu. Försvarsmakten kan lika gärna åläggas att rekrytera alkemister. En annan mycket intressant formulering är att ”anställningsformerna ska vidareutvecklas i takt med att regelverket utvecklas”. Jag kan tyvärr inte låta bli att tolka detta som att regeringen förutskickar att det inte kommer att levereras en speciallag avseende GSS/K, GSS/T samt RO till halvårsskiftet. Hur ska man annars tolka denna kryptiska formulering?

Jag bejakar att regeringen tydligt instruerar Försvarsmakten att ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för samtliga GSS/T”. Men – detta är faktiskt oerhört illa skrivet om man funderar på hur våra krigsförband ser ut. En korrekt formulering borde givetvis vara att  ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för alla tidvis tjänstgörande arbetstagare med en befattning i ett krigsförband”. Man kan ju förmoda att reservofficerarna också bör erbjudas tjänstgöring i minst samma omfattning som GSS/T.

Lite längre ner anser regeringen att ”myndigheten ska vidta åtgärder för att minska kostnaderna för officerare, civilanställda och konsulter”. Är det en lapsus att regeringen tydligen inte anser att kostnaderna för specialistofficerare ska minskas, eller det så att det som regeringen menar, men inte förmått formulera på begriplig svenska, är ordet ”yrkesofficerare”?

Jag bejakar att regeringen nu tar tag i hela reservofficersfrågan och tydligt anger att ”myndigheten ska utveckla reservofficerssystemet utifrån insatsorganisationens behov”. Regeringen använder verbet ”ska” och inte verbet ”bör”.  Detta är i realiteten en mindre dynamitgubbe eftersom Försvarsmakten fullständigt schabblat bort frågan om återupptagen grundutbildning till reservofficer – den uppgift som gavs redan i regleringsbrevet för år 2009. Antalet vakanta reservofficersbefattningar i IO14 kommer enligt min bedömning att vara minst 1 500 (av 2 249). Försvarsmakten har vidare schabblat bort hela frågan om kompetensinventering av nästan 8 000 anställda reservofficerare. Som skattebetalare anser jag att detta är mycket illa skött.

Lite längre ner anser regeringen att Försvarsmakten ska återrapportera hur stor andel av rekryterna som rekryterats till (bland annat) en anställning som GSS/T. Regeringen visar återigen att den inte verkar ha förstått att denna kategori inte existerar än. Regeringen vill också ha information om hur många som är ”krigsplacerade i insatsorganisationen uppdelat på personalkategori”.  Min personliga fundering är huruvida regeringen verkligen åsyftar ”krigsplacerade” (ett begrepp som endast är relevant vid skärpt eller högsta beredskap enligt ett särskilt författningsstöd) eller om man egentligen menar ”har en insatsbefattning manifesterad i System PRIO”.  Jag är faktiskt osäker.

Regeringen är ganska tydlig på att det föreligger en övertalighet avseende yrkesofficerare (men inte civila arbetstagare). Visserligen använder RB12 uttrycket ”officerare som inte kan placeras på specialistofficersbefattningar” men eftersom en reservofficer över huvud taget inte kan placeras och förväntas tjänstgöra på någon befattning över huvud taget mot sin vilja kan man förmoda att det är yrkesofficerare som avses med skrivningen. Jag tror att det kommer att bli ett ökat fokus på denna fråga ganska snart under våren. Inneliggande planer förutskickar en ökning av antalet befattningar för yrkesofficerare och volymen närmar sig raskt 10 000. Om statsrådet läser min blogg kanske han kan fundera över relationen 10 000 yrkesofficerare gentemot sammanlagt 30 000 tidvis eller kontinuerligt tjänstgörande arbetstagare i Försvarsmakten (dvs. utan Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna). En hövding på var tredje indian.

Jag vill också nämna lite om bilaga 2 till RB12. I bilagan beordras Försvarsmakten att återredovisa utfall avseende personalkostnader för kategorin ”specialister”. Här visar regeringen verkligen att den över huvud taget inte läst sina egna förordningar. Vad jag vet existerar överhuvud taget ingen fastställt kategori med det namnet.

Avslutningsvis vill jag peka på att regeringen också skriver om ”kontrakterade soldater” och ”kontrakterade förband”.  De helt felaktiga uttrycken innebär det slutliga beviset för regeringen behov av en förbättrad korrektur. 

Det känns tyvärr som att RB12 skrivits av personal som inte har tillräcklig kompetens inom sitt sakområde. Man kan undra vad Axel Oxenstierna hade sagt.

GMY

Sinuhe

Benämningar på manöverbataljoner

De nya manöverbataljonerna i armén och amfibiekåren har olika typer av benämningar och några definitiva bra beslut i denna fråga verkar inte finnas.

Bataljonerna benämns ibland med sin gamla benämning, exempelvis ”191. mekbataljonen” (eller ”191. mekaniserade bataljonen”) och ibland med en ny benämning av typen ”1. manöverbataljonen mekaniserad”.

Dessa benämningar är illa nog men det blir ännu värre när vi kommer de de mekaniserade bataljonernas kusiner, nämligen ”manöverbataljon lätt mekaniserad”, alternativt ”manöverbataljon mekaniserad lätt” samt ”manöverbataljon lätt”.

Den sista kusinen är det krigsförband som alltid hetat ”2. amfibiebataljonen” och som nu benämns ”manöverbataljon amfibisk”.

Ur marknadsföringssynpunkt är de nya påhittade ”benämningarna” beklämmande dåliga produkter. Hur kul är det att gå på nyårsfest och som svar på en fråga berätta att man är sergeant på "manöverbataljon amfibisk"? 

Försvarsmakten har ibland en underlig förmåga att döpa om förband, enheter och företeelser så att benämningen ska låta ”häftigare” än vad det egentligen är. Jag har på Marinbloggen ställt frågan varför det plötsligt heter ”stridsstödfartyg” i stället för ”trängfartyg” alternativt ”underhållsfartyg”. Jovisst låter det häftigare men vem försöker man lura? Vi pratar trots allt om ett fartyg med underhållsresurser och en begränsad självskyddsförmåga.

Om vi återgår till de åtta manöverbataljonerna så kan man dra följande slutsatser:

·      De nya benämningarna har dålig marknadsföringseffekt och anknyter inte alls till krigsförbandens historia

·      De nya benämningarna är onödigt långa och ”utslätande”

Eftersom det är nyårsdag vill jag inte belasta läsaren med en massa referenser i detta ämne, utan direkt gå på mina egna förslag till benämningar på dessa krigsförband. Förslaget bygger på att kopplingen mellan basorganisationens förband (I 19, P 4, P 7, K 3, LG samt Amf 1) inte behöver återspeglas i själva nummersättningen. Förslaget bygger  på att ”gamla fina begrepp” används och att vi inte uppfinner nya i onödan.

• De mekaniserade bataljonerna (fyra stycken): Dessa bör benämnas exakt vad de är, nämligen mekaniserade bataljoner. Numren bör självklart vara 1-4.

• De lätta mekaniserade bataljonerna (två stycken): Om man tittar i historieboken så känns det som att en lättare typ av anfallsförband ofta kallades ”dragoner”. En dragon var ju en ”beriden infanterist”, som initialt inte var tänkt att slåss till häst utan endast använda hästen som ett snabbt fortskaffningsmedel. Med lite fantasi tycker jag nog att det finns vissa likheter mellan gårdagens dragoner och dagens lätta mekaniserade förband. Mitt förslag är således att bataljonerna nummer 5 och 6 benämns dragonbataljoner. Dessutom är faktiskt P 7 arvsförband till Skånska dragonregementet, P 2.

• Den sjunde manöverbataljonen är tydligen inte ens lite mekaniserad, utan benämns endast ”lätt”. Lättare stridskrafter, dvs. utan hästar, stridsvagnar etc. har traditionellt benämnts infanteriförband. Mitt förslag blir således att den sjunde bataljonen benämns infanteribataljon.

• Beträffande den åttonde manöverbataljonen tror jag mina läsare redan nu kan räkna ut att den bör benämnas just amfibiebataljon - och inget annat!

Det samlade förslaget till benämningar för våra åtta manöverbataljoner bör således vara enligt nedan:

1. mekaniserade bataljonen (1 mekbat)

2. mekaniserade bataljonen (2 mekbat)

3. mekaniserade bataljonen (3 mekbat)

4. mekaniserade bataljonen (4 mekbat)

5. dragonbataljonen (5 dragonbat)

6. dragonbataljonen (6 dragonbat)

7. infanteribataljonen (7 infbat)

8. amfibiebataljonen (8 amfbat)

Jag kan själv faktiskt känna viss tveksamhet till att introducera begreppet ”dragon”, som kan kännas mer än lovligt gammaldags. Ett alternativ, som tar hänsyn till den 7. bataljonens rötter i K 3, vore att benämna bataljonerna 5-6 för infanteribataljoner och den 7. bataljonen för husarbataljon.

Jag låter mina läsare rösta och släpper härmed ordet fritt! Låt oss bara hjälpas åt att motverka dåliga förslag till benämningar från HKV. Nu återgår jag till min hydda vid Nilens strand.

GMY

Sinuhe