Svårigheter

Det är många saker som just nu kan förknippas med svårigheter.

För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare - alltså runt 10 - 12 000 läsare per månad.

Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter - främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.

Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval - för låga försvarsanslag.

Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna - i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt "följt med" i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.

Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.

Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.

Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner  samt stridsvagnskompanier.

I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag - mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.

I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det "fattas" nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning - en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.

På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning - Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.

Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?

Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.

GMY

Sinuhe




 

Åter i tjänst!

Sinuhe anmäler härmed att han är åter i tjänst. 

Resan till landet Punt är avslutad och jag hoppas kunna publicera inlägg med någorlunda regelbunden periodicitet.

Det första ämne som jag vill beröra är ett ämne som är oerhört viktigt - nämligen hur Försvarsmakten i realiteten hanterar sin tidvis tjänstgörande personal. IO14, vad den än är värd numera, har ju ett stort antal befattningar som ska bemannas med t-personal (som kategorin får benämnas enligt FM PersI).

En god vän till mig har just kommit hem efter att ha tjänstgjort i en internationell militär insats. Till sin stora förvåning fick hon inte genomföra tjänstgöringen inom ramen för sin redan existerande tillsvidareanställning som reservofficer, utan "erbjöds" i stället en extra anställning som tidsbegränsat anställd med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Lagen stipulerar i 2 § att "Den som ska tjänstgöra i en internationell militär insats och inte har en anställning i Försvarsmakten får anställas särskilt för tjänstgöring i en sådan insats".

Skrivningen är uppenbarligen avsedd för att vara verktyg för de fall där Försvarsmakten måste direktrekrytera för att kunna fylla upp i de fall som det inte finns redan anställd personal. Men - och detta är ett stort men - hon har redan en anställning i Försvarsmakten och hennes extra anställning torde därför strida mot skrivningen i § 2.

Rent praktiskt har detta fått till följd att hon gått miste om över 10 000 kr i skattefritt traktamente -  hon anställdes nämligen i det område där insatsen genomfördes och kunde inte räkna hemmet som skattemässigt tjänsteställe.

Hon har dessutom framhållit att hon inte ser någon som helst mening att vara reservofficer om det är så att reservofficersanställningen inte används när hon ska tjänstgöra. Man kan också fråga sig varför reservofficerarna påtvingades den internationella arbetsskyldigheten för om själva tjänstgöringen ändå ska ske inom ramen för en helt annan anställning.

Jag lämnar fältet fritt för kommentarer - om någon överhuvud taget läser detta.

GMY

Sinuhe

Dags att gå vidare

Det är nu dags att gå vidare i mitt djupa engagemang för Sveriges Försvarsmakt och de män och kvinnor som är engagerade i denna för mig viktiga fråga.

Under överskådlig tid kommer jag inte längre att publicera några inlägg på min blogg. Däremot kan det tänkas att jag ibland går in under mitt namn (Sinuhe the Egyptian) och i olika sammanhang kommenterar skeenden som jag finner intressanta. Mitt intresse för personalförsörjningsreformen finns kvar, liksom intresset för att den beskrivs och uppfattas i enlighet med vad den är.

Det finns några saker som jag vill framhålla innan jag går in i viloläge.

För det första har det hela tiden varit min avsikt att ”förklara hur saker och ting är tänkta att fungera” inom den reformerade personalförsörjningen. Det har aldrig varit min avsikt att medvetet var elak mot någon. Om någon (från general till menig) känt sig utpekad så ber jag om ursäkt.

För det andra har jag medvetet använt min blogg för att torgföra vissa åsikter jag har tagit till mig, inhämtade under ett långt liv i uniform. Avsikten med dessa åsikter har inte varit att få ”cred” för min blogg utan enbart att med min långa erfarenhet som grund försöka få olika företeelser i Försvarsmakten att fungera bättre. Det är ibland bra att kunna sin historia. 

För det tredje är jag fullständigt bestört över den taktlöshet som vår statsminister har visat idag genom att karakterisera ÖB:s uppgifter om en-veckas-försvaret som ”särintressen”. 

Bäste statsminister.

Överbefälhavarens uppdrag är att vara ansvarig för Sveriges försvar samt - i en extrem situation - vår nations hela existens. Att karakterisera vårt lands överbefälhavare som ett  vanligt ”särintresse” vittnar om en människosyn och ett av det politiska maktinnehavet korrumperat ledarskap som jag inte vill vara en del av. 

Jag kommer aldrig mer att rösta på Moderata Samlingspartiet under den tid som Fredrik Reinfeldt är statsminister. 

Öppna ögonen herr statsminister - se utmaningarna och omvärlden. Visa respekt för alla de som engagerar sig för Sveriges försvar och fortlevnad som nation.

GMY

Sinuhe

Tillägg tnr 292135: Det är smickrande att jag blivit omnämnd i Expressen.