Försvarsmaktens veteraner

Sedan Allan Widmans utredning om veteransoldater har det skett en enorm utveckling, som verkligen är glädjande. Ny lagstiftning finns, Försvarsmakten åläggs ett större ansvar än tidigare och en veteranavdelning ska bildas från halvårsskiftet. Ett rätt stort antal nya tjänster skapas för att förstärka de reella möjligheterna till stöd för veteraner.

Måndag och tisdag förra veckan avhölls ett rätt stort seminarium på Karlberg, inriktat på veteranfrågor.

Det man kan konstatera är att numera är inte frågan om Försvarsmakten ska ta ett större ansvar för sina veteraner utan mest om hur detta ansvar ska materialiseras. Forskning visar ju att generellt sett så mår Försvarsmaktens veteraner (med detta ord menar jag enbart de som egentligen borde benämnas utlandsveteraner, det vill säga soldater som tjänstgjort i internationella militära insatser) faktiskt bättre än ett medelsnitt av Sveriges befolkning gör. Detta gäller även förekomsten av PTSD (post-traumatic stress disorder). Även sådana variabler som självmordsfrekvens är mindre förekommande bland veteranerna än bland motsvarande genomsnitt av Sveriges befolkning.

Detta skulle kunna innebära att man kunde säga att då behövs ju ingen satsning - allt är ju OK. Tyvärr är det inte så. Orsaken till att veteranerna mår såpass bra som de trots allt gör är tydligen främst att det noggranna urval som görs inför anställning och tjänstgöring gör att en stor del av "riskindividerna" sållas bort. Å andra sidan innebär detta att det bland veteranerna kanske inte borde finnas ett enda självmordsfall samt att andelen som drabbats av PTSD också borde vara noll.

Seminariet hade ett bra sätt att beskriva detta, nämligen just att veteranerna som kollektiv kanske mår bra men att det ändå på den individuella nivån ändå kan finnas tydliga behov av hjälp, stöd och behandling.

Det är känt att det finns fortfarande veteraner som tjänstgjorde i Kongo som varje dag mår skit. En annan stor riskgrupp är de veteraner som tjänstgjorde i de tidiga Bosnien-missionerna, där ju kriget var närvarande på ett ännu tydligare sätt än i dagens Afghanistan men Försvarsmaktens "verktygslåda" inte alls lika utvecklad som den håller på att bli här och nu.

Ett stort problem, som jag ser det, är att det lätt blir så att Försvarsmaktens chefer tror att den nya personalförsörjningen på något mystiskt sätt redan idag existerar fullt ut, så att förbandscheferna ska ta sitt ansvar för "sina veteraner". Så kan det kanske bli så småningom, men vi är inte där än. Av de kanske 100 000 svenska män och kvinnor som tjänstgjort i internationella militära insatser är det ju en försvinnande liten andel (några tusen skulle jag tro) som är anställda i Försvarsmakten till vardags och som kan sägas ha en tydlig förbandstillhörighet och en förbandschef.

Det stora flertalet är och var ju totalförsvarspliktiga, som till vardags idag gör något helt annat (arbetar hos en civil arbetsgivare, studerar, är arbetslösa, är pensionärer etc). Många av dessa är utbildade vid ett förband som inte längre existerar. Många av dem har heller ingen krigsplacering vid ett krigsförband.

Det är detta som är problemet tror jag. Om man ska närma sig dessa 100 000 män och kvinnor ska man inte tro att man når dem genom deras "respektive förband", för det gör man inte. Ett omsorgsfullt detektivarbete måste nog till.

Men - det finns ingen annan väg än den smala vägen. Försvarsmaktens veteraner har gjort en fantastisk insats för Sverige, dess folk, riksdag och regering. De flesta veteraner mår jättebra. Nu gäller det bara att finna dem som trots allt har behov av stöd, hjälp och åtgärder.

GMY

Sinuhe