Vägen mot IO14

Det strukturella mål som Försvarsmakten arbetar mot omnämns ofta IO14 - insatsorganisation 2014. IO14 är liksom tänkt att vara det tydliga första resultat av den reform som startades efter det att Försvarsmakten lämnat in sitt så kallade 30 januari-underlag under år 2009.

Internt pratar man numera också om FMORG 13, det vill säga hela Försvarsmaktens organisation år 2013 (sannolikt per den 2013-12-31). Skillnaden är per definition att insatsorganisationen består av Försvarsmaktens krigsförband samt hemvärnsförband, medan FMORG 13 även inkluderar basorganisationen. Den kan här vara värt att nämna att det enligt gällande FM ArbO inte existerar något som heter basorganisation eller insatsorganisation. Krigsförband och hemvärnsförband är däremot definierade. Man kan tycka att det känns märkligt att det i särklass vanligaste begreppet ("insatsorganisation") saknar definition i Försvarsmaktens egen interna arbetsordning.

IO14 är tänkt att bestå av ett antal olika personalgrupper. De jag kan komma på så här på rak arm är följande:

1. Yrkesofficerare
2. Reservofficerare
3. Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)
4. Civila arbetstagare
5. Krigsplacerade värnpliktiga
6. Hemvärnsmän
7. Frivillig personal
8. Specialister (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)

Jag tror inte att Försvarsmakten kommer att kunna gå iland med att bemanna med dessa personalgrupper så att IO14 kan sägas vara rimligt personaluppfylld. Jag bedömer däremot att det finns en rimlig chans att gå iland till år 2018-2020.

Yrkesofficerare

Beträffande yrkesofficerare ser jag inga större problem. Volymerna finns redan - enligt många debattörer finns det dessutom ett betydande överskott. Beträffande kompetenser och kvalifikationer finns det rimlig tid att ge kompetensutveckling så att varje yrkesofficer kan känna sig trygg i sin befattning i krigsförbandet. Däremot finns det helt klart frågetecken avseende den fysiska statusen.

Jag kan också känna tveksamhet till att "omgalonering" av dagens OFF/K till SO/K går så sakta.

Reservofficerare

Tyvärr ser jag stora problem för denna viktiga personalgrupp. Visserligen har Försvarsmakten ett stort nominellt överskott av reservofficerare (cirka 8 000 anställda reservofficerare mot ett behov av cirka 2 400), men volymerna har tyvärr ingenting med verkligheten att göra.

• Antalet reservofficerare under 35 års ålder är endast några hundra individer
• Det finns fortfarande ingen reservofficersutbildning värd namnet
• En befattning i ett krigsförband ska tas med frivillighet som bas. Befattningen kan innebära upp till 20 % tjänstgöring i krigsförbandet under en åttaårsperiod.
• Kompetensprofil och kvalifikationer för reservofficerare är i de flesta fall inte införda i System PRIO. Tydligen har inte dessa 8 000 arbetstagare upplevts som viktiga nog för att söka lösningar utanför de som finns för k-personalen.

Min bedömning är att det kommer att saknas cirka 1 500 reservofficerare när IO14 är färdigbemannad. Bristerna kommer att vara störst för tidvis tjänstgörande specialistofficerare (SO/T). Orsaken är att det idag inte finns några.

Incitamenten för en 45-årig RO/kn att acceptera en SO/T-befattning i ett krigsförband är sannolikt dåliga. Detta accentueras av "erbjudandet" att, om än på frivillig bas, få sin tjänstegrad "konverterad" till RO/1.e sergeant.

Detta kan till viss del avhjälpas genom att en stor del av RO-befattningarna på befattningsnivån OR 6 görs om till OR 5 och således kan bemannas med GSS. Vidare måste grundutbildning av reservofficerare påbörjas i stora volymer. Det är obegripligt att regeringen inte reagerar när Försvarsmakten faktiskt inte alls levererar det som beställdes redan 2009.

Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän

Under förutsättning att författningsstöd kommer på plats under 2012 så ser jag inga stora problem när vi ser fram emot IO14. Vissa orosmoln finns dock:

• Vi vet ingenting om faktisk genomsnittlig anställningstid för GSS än
• Ekonomin kan medföra att volymerna måste justeras nedåt
• Attraktionsfrågorna för GSS/T känns osäkra - vilka drivkrafter finns det som leder mot att en man eller kvinna vill bli tidvis tjänstgörande GSS?

Civila arbetstagare

Jag ser inga stora principiella problem i denna fråga. Det finns dock detaljer som bör utvecklas för att få fram ett tydligt system för civila arbetstagare som har sin befattning i ett krigsförband i stället för i basorganisationen. Det är viktigt att komma ihåg att de "kontinuerligt tjänstgörande specialisterna" i verkligheten representeras av civila arbetstagare som har en befattning i ett krigsförband. Någon annan personalgrupp existerar inte.

Ett antal civila arbetstagare i Försvarsmakten kommer sannolikt att byta arbetsgivare och föras över till Försvarslogistikmyndigheten (det föreslagna namnet på det nya FMV). Om dessa individer ska fortsätta att kunna användas av Försvarsmakten i befattningar i krigsförbanden så måste de sannolikt erbjudas (!) en anställning som GSS/T. Man bör observera att befattningens kravprofil gäller även för sådana lite annorlunda GSS/T. Man bör också observera att anställningen enbart kan erbjudas. Om Försvarsmakten i stort går mot en personalförsörjning baserad på frivillighet så rimmar det illa att överväga att tvinga någon att vara mekaniker eller sjuksköterska i ett krigsförband.

Jag tror också att det ur ett värdegrundsperspektiv vore bra om Försvarsmakten formaliserade frågorna om militärutbildning, uniformsbärande, gradbeteckningar etc. för dessa arbetstagare. Just nu kan man tycka att Försvarsmakten "genar rätt bra i kurvorna" genom att inte ta tag i denna komplexa fråga på ett seriöst sätt. Folkrätten innehåller ett tydligt regelverk i frågan och då bör rimligen Försvarsmakten på ett korrekt sätt förhålla sig till denna.

Krigsplacerade värnpliktiga

Efter ett huvudsyfte med hela reformen är att de krigsplacerade värnpliktiga successivt ska ersättas av annan personal så ser jag inga problem med denna personalgrupp. Man bör dock notera att eftersom denna personal inte kan repetitionsutbildas (förutom om de tecknat ett interimsavtal) så blir kunskap och kompetens i befattningen successivt sämre. Behovet av repetitionsutbildning blir alltså efter hand med tiden större om regeringen skulle återinföra hela eller delar av värnplikten.

Hemvärnsmän

Jag känner viss oro för att många hemvärnsmän (ja det heter faktiskt hemvärnsmän enligt författningen) kommer att söka en anställning som GSS/T. Försvarsmakten behöver både hemvärnsförband och kontraktsförband.

Frivillig personal

Här är Sinuhe ute på både hal och tunn is. Kan någon läsare skriva något klokt om personalförsörjningen med frivillig personal?

Specialister

Beträffande personalförsörjning med specialister (militära arbetstagare med särskild civil fackkompetens) finns det ett stort strukturellt problem, nämligen att det inte finns något författningsstöd för den tidvis tjänstgörande varianten denna personalgrupp. Som jag ser det är den enda framkomliga lösningen att de cirka 1 000 befattningar för tidvis tjänstgörande specialister som finns i IO14 görs om till GSS/T-befattningar.

Slutsats

Delar av IO14 kommer att vara tillräckligt uppfylld med rätt sorts personal, men vissa tydliga brister kommer att finnas. De största problemen kommer att finnas avseende a) reservofficerare och b) tidvis tjänstgörande specialister.

Det pågår ett forcerat arbete att se över hela Försvarsmaktens organisation. Arbetet sker inom ramen för en särskild arbetsgrupp som benämns Ag BoK. Chef för arbetet är överste Jan Pålsson.

Jag hoppas innerligt att de tveksamheter avseende befattningar för reservofficerare och specialister som jag identifierat ovan är kända av arbetsgruppen. Om så inte är fallet finns det en tydlig risk att arbetet delvis måste göras om. Det vore ju faktiskt oklokt att skapa befattningar för individer som inte existerar.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens behov av personalkårer

Försvarsmakten sista "personalkår" avskaffades officiellt för något år sedan. Kåren hette Väg- och vattenbyggnadskåren (VVK). VVK hade anor sedan 1800-talet och var enligt uppgift mycket viktig under andra världskriget då en stor mängd befästningar och andra fasta anläggningar skulle byggas. För att bli medlem i VVK skulle kandidaten vara reservofficer samt civilingenjör inom väg- och vattensbyggnadsfacket (det som numera heter samhällsbyggnadsprogrammet).

VVK avvecklades främst för att dess medlemmar i mycket liten omfattning faktiskt tjänstgjorde i Försvarsmakten. Att det blev så är nog både VVK:s och Försvarsmaktens fel. VVK avvecklades också för att dess författningsstöd utgick redan på 1990-talet.

Idag har Försvarsmakten ett flertal arbetsområden där bildandet av motsvarande personalkårer enligt min mening skulle ge tydliga fördelar och egentligen inga nackdelar.

Låt oss börja med att studera försvarsmedicinpersonalen. Försvarsmedicinpersonal består i dag av värnpliktiga krigsplacerade, yrkesofficerare, reservofficerare, GSS/K och GSS/T, civila arbetstagare samt hemvärnssoldater. De har titlar som läkare, sjuksköterska, undersköterska, tandläkare, veterinär, stridssjukvårdare etc. Det de egentligen har gemensamt är att de inte har något gemensamt, förutom att Försvarsmakten främst är intresserad av deras civila kompetenser inom försvarsmedicinområdet.

Denna ganska stora skara av människor saknar en "husse" (eller "matte") som kan arbeta med att "hålla ihop" hela skaran samt dagligen vara dess främste företrädare. Att vara främste företrädare för en personalkår innebär inte att man är personalens chef utan mer att man har ett arbete som i någon mån liknar det som en KOF (kompetensområdesföreträdare) utför. Exempel på uppgifter som skulle kunna tänkas åvila en främste företrädare för en personalkår är följande:

• Planera kompetensutveckling
• Planera personalrörlighet
• Planera personalflöden
• Följa internationell utveckling

Däremot tror jag inte att det är lämpligt att en personalkår så att säga får en egen ekonomi för exempelvis kompetensutveckling. Rent principiellt är det ju respektive förbandschef som ska planera och genomföra kompetensutveckling för sin personal. Problemet är bara att C I 19 sannolikt inte har full kunskap om hur man bör kompetensutveckla en narkosläkare.

Den modell jag har funderat på ett bra tag är följande:

Försvarsmakten bildar ett antal personalkårer inom de arbetsområden där behovet förefaller tydligast. Rent spontant och utan djupare analys tror jag att det finns goda behov inom följande områden:

• Försvarsmedicin (Försvarsmedicinkåren)
• Logistik (Försvarslogistikkåren)
• Underrättelsetjänst (Underrättelsekåren)
• Ledningssystem (Ledningssystemkåren)
• Personaltjänst (Personaltjänstkåren)

Till denna lilla skara skulle man kunna lägga till den personalkår som faktiskt redan existerar, fast den inte omnämns som en personalkår: Försvarsmaktsingenjörerna (Försvarsingenjörkåren).

Eftersom denna blogg till stor del handlar om Försvarsmakten så har jag kunskap om att många i Försvarsmakten bär uniform. En uniform präglas ofta av att den är behängd med symboler av olika slag. Detta innebär att en fråga som automatiskt kommer upp är "ska medlemmar i Underrättelsekåren bära ett särskilt märke som visar kårtillhörigheten?". 

Spontant är mitt svar ett entydigt ja.

För att summera detta inlägg så föreslår Sinuhe härmed att Försvarsmakten återinför begreppet personalkår, samt bildar ett antal sådana inom de områden där behovet förefaller tydligast. Om någon läsare tvekar så fråga gärna en försvarsmaktsingenjör vad han eller hon tycker.

Trevlig söndagkväll! Det ska bli spännande att läsa vad mina läsare tycker om detta skott ut i mörkret.

GMY

Sinuhe

Reservofficerssystemet, forts.

Nedanstående är ett citat från regleringsbrevet för 2009, sidan 25:

"Försvarsmakten ska utveckla reservofficerssystemet utgående från insatsorganisationens kompetensbehov. Grundläggande reservofficersutbildning ska genomföras under 2009."

Inte ens i mina mest optimistiska stunder kan jag tycka att Försvarsmakten levererat det som regeringen faktiskt beställde under 2009. Försvinnande små skaror av blivande "generella" specialistofficerare i reserven har utbildats genom att genomgå ordinarie specialistofficersutbildning (SOU). Vidare har utbildning av reservofficerare inom specialspåren flygledare, meteorologer, läkare, sjuksköterskor etc. fortgått.

Men det som regeringen var beställde var sannolikt inte alls detta, utan att mängdutbildning av blivande "klassiska" reservofficerare (OFF/T) skulle ske inom de kompetensbehov som insatsorganisationen (egentligen inom krigsförbanden) har.


En sådan mängdutbildning har överhuvud taget inte genomförts. 

Mycket riktigt börjar det nu visa sig att krigsförbandens behov av reservofficerare (cirka 2 200 personer) inte alls kan tillfredsställas av den rätt stora volym av äldre reservofficerare som existerar. Det är flera byggstenar som fattas:

• De äldre reservofficerarnas militära kompetenser är sannolikt inte helt "up to date". Reservofficerarnas militära kompetenser är dock egentligen okända för Försvarsmakten eftersom en försvinnande liten andel av dem har kompetenser införda i System PRIO. Reservofficerarnas civila kompetenser (ofta akademiska) är ännu mer okända.
• De äldre reservofficerarnas intresse för att tjänstgöra enligt det tjänstgöringsmönster (upp till 20 % tjänstgöring i Försvarsmakten under en åttaårsperiod) som skissats är sannolikt begränsat.

Så här står vi nu i den situation som hade kunnat undvikas (delvis) om Försvarsmakten kvitterat och genomfört den breddutbildning som regeringen beställde för två år sedan: IO14 kommer att innehålla ett stort antal RO-befattningar som inte kommer att kunna bemannas.

En vaken läsare ville att jag skulle belysa hur utvecklingen av varumärket reservofficer bör utvecklas.

En reservofficer tjänstgjorde för 20 år sedan i princip var fjärde år på en KFÖ med sitt förband. Därutöver kunde det förekomma tjänstgöring på en SÖB eller inom ramen för egen (kort) utbildning. Om man räknar på detta hamnar man på ett tjänstgöringsmönster på maximalt åtta veckor per fyraårsperiod och i många fall mindre. Två veckor per år motsvarar cirka 4 % av tiden (översiktligt).

Den "nye" reservofficeren kommer alltså att tjänstgöra fem gånger mer, dock under förutsättning att han eller hon verkligen tjänstgör i internationella militära insatser två gånger under en åttaårsperiod.

Sett utifrån detta resonemang kanske varumärket ska byggas mer på att individen är officer eller specialistofficer, inte på att han eller hon är anställd som reservofficer. En officer anställd som yrkesofficer och med en befattning i ett kontraktsförband kommer ju i de flesta fall inte att tjänstgöra i den befattningen mer än när hela kontraktsförbandet är mobiliserat. Däremellan kommer han eller hon sannolikt att tjänstgöra i rörliga produktionsbefattningar inom helt andra arbetsområden. Skillnaden mot hans eller hennes tidvis tjänstgörande kollegor blir därför inte så stor.

Jag vill slutligen peka på risken att tidvis tjänstgörande personal blir det som reservofficerare varit under ett stort antal år: en budgetregulator. Det finns en tydlig risk att kontinuerligt tjänstgörande personal, som i sin tjänstgöringsform är på plats och kan påverka exempelvis planering och ekonomi, fattar beslut som är negativa för de tidvis tjänstgörande kollegorna.

Är det kanske detta som skett med grundutbildningen till reservofficer? Kontinuerligt tjänstgörande personal har kanske ansett att reservofficersutbildningen av olika skäl inte har behövt prioriteras, fast regeringen varit mycket tydlig på den punkten. Märkligt nog har regeringen accepterat resultatet.

GMY

Sinuhe

Reservofficerare i IO14

En vänlig läsare bad mig skriva någonting om reservofficerare (RO) i den nya Försvarsmakten. Faktiskt har jag redan berört ämnet lite översiktligt i ett tidigare inlägg ("Bitarna börjar falla på plats").

Till att börja med så tror jag att få insatta läsare kan säga emot att hela RO-kollektivet blivit tämligen misshandlat sedan cirka 1995. Trots ett stort antal utfästelser från både Försvarsmakt och regering om vikten av själva systemet så har i praktiken mycket lite hänt. Jo en sak har faktiskt hänt - grundutbildning till reservofficer är i praktiken avskaffad och medelåldern har ökat. Mycket.

Å andra sidan var det en förvånansvärt stor andel av det samlade RO-kollektivet som accepterade införandet av den internationella arbetsskyldigheten. Personligen hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att så många skulle vara kvar (exakt hur många är oklart eftersom en äldre reservofficer har en mycket lång uppsägningstid).

Detta tyder på att det finns en grundläggande stolthet att vara reservofficer - detta kombineras ofta med ett grundläggande försvarsintresse och lojalitet med Försvarsmakten.

Hur tänker då Försvarsmakten att reservofficerare ska användas i den nya Försvarsmakten?

Till att börja med är det viktigt att fastslå att reservofficeren, i likhet med yrkesofficeren, är tillsvidareanställd. I detta avseende skiljer han eller hon sig från hela GSS-kollektivet. Vidare regleras reservofficerens liv i Försvarsmakten till stor del av Officersförordningen, som överhuvud taget inte har med GSS att göra.

Den kommande speciallagen, som bland annat kommer att lägga fundamentet för GSS/T på plats, tar över en del av reservofficersfrågorna från den nuvarande Lagen om skydd för anställning vid viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m. Denna förändring är egentligen bra, eftersom nämnda lag i praktiken replikerar på Lagen om totalförsvarsplikt. Va, säger någon, den lagen är ju avskaffad?

Nejdå. Lagen gäller. Det är bara ett mycket litet avsnitt i inledningen som är vilande (värnplikten och civilplikten med deras fyra ingående komponenter). Övriga delar av lagen gäller fullt ut. Men för en civil arbetsgivare kan det nog vara svårt att övertygas om det - han eller hon har ju läst att "värnplikten är avskaffad".

IO14 innehåller cirka 2 450 befattningar för RO. Av dessa är 300 öronmärkta för Hemvärnet, främst som kompani- och bataljonschefer samt en och annan stabsmedlem.

Resterande delar är utspridda inom de fem "arenorna". Arméarenan har störst behov, cirka 1 100 individer om jag minns rätt. Marinens behov är mycket litet. Sorry flottan...

Fördelningen av reservofficerarna inom IO14 är någorlunda jämt fördelad mellan personalkategorierna officerare och specialistofficerare. Jag tror inte att man ska ta personalvolymerna eller fördelningen i FMUP som huggna i sten - i praktiken finns det ju inga specialistofficerare i reserven (SO/T) än och utbildning kommer att ta lång tid. Å andra sidan tror jag inte att regeringen kommer att tillåta att antalet yrkesofficerare tillåts öka bara för att Försvarsmakten misslyckats med att behålla och balansera ett jämt inflöde av reservofficerare. Det är nog mer sannolikt att en tillfällig ökning av antalet GSS/T i den högsta tjänstegraden (sergeant) får kompensera avsaknaden av 1.e sergeanter i reserven. Eventuellt överväger man också någon sorts "snabbspår" för att "konvertera" krigsplacerade PB/KB till SO/T med tjänstegraden 1.e sergeant. Detta lär bara fungera om Försvarsmakten kan svara på frågan om "what´s in it for me?".

Enligt min bedömning kommer det att saknas stora volymer av SO/T den sista december 2014, oavsett vilken väg man går. Orsaken är främst att arbetet startat för sent. Detta beror i sin tur på att det är först nu som det är tillräckligt intresse för frågorna kopplade till den tidvis tjänstgörande personalen. Försvarsmaktens årsredovisningar avseende grundutbildning av reservofficerare talar sitt tydliga språk. Regeringen har inte heller krävt mer detaljerad redovisning om orsakerna till de låga volymerna.

Ska man skriva om RO-frågorna bör man också koppla resonemanget till FMUP och de systembeskrivningar för officerare och specialistofficerare som finns där. Om jag minns rätt finns det en skrivning som ifrågasätter själva grundidén med tidvis tjänstgörande specialistofficerare. Om specialistofficeren ska vara den person som har en fullständigt bedövande "systemkunskap" så håller resonemanget kanske. Men om man i stället bygger resonemanget på en blivande reservofficers försvarsintresse samt egen vilja att göra ett bra jobb så är jag inte lika orolig. Men - om befattningen är av typen att "sitta framför en burk som byter programvara varje vecka" så blir det inte så bra att operatören är inne bara ibland. Å andra sidan kanske operatören arbetar civilt med att utveckla just den burken.

För officerare i reserven (OFF/T) ser jag däremot inga sådana principiella problem. Starta utbildningen så snart det bara går och sikta på att rekrytera unga män och kvinnor som antingen har en akademisk examen eller tänker ta en. Se till att utbildningen har TEMPO!

Slutligen bör Försvarsmakten förstå att begreppet reservofficer sannolikt inte är ett lika starkt varumärke bland unga som det var för 20 år sedan.

Sens moral: en återupptagen grundutbildning till reservofficer måste stödjas av marknadsföring.


GMY

Sinuhe