Försvarsmaktens författningsstöd omfattar i princip tre olika delar: lagar, förordningar och föreskrifter.
Lagar stiftas av riksdagen. En lag kan i vissa fall ge möjligheter för att parterna på arbetsmarknaden får träffa kollektivavtal som ändrar (förbättrar) villkoren för de medborgare som lagen omfattar. Detta brukar man benämna att lagen är dispositiv. En del lagar kompletteras av en förordning, med nästan samma namn som lagen.
Förordningar beslutas av regeringen. Digniteten är allt så ”lite mindre” än lagarna. Även förordningar kan vara dispositiva. Dessutom kan en förordning ge möjlighet för en myndighet att lämna föreskrifter, som närmare reglerar vissa detaljer i förordningen.
Försvarsmakten får lämna föreskrifter, om det i en förordning har givits en sådan möjlighet. En föreskrift kan betraktas som en av Försvarsmakten beslutad bestämmelse, som även gäller andra myndigheter.
Några exempel:
Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är som namnet anger en lag. Lagen är från 1994 men har blivit ändrad ett antal gånger. Lagen innehåller vad jag identifierat inga möjligheter till dispositivitet eller att Försvarsmakten får lämna föreskrifter.
Officersförordning (2007:1268) är den grundläggande förordningen om yrkes- och reservofficerare. Förordningen ger bland annat Försvarsmakten viss rätt att föreskriva om tjänstegrader.
Förordning (2010:590) om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten är den förordning som reglerar GMU och KMU. Försvarsmakten ges i förordningen flera möjligheter att lämna föreskrifter (vilket Försvarsmakten inte gjort).
Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal är ”grundförordningen” för Försvarsmaktens personalförsörjningssystem. Förordningen är dispositiv och dessutom ges Försvarsmakten möjligheter att lämna vissa föreskrifter.
Om man som egyptisk bloggare sätter sig en dag och läser alla de lagar och förordningar som har bäring på Försvarsmakten inser man snabbt att många av dem förefaller ha passerat sitt bäste-före-datum. Det finns sannolikt ett omfattande städarbete som bör ske. Några av dem bör gå att slå samman och/eller förenklas. Detta gäller inte minst på frivillig-området, där merparten av författningarna förefaller vara från 1995.
Det som slog mig när jag läste Officersförordningen var att den överensstämmer inte helt med FM PersI. Däremot verkar FM PersI följa Förordning med bestämmelser för Försvarsmaktens personal tämligen väl.
Det som bland annat inte stämmer om man jämför Officersförordningen med FM PersI är själva benämningen officer. Enligt Officersförordningen är en officer en person som är anställd som yrkes- eller reservofficer, men enligt FM PersI är en officer en yrkes- eller reservofficer med lägst tjänstegrad fänrik. Detta duger givetvis inte, något måste ändras. Å andra sidan så bör ju tvåbefälssystemets införande få genomslag på Officersförordningen, som därigenom faktiskt också borde byta namn (”Förordning med bestämmelser om Försvarsmaktens yrkes- och reservofficerare” kanske vore bättre, alternativt ”Yrkes- och reservofficersförordningen”).
Den nyfikne kan fundera på vad det finns för samlingsbegrepp för yrkes- och reservofficerare? Rätt svar: inget!
Jag hoppas att mina läsare ursäktar att min pergamentrulle idag endast innehåller några tråkiga rader om Försvarsmaktens författningsstöd. Orsaken att jag ville peka på detta ämne var dock att jag anser att det är viktigt att Försvarsmakten till 100 % agerar inom ett korrekt ramverk. Ibland känns det som att det finns en viss tendens från Högkvarteret att ”ge ut en skrivelse” när det kanske är så att den fråga som skrivelsen avser reglera i själva verket inte kan eller får regleras genom en skrivelse.
Ordning och reda är ibland en underskattad stimulans.
GMY
Sinuhe