Lagar och förordningar

Försvarsmaktens författningsstöd omfattar i princip tre olika delar: lagar, förordningar och föreskrifter. 

Lagar stiftas av riksdagen. En lag kan i vissa fall ge möjligheter för att parterna på arbetsmarknaden får träffa kollektivavtal som ändrar (förbättrar) villkoren för de medborgare som lagen omfattar. Detta brukar man benämna att lagen är dispositiv. En del lagar kompletteras av en förordning, med nästan samma namn som lagen.

Förordningar beslutas av regeringen. Digniteten är allt så ”lite mindre” än lagarna. Även förordningar kan vara dispositiva. Dessutom kan en förordning ge möjlighet för en myndighet att lämna föreskrifter, som närmare reglerar vissa detaljer i förordningen.

Försvarsmakten får lämna föreskrifter, om det i en förordning har givits en sådan möjlighet. En föreskrift kan betraktas som en av Försvarsmakten beslutad bestämmelse, som även gäller andra myndigheter.

Några exempel:

Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är som namnet anger en lag. Lagen är från 1994 men har blivit ändrad ett antal gånger. Lagen innehåller vad jag identifierat inga möjligheter till dispositivitet eller att Försvarsmakten får lämna föreskrifter. 

Officersförordning (2007:1268) är den grundläggande förordningen om yrkes- och reservofficerare. Förordningen ger bland annat Försvarsmakten viss rätt att föreskriva om tjänstegrader.

Förordning (2010:590) om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten är den förordning som reglerar GMU och KMU. Försvarsmakten ges i förordningen flera möjligheter att lämna föreskrifter (vilket Försvarsmakten inte gjort).

Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal är ”grundförordningen” för Försvarsmaktens personalförsörjningssystem. Förordningen är dispositiv och dessutom ges Försvarsmakten möjligheter att lämna vissa föreskrifter.

Om man som egyptisk bloggare sätter sig en dag och läser alla de lagar och förordningar som har bäring på Försvarsmakten inser man snabbt att många av dem förefaller ha passerat sitt bäste-före-datum. Det finns sannolikt ett omfattande städarbete som bör ske. Några av dem bör gå att slå samman och/eller förenklas. Detta gäller inte minst på frivillig-området, där merparten av författningarna förefaller vara från 1995.

Det som slog mig när jag läste Officersförordningen var att den överensstämmer inte helt med FM PersI. Däremot verkar FM PersI följa Förordning med bestämmelser för Försvarsmaktens personal tämligen väl.

Det som bland annat inte stämmer om man jämför Officersförordningen med FM PersI är själva benämningen officer. Enligt Officersförordningen är en officer en person som är anställd som yrkes- eller reservofficer, men enligt FM PersI är en officer en yrkes- eller reservofficer med lägst tjänstegrad fänrik. Detta duger givetvis inte, något måste ändras. Å andra sidan så bör ju tvåbefälssystemets införande få genomslag på Officersförordningen, som därigenom faktiskt också borde byta namn (”Förordning med bestämmelser om Försvarsmaktens yrkes- och reservofficerare” kanske vore bättre, alternativt ”Yrkes- och reservofficersförordningen”).

Den nyfikne kan fundera på vad det finns för samlingsbegrepp för yrkes- och reservofficerare? Rätt svar: inget!

Jag hoppas att mina läsare ursäktar att min pergamentrulle idag endast innehåller några tråkiga rader om Försvarsmaktens författningsstöd. Orsaken att jag ville peka på detta ämne var dock att jag anser att det är viktigt att Försvarsmakten till 100 % agerar inom ett korrekt ramverk. Ibland känns det som att det finns en viss tendens från Högkvarteret att ”ge ut en skrivelse” när det kanske är så att den fråga som skrivelsen avser reglera i själva  verket inte kan eller får regleras genom en skrivelse.

Ordning och reda är ibland en underskattad stimulans.

GMY

Sinuhe

Från Syrien till Hemvärnet

Det snöar i Egypten också. Min hydda är kall.

Utvecklingen i Syrien fyller mig med vemod och ilska. Jag blir vemodig när jag tänker på alla oskyldiga civila som dödas av ännu en terrorregim. Jag blir ilsken när jag läser på nyheterna om hur realpolitik gör att Kina och Ryssland kan blockera beslut i FN:s säkerhetsråd. Självklart vill dessa båda hel- respektive halvdiktaturer inte att det ska bli kutym att världssamfundet ingriper när en odemokratisk regim börjar slakta sina egna medborgare. Som arbetstagare i Försvarsmakten kan jag inte heller låta bli att förundras över att det i den syriska armén inte verkar vara svårt att hitta officerare som med glädje ger sig i kast med att mörda oskyldiga. Visst kan man raljera lite vänligt över Försvarsmaktens värdegrundsarbete ibland, men det kan trots allt vara skönt att ha en sorts osynlig moralisk ledstång att förhålla sig till.

Jag har tidigare på min block uttryckt tveksamhet till FN, som organisation och överstatlig byggherre. Min tveksamhet bygger egentligen främst på FN:s roll inom det så kallade ”klimatarbetet”, där jag och rätt många andra ser att FN:s verksamhet i dessa frågor inte alls är vad den utger sig att vara. Sammanställning av det vetenskapliga forskningsläget bör inte styras av en mängd dolda politiska agendor.

Tillbaka till de båda hel- respektive halvdiktaturerna Kina och Ryssland. Som konsument kan man alltid göra val mellan olika produkter. I det avseende försöker jag alltid att undvika att köpa produkter som är tillverkade i Kina.

Ryssland har ju en särskild och närmare relation till Sverige än vad det avlägsna Kina har. Hur många av mina läsare vet att en svensk armé faktiskt erövrat Moskva, under den ”stora oredans” tid. Om jag minns rätt var det Pontus de la Gardie, som ledde den svenska armén.  Sedan inträffade ju det stora nordiska kriget, med de berömda slagen vid Narva och Poltava.

Ryssland upplevs nu av många bedömare inte längre som en borträknad internationell aktör. I kraft av sin stora export av olika råvaror finns det också pengar i plånboken, åtminstone så länge som den nuvarande exporten av olja och gas kan fortsätta. Det är också allmänt känt att en del av den ryska statens nya rikedomar går till en upprustning och modernisering av de väpnade styrkorna.

För att knyta ihop detta vimsiga blogginlägg så vill jag slutligen peka på Hemvärnets ökade betydelse för rikets försvarsberedskap. Och – kära läsare – det är nu som jag knyter ihop säcken! Det var ju nämligen rekryteringsproblemen för just Hemvärnet som sades vara en orsak till hela frågan om förändrade behörighetskrav till GMU, vilket refererats av många försvarsbloggare.

Där satt den!

Det man kan fundera på är om det inte finns andra verktyg som kan användas för att öka Hemvärnets attraktionskraft. Själv är jag faktiskt aningen fundersam till själva namnet – Hemvärnet. Visserligen ska man i organisationsarbete undvika att ändra väl inarbetade varumärken, men i detta fallet handlar det faktiskt om att hela Hemvärnets verksamhetsidé kraftfullt ändras i och med satsningen på insatskompanierna. Kustartilleriet bytte ju namn till Amfibiekåren för över 10 år sedan.

Min personliga uppfattning är att det trots allt kan finnas fog för att åtminstone diskutera namnet. Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna är ju fruktansvärt otympligt och dessutom felaktigt efter just de nationella skyddsstyrkorna ju kommer att utgöra merparten av volymen. Nationella skyddsstyrkorna med hemvärnet speglar bättre verksamheten på sikt.

Men vänta nu – begreppet nationella skyddsstyrkorna är väl ett minne av Johan Kihl och den strategiska time-outen? Det borde väl gå att hinna något bättre? Jag vet att jag nu är ute på av hemvärnsrörelsen kraftfullt minerad mark, men tar mig ändå friheten att här vid Nilens strand fundera lite högt.

Nationella skyddsstyrkorna

Låter hyfsat bra men jag tycker att begrepp som består av flera ord helst bör undvikas.  Dessutom kan sammanblandning med Polisens Nationella insatsstyrka ske. Dessutom så gillar jag inte ordet ”skydd” i dessa sammanhang. Nationella försvarsstyrkorna hade varit bättre, eller kanske Nationella försvarsstyrkan.

Annars är det egentligen inte fel att bygga ett nytt namn på de båda tvillingarna nationella och insatser – det är ju nämligen exakt detta som det nya Hemvärnet har som affärsidé. Försvarsmaktens nationella insatsstyrka är (FNI) egentligen perfekt – men för långt.

Riksvärnet

Kan ge associationer till den tyska upprustningen efter första världskriget, men är annars inte så dumt. Nazisterna hade mig veterligen ingenting med Riksvärnet (Reichswehr) att göra.

Lantvärnet

Hemvärnet är ju till största delarna markbundet och begreppet lantvärn har används i Sverige för. Möjligen är det lätt att man säger Lantbruket i stället…

Nationalgardet

Oupps, nu blir det känsligt. Jag bedömer att här är detta begrepp alltför stigmatiserat för att det ska vara möjligt att gå vidare.

Nu tänker jag fega och lämna ordet öppet. När inläggen på bloggen har genererat ett antal bra idéer så åtar jag mig att mejla rikshemvärnschefen (på samma sätt som jag mejlade AI om namn på manöverbataljonerna).

GMY

Sinuhe