Sammanfattning av år 2011

Jag vill gärna så här i efterhand sammanfatta mitt år som så kallad ”försvarsbloggare” – egentligen det första år som jag varit aktiv hela tiden.

När jag började blogga var det faktiskt utan orsak. Jag hade inte för avsikt att försöka bli rik eller på annat sätt skapa ära och berömmelse åt den ensamme bloggaren vid Nilens strand. Möjligen ville jag bidra till ökad kunskap och förståelse för den av riksdag och regering beslutade reformerade personalförsörjningen - ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Detta ska inte tolkas som att jag är okritisk till vissa detaljer i systemutformningen. Jag har tidigare i flera inlägg uttryckt tveksamhet till frånvaron av redundans i systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare. Jag är också i grunden tveksam till flera delar av de ”personalflöden” som ingår i själva beräkningsgrunden. Jag är slutligen också tveksam till lönestrukturen för GSS – inte till ingångslönerna utan till den blygsamma lönetrappan.

Hur har det gått då, kanske någon undrar? Svaret är att det ibland är en hopplös sysselsättning att vara bloggare, framför allt när man sitter med ett tomt dokument i datorn och funderar på vad man ska fylla det med. När jag i efterhand läser mina inlägg är det ju helt klart så att några är tillräckligt bra medan andra är illa skrivna. Jag hoppas mina läsare har överseende med detta.

”Mina läsare” - ja, ni kanske undrar hur många som läser bloggen som skrivs vid Nilens strand? Svaret är att det varierar mycket, men efter sommaren har jag cirka 10 000 läsare per månad. Siffran är ingenting jämfört med Wiseman, men själv anser jag nog att det är bättre än ingenting. Mitt huvudområde – personalförsörjning – är ju dessutom inte alls lika sexigt som flygplan, helikoptrar, haubitsar och annat kul!

Mina läsare finns mystiskt nog över nästan hela världen. Några av läsarna är sannolikt utländska kollegor till våra kamrater på Must. INFOS tittar in ibland har jag sett.

Vad har jag avhandlat under året då?

Som jag ser det är följande ämnen de viktigaste:

·      Omgaloneringen – fler än 50 kommentarer! Ett viktigt ämne som så småningom avslutades med ÖB:s beslut om en omgalonering baserad på frivillighet.

·      Insatsbefattningar och krigsplacering. Ett viktigt ämne där jag tror att jag tillsammans med läsarna lyckades reda ut en del av besticken. Det finns vissa tecken i skyn som tyder på att det kommer att bli mer ordning och reda avseende krigsplaceringsarbetet framledes!

·      Förband, skolor, centrum och krigsförband. Inte så många kommentarer men ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Ingen har ännu lyckats förklara för mig hur Axel Oxenstierna fortfarande kan styra delar av Försvarsmaktens organisation.

·      Försvarsmaktens behov av personalkårer. Även här är jag nästan kategorisk – återinför snarast ett antal personalkårer så att vi får ordning och reda avseende flera av våra nyckelkompetenser! Att inte göra det är nästan kriminellt med tanke på vilken positiv effekt det kan ge till nästan ingen kostnad alls.

·      Utveckling av systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare, både GSS/T och reservofficerare. Här finns den reformerade personalförsörjningens stora akilleshäl, om inte systemet sjösätts och hanteras rätt. Utan GSS/T faller arméns personalförsörjning ihop som ett korthus.

Utöver dessa inlägg har jag också berört andra områden, en del viktigare och några rätt oviktiga.

Kära läsare, jag önskar er alla en riktigt God Fortsättning och ett Gott Nytt År! Sinuhe tar nu en liten paus i skrivandet - jag ska besöka mina släktingar i landet Punt. Jag återkommer efter nyår med ett inlägg om något så trivialt som benämningar på våra manöverbataljoner, och efter det står Hemvärnet på tur. Mejla mig gärna om ni har idéer till bra inlägg med koppling till personalförsörjning.

GMY

Sinuhe

Civila arbetstagare i krigsförbanden

Krigsförbanden i IO14 innehåller ett antal olika kategorier av svenska medborgare:

1.     Yrkesofficerare – kontinuerligt tjänstgörande officerare (OFF/K) respektive specialistofficerare (SO/K)

2.     Kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/K)

3.     Reservofficerare – tidvis tjänstgörande officerare (OFF/T) respektive specialistofficerare (SO/T)

4.     Tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)

5.     Krigsplacerade värnpliktiga

6.     Frivillig personal

7.     Civila arbetstagare (CVAT)

Observera att detta inlägg endast berör krigsförbanden – inte hemvärnsförbanden. Av någon mystisk anledning räknas inte hemvärnsförbanden som krigsförband – jag kan inte låta bli att känna att denna uppdelning sannolikt inte framkallar någon större eufori inom Hemvärnet, vilket endast verkar vara tänkt att syssla med letande efter bortsprungna äldre damer och herrar.

Det jag vill belysa i detta inlägg är de civila arbetstagarna med en befattning i ett krigsförband. Av praktiska skäl använder jag fortsättningsvis den beslutade akronymen CVAT för ”civila arbetstagare”.

Att det finns CVAT i krigsförbanden är egentligen ingenting konstigt – jag ser det snarare som ett billigt sätt att tillför vissa civila fackkompetenser utan att till höga kostnader låta yrkesofficerare eller GSS/K gå långa civila kurser.

Rent folkrättsligt bör CVAT med befattning i ett krigsförband, trots sin anställningsform, räknas som ”militär personal”. Jag är inte klok nog att säga om denna kategorisering har några begränsningar – man kan ju exempelvis tänka sig att en CVAT räknas som militär personal endast under vissa väldefinierade omständigheter. Till syvende och sist är det ju så att folkrätten inte fungerar särdeles väl i gråzonen mellan civil och militär verksamhet – det skydd man har som kombattant är ju villkorat vissa formalia.

Vi tar som ett praktiskt exempel en tekniker inom FMLOG. Hon heter Lisa och arbetar med underhåll på stridsfordon 90 inom en markverkstad. I Lisas anställningsbevis framgår det att hon är anställd som ”civil tjänsteman” (vilket det fortfarande heter i PRIO) samt har internationell arbetsskyldighet (fast det brukar uttryckas mer burdust i PRIO). Det framgår vidare att grunden för hennes anställning är LAS (Lagen om anställningsskydd).

Det kan verka onödigt att i anställningsbeviset skriva vad som är grunden för Lisas anställning, men det är faktiskt viktig information som hjälper till med att hålla reda på en mängd andra parametrar. Hade Lisa varit yrkesofficer eller reservofficer hade grunden för hennes anställning varit Officersförordningen. Hade Lisa varit GSS/K hade grunden för anställningen varit ett kollektivavtal.

Var Lisas arbete fysiskt ska utföras kan mig veterligen också vara beskrivet i hennes anställningsbevis. Om anställningens placering inte tydligt framgår i hennes anställningsbevis bör det finnas ett annat dokument där detta framgår. I anställningsbeviset framgår ju normalt bara organisationsenhetens namn. Det faktum att hennes placering är i en befattning i ett krigsförband anges av var hennes rad i PRIO finns – inte speciellt tydligt.

So far so good.

Frågan är sedan vad som händer om hennes befattning ingår i ett av Försvarsmaktens krigsförband. Vad jag vet är markverkstäderna inte krigsförband, men låt oss säga att hela logistikverksamheten omdanas så att hennes jobb hux flux i stället finns i ett krigsförband. Man kan exempelvis tänka sig att den omdanade försvarslogistiken får till följd att hennes arbetsuppgifter i stället ska utföras i en mekaniserad bataljons trosskompani eller inom en av våra logistikbataljoner.

Den fråga jag vill belysa med detta inlägg är att jag anser att Försvarsmakten utifrån sin värdegrund måste vara mycket tydligare med var gränsen går mellan CVAT med befattning i ett krigs- eller hemvärnsförband och Försvarsmakten ”vanliga” CVAT. Om Försvarsmakten med någorlunda trovärdighet ska kunna använda CVAT för att bemanna befattningar i krigsförbanden är det väl inte orimligt att dessa CVAT (åtminstone vid vissa tillfällen) ska bära uniform och vapen? Om svaret på min fråga är ja är det väl rätt rimligt att alla dessa CVAT ska genomgå en kortare militär utbildning (med kortare menar jag en utbildning som är kortare än GMU och som kanske mer ansluter sig till dagens GSU INT). Vidare bör dessa befattningars kravprofiler skrivas så att det klart framgår att befattningen är avsedd för en CVAT men att han eller hon ändå räknas som militär personal.

Enligt min åsikt är ett önskvärt sluttillstånd (desired end-state) för detta inlägg att Försvarsmakten genomför följande:

·      Analyserar hur många befattningar i krigsförbanden som ska bemannas med CVAT (vilka baserat på sin generella arbetsskyldighet hos arbetsgivaren Försvarsmakten har placerats i dessa befattningar).

·      Analyserar och komplettera kravprofiler för dessa befattningar (om inte Ag BoK gör det).

·      Jämför arbetstagarnas kompetensprofiler med respektive befattnings kravprofiler.

·      Vidtar åtgärder när det divergerar mellan arbetstagarens kompetensprofil och befattningens kravprofil.

·      Tar fram en Försvarsmaktsgemensam kvalitetssäkrad kort militär utbildning om cirka 4 veckor.

·      Låter alla CVAT som är placerade i befattningar i krigsförbanden genomgå utbildningen.

Först efter dessa enkla steg kan man enligt min mening säga att Försvarsmakten i detta avseende lever enligt sin egen värdegrund.

Det är rimligt att tro att inte alla CVAT kommer att a) acceptera en befattning i krigsförbandet eller b) uppfylla befattningens kravprofil. Nähä. Vad jag vet är inriktningen vid en kommande omstruktureringen att bland annat ta fram enkla regler för vad som händer när en arbetstagare inte uppfyller sin befattnings kravprofil. Detta regelverk borde kunna appliceras även på frågan om våra CVAT i krigsförbanden.

En annan fråga är hur gradbeteckningar för CVAT med befattning i krigsförband (alltså inte CVAT som har sin befattning i basorganisationen) ska utformas. Enligt min bestämda uppfattning är detta ett icke-problem: CVAT med befattning i ett krigsförband är militär personal och ska därför ha exakt samma typ av gradbeteckningar som alla andra, dock kompletterade med ett yrkesband i lämplig färg (vit färg betyder förvaltningspersonal och inget annat!). Tjänstegraden ska spegla individens befattningsnivå.

Jag vill slutligen framhålla att enligt min mening bör CVAT med en befattning i ett krigsförband avlönas bättre än sina motsvarigheter med en befattning på en motsvarande CR- eller CF-nivå i basorganisationen. Men det är bara min egen åsikt.

GMY

Sinuhe

 

Reservofficerares placering och tjänstgöring i Högkvarteret

I flera olika dokument som reglerar antalet reservofficersbefattningar (RO-befattningar) i HKV återfinns volymen 251 befattningar.

Jag tycker man kan reflektera över hur någon kan sitta ”på kammaren” och i ett enormt excelark reglera hur många det ska vara av en viss personalgrupp innan det är fastslaget vad förbandet ska prestera – det som numera i dagligt tal populärt benämns ”förmågan”.

Vad kommer egentligen volymen 251 ifrån?

Antalet RO-befattningar bör rimligen vara beräknat utifrån exempelvis olika beredskapsalternativ, där HKV dels ska övergå till en 24/7-kapacitet, dels även kunna lösa uppgifter där kompetenser som till vardags inte finns på Lidingövägen ska bidra till effektiva lösningar.

Den ram på 251 RO-befattningar som finns verkar inte ha fått tillföljd att staber och ledningar fått var sin ”delram”, med nivåer och kravprofiler för ett antal RO-befattningar.

Jag anser nämligen inte alls att det är självklart att alla 251 befattningarna ska hamna i insatsledningen. En mindre del bör snarare tillföras andra staber och ledningar, bland annat för att ge dem en reell möjlighet att arbeta 24/7 och således upprätthålla något som liknar en vanlig VB-funktion (vakthavande befäl).

Enligt min mening borde insatschefen vara oerhört intresserad av att få bland annat utklarat:

·      Hur många av de 251 befattningarna ska hamna på insatsledningen?

·      Hur ska de fördelas mellan J-nivån och mellan de taktiska staberna?

·      Hur ska de nivåsättas (ska alla vara befattningar på OF-nivåerna eller ska några vara OR-befattningar?)

·      Hur ska de kravsättas?

·      Budgetering för regelbundna övningar i (egen) befattning.

De signaler jag hör ger tyvärr inte vid handen att denna fråga över huvud taget upplevs som speciellt prioriterad. Är det kanske så att en del av ointresset beror på att det finns en möjlighet att öka antalet yrkesofficersbefattningar på reservofficerarnas bekostnad? 

Det faktum att reservofficerarna inte ges möjlighet till reella övningar leder ju oundvikligen till att deras militära kompetens efter hand urholkas, vilket så småningom leder till att myndigheten kan hävda, på formellt riktig grund, att reservofficerarna inte har kompetens för att tjänstgöra. 

Som skattebetalare här i Egypten hoppas jag verkligen att farao och hans regering kommer att vara närmast övertydlig avseende volymerna av yrkesofficerare – om de ska förändras ska de minska, inte öka.

Det finns slutligen några faktorer som faktiskt talar för att HKV kan vara en bra plats att fullgöra RO-tjänstgöring inom.

Den första faktorn är att risken att hela HKV ska sändas ut för att delta i en internationell militär insats måste betraktas som liten. Om någon eller några svenska staber ska användas i internationella militära insatser finns det andra stabs/ledningsförband som är lämpligare.

Den andra faktorn är att eftersom risken att hela HKV ska delta i en internationell militär insats är liten så finns det därmed möjlighet att tjänstgöringsperioderna för reservofficerare placerade i HKV kan bli angenämt korta – dvs. inte upp till nio månader i streck. Detta innebär att påverkan på den civila sysselsättningen blir hanterbar.

Den tredje faktorn är att HKV är en organisationsenhet vars vanligaste tjänstegrad för de militära arbetstagarna är överstelöjtnant/kommendörkapten. Med andra ord så bör det finns rimliga möjligheter även för många reservofficerare att uppnå denna tjänstegrad om befattningen finns inom HKV.

Den sista faktorn är att HKV är en organisationsenhet som regelmässigt använder många konsulter. Jag tror inte att det är en helt oklok gissning om jag framför hypotesen att några av dessa konsulter skulle kunna ersättas av reservofficerare som kom in och tjänstgjorde med sin civila kompetens som grund.

Problemet är bara att Försvarsmakten över huvud taget har mycket dimmiga begrepp om reservofficerarnas civila kompetenser. Någon forcerad kompetensinventering förefaller inte heller vara planerad – den kan möjligen ske efterhand som reservofficerare kommer in och tjänstgör. Problemet är bara att de flesta aldrig kommer in och tjänstgör och kanske allra minst de som innehar de mest exotiska kompetenserna. Här har Försvarsmakten verkligen målat in sig i ett hörn.

Jag vill slutligen i detta inlägga peka på relationen mellan Must och reservofficerarna.

Must har en ställning som gör det svårt att låta reservofficerare få en ordinarie insatsbefattning där. Jag bejakar självklart de säkerhetsmässiga skäl som ligger bakom och som innebär att Musts organisation inte är helt öppen. För reservofficerare innebär detta dock stora problem eftersom tjänstgöring inom Must blir ”annorlunda” än inom resten av HKV.  Jag vill särskilt peka på de stora svårigheterna att bli befordrad mot en ”befattning” på Must. Det vore bra om detta kunde lösas exempelvis genom att Musts RO-befattningar redovisades inom J2.

GMY

Sinuhe

En kvällstida fundering

Jag är lite oroad och förvånad att mina senaste inlägg har rönt så litet intresse. Enligt min mening är frågan om återinförande av personalkårer i högsta grad central, liksom frågan om detaljerna kring författningsstöd för GSS/T.

Trots de båda ämnenas relevans verkar egentligen väldigt få bry sig, även om jag ser i besöksstatistiken att antalet icke-kommenterande läsare är fortsatt högt.

Detta vara bara en liten kvällsfundering. Det är inte alltid så lätt att försöka vara en aktiv försvarsbloggare.

GMY

Sinuhe

Förband, skolor. centrum och krigsförband

Försvarsmaktens nuvarande indelning i förband, skolor och centrum (=organisationsenheter) med tillhörande krigsförband och hemvärnsförband är en ologisk konsekvens av hur krigsmakten i allmänhet och armén i synnerhet var organiserad under stormaktstiden.

Ett regemente var då i grunden ett krigsförband. Sveriges numerär av regementen stadfästes i 1634 års regeringsform. Paragraf 31 angav att kavalleriet skulle bestå av 8 kavalleriregementen (varav 3 i den östra rikshalvan) samt 20 infanteriregementen (varav 7 i den östra rikshalvan). Fördelningen mellan rikshalvorna anges främst genom namnet på regementet samt det tillhörande länet - något område eller någon provins benämnt "Finland" fanns ju egentligen inte. Till ovanstående krigsorganisation skulle också adderas värvade (=stående) regementen samt vissa tillfälla förband.

Jag har en grundläggande tro att konung Gustav II Adolf och fältmarskalkarna Johan Banér och Lennart Torstensson hade skrattat ihjäl sig om de beskådat den nuvarande Försvarsmaktens balans mellan ledning och verkan. Men OK - stridsmedlen är mer komplexa nu och informationsinflödet till ledningsfunktionen är oändligt mycket större än det var till en konung som satt på sin häst ("Streif") med en kikare.

Dagens organisationsenheter har ju egentligen ganska lite med sina krigsförband att göra - det heter ju "basorganisation" vilket liksom indikerar att när krigsförbanden rycker ut i krig och örlog så står basorganisationen kvar och väntar på krigsförbandens snara hemkomst.

Men om kopplingen mellan basorganisationen och krigsförbanden är så liten kanske det skulle vara möjligt att rationalisera lite? Kanske lite mindre basorganisation och lite mer krigsförband?

Låt mig ta ett exempel.

I Karlskrona med omnejd finns det följande organisationsenheter:

• 3. sjöstridsflottiljen (31. korvettdivisionen, 33. minröjningsdivisionen samt 34. underhållsdivisionen) 
• 1. ubåtsflottiljen (fem ubåtar jämte HMS Belos)
• Marinbasen (en marin basbataljon samt två sjöinformationskompanier)
• Sjöstridsskolan (inga krigsförband)
• Blekinge Flygflottilj (171. och 172. stridsflygdivisionerna samt en flygbasbataljon)

Detta innebär minst fem överstar/kommendörer med varsin stab. Man kan också reflektera över det faktum att det i flottan numera verkar vara kutym att två fartyg kan räknas som "division" och inte "rote" som vore ett mer rättvisande begrepp. Men "division" genererar säkert direkt minst en befattning för en kommendörkapten - sannolikt flera. Det finns andra fall där en Tp 84 med kringutrustning benämnts division.

Jag anser att man borde kunna fundera på en ny organisationsenhet benämnd Blekinge Garnison. Om det är så att av olika skäl F 17 inte kan inordnas i en garnisons-samordning så borde namnet bli Karlskrona Garnison. Garnisonschefen skulle vara chef för den lokala basorganisationen för:

• 31. korvettdivisionen
• 33. minröjningsdivisionen
• 34. underhållsdivisionen
• Ubåtsdivisionen (dvs dem fem ubåtarna som nu inryms i en hel flottilj)
• HMS Belos
• Marina basbataljonen
• Två sjöinformationskompanier

Dessutom skulle det i basorganisationen ingå SSS samt en del andra komponenter som jag för pedagogisk enkelhet inte nämnt.

Kan det vara möjligt för en chef att utgöra basorganisationen för 8 krigsförband? Enligt min bestämda åsikt är svaret obetingat ja. Många regementen var förr "basorganisation" åt två hela brigader, i fallet med SK/KA 1 åt 3 brigader.

En utgångspunkt med ovanstående idéskiss är att taktisk och operativ ledning av de på basorganisationen  replikerande krigsförbanden utövas av "någon annan". Men så är det ju. Det är ATS, FTS och MTS som ska utöva operativ och taktisk ledning av krigsförbanden, inte cheferna för organisationsenheterna.

Karlskrona är måhända ett väldigt enkelt exempel på hur det skulle kunna gå att rationalisera. Men det finns också andra regioner där man kan fundera på rationaliteten. Boden/Arvidsjaur, Skövde/Karlsborg, och Berga förefaller vara tänkbara garnisoner där en reell garnisons-samverkan avseende basorganisations-verksamheten skulle kunna ske. Att garnisonen i Göteborg benämns Försvarsmedicincentrum (FömedC) är för mig ett skämt - den försvarsmedicinska verksamheten inom organisationsenheten är ju inte alls speciellt dominerande. Göteborgs Garnison förklarar betydligt bättre vad det handlar om.

Jag är helt förberedd på en kanonad av argument innebärande att "så kan man inte göra". Tyvärr tror jag att det är i detta inläggs riktning som Försvarsmakten kommer att gå, vare sig vi vill eller inte.

1634 års regeringsform gäller inte längre.

GMY

Sinuhe

Författningsstöd för GSS/T

Efter en tjänsteresa till nubiska öknen vill jag återkomma med en reflektion om det förutsedda författningsstödet för tidvis tjänstgörande personal - den mest spännande "byggstenen" i hela det reformerade personalförsörjningssystemet!

Den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen ("lex specialis") är en stilig skapelse, som till stora delar löser delar av Försvarsmaktens frågeställningar för tidvis tjänstgörande personal i allmänhet och GSS/T i synnerhet.

Läsaren bör observera att detta inlägg bygger på det lagförslag som fanns i utredningens betänkande - jag har tyvärr inga underrättelser om hur slutprodukten kommer att se ut. Spaningsplutonen vid Jakobsgatan har dock rapporterat att förseningsrisken inte är oansenlig och att lagen således kan komma på plats senare än halvårsskiftet år 2012.

Lagen ger GSS/T rätt till ledighet och skydd för anställningen för följande händelser:

• Genomförande av GMU som rekryt
• Försöksanställning som GSS/T i maximalt sex månader
• Tjänstgöring som GSS/T (eller RO) i maximalt ett år

Dessa ledigheter kan enligt min bedömning formellt staplas på varandra. Det kan i extremfallet leda till att Pelle kan anmäla till sin civile chef att han vill vara borta 3+6+12= 21 månader och ändå ha rätt att återkomma till sin tidigare befattning utan att riskera försämrade villkor på grund av själva frånvaron.

Enligt min mening är detta ett mycket långtgående skydd för Försvarsmaktens tidvis tjänstgörande personal - faktiskt mer långtgående än vad jag kunnat upptäcka i något annat land.

Men - författningsstödet innebär ändå att det finns stora behov att Försvarsmakten upprättar en kommunikationskanal till landets civila arbetsgivare. Lagstöd är en sak men insikt, förståelse och acceptens är andra. Behovet av en kommunikationskanal till civila arbetsgivare kan också kopplas till ett kontinuerligt utflöde av GSS/K efter det att deras tidsbegränsade anställningar avslutats. Jag tror att Försvarsmakten har mycket att vinna på att initiera ett arbete i denna enkla fråga, som dessutom är tydligt omnämnd i Personalförsörjningsutredningens betänkande.

...eller som Arnold Schwarzenegger, den kände "klimatforskaren", uttryckte sig om klimatfrågan och om det verkligen var de antropogena koldioxidutsläppen som styrde klimtatet: "Debate is over!"

GMY

Sinuhe