Sammanfattning av år 2011

Jag vill gärna så här i efterhand sammanfatta mitt år som så kallad ”försvarsbloggare” – egentligen det första år som jag varit aktiv hela tiden.

När jag började blogga var det faktiskt utan orsak. Jag hade inte för avsikt att försöka bli rik eller på annat sätt skapa ära och berömmelse åt den ensamme bloggaren vid Nilens strand. Möjligen ville jag bidra till ökad kunskap och förståelse för den av riksdag och regering beslutade reformerade personalförsörjningen - ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Detta ska inte tolkas som att jag är okritisk till vissa detaljer i systemutformningen. Jag har tidigare i flera inlägg uttryckt tveksamhet till frånvaron av redundans i systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare. Jag är också i grunden tveksam till flera delar av de ”personalflöden” som ingår i själva beräkningsgrunden. Jag är slutligen också tveksam till lönestrukturen för GSS – inte till ingångslönerna utan till den blygsamma lönetrappan.

Hur har det gått då, kanske någon undrar? Svaret är att det ibland är en hopplös sysselsättning att vara bloggare, framför allt när man sitter med ett tomt dokument i datorn och funderar på vad man ska fylla det med. När jag i efterhand läser mina inlägg är det ju helt klart så att några är tillräckligt bra medan andra är illa skrivna. Jag hoppas mina läsare har överseende med detta.

”Mina läsare” - ja, ni kanske undrar hur många som läser bloggen som skrivs vid Nilens strand? Svaret är att det varierar mycket, men efter sommaren har jag cirka 10 000 läsare per månad. Siffran är ingenting jämfört med Wiseman, men själv anser jag nog att det är bättre än ingenting. Mitt huvudområde – personalförsörjning – är ju dessutom inte alls lika sexigt som flygplan, helikoptrar, haubitsar och annat kul!

Mina läsare finns mystiskt nog över nästan hela världen. Några av läsarna är sannolikt utländska kollegor till våra kamrater på Must. INFOS tittar in ibland har jag sett.

Vad har jag avhandlat under året då?

Som jag ser det är följande ämnen de viktigaste:

·      Omgaloneringen – fler än 50 kommentarer! Ett viktigt ämne som så småningom avslutades med ÖB:s beslut om en omgalonering baserad på frivillighet.

·      Insatsbefattningar och krigsplacering. Ett viktigt ämne där jag tror att jag tillsammans med läsarna lyckades reda ut en del av besticken. Det finns vissa tecken i skyn som tyder på att det kommer att bli mer ordning och reda avseende krigsplaceringsarbetet framledes!

·      Förband, skolor, centrum och krigsförband. Inte så många kommentarer men ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Ingen har ännu lyckats förklara för mig hur Axel Oxenstierna fortfarande kan styra delar av Försvarsmaktens organisation.

·      Försvarsmaktens behov av personalkårer. Även här är jag nästan kategorisk – återinför snarast ett antal personalkårer så att vi får ordning och reda avseende flera av våra nyckelkompetenser! Att inte göra det är nästan kriminellt med tanke på vilken positiv effekt det kan ge till nästan ingen kostnad alls.

·      Utveckling av systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare, både GSS/T och reservofficerare. Här finns den reformerade personalförsörjningens stora akilleshäl, om inte systemet sjösätts och hanteras rätt. Utan GSS/T faller arméns personalförsörjning ihop som ett korthus.

Utöver dessa inlägg har jag också berört andra områden, en del viktigare och några rätt oviktiga.

Kära läsare, jag önskar er alla en riktigt God Fortsättning och ett Gott Nytt År! Sinuhe tar nu en liten paus i skrivandet - jag ska besöka mina släktingar i landet Punt. Jag återkommer efter nyår med ett inlägg om något så trivialt som benämningar på våra manöverbataljoner, och efter det står Hemvärnet på tur. Mejla mig gärna om ni har idéer till bra inlägg med koppling till personalförsörjning.

GMY

Sinuhe

Civila arbetstagare i krigsförbanden

Krigsförbanden i IO14 innehåller ett antal olika kategorier av svenska medborgare:

1.     Yrkesofficerare – kontinuerligt tjänstgörande officerare (OFF/K) respektive specialistofficerare (SO/K)

2.     Kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/K)

3.     Reservofficerare – tidvis tjänstgörande officerare (OFF/T) respektive specialistofficerare (SO/T)

4.     Tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)

5.     Krigsplacerade värnpliktiga

6.     Frivillig personal

7.     Civila arbetstagare (CVAT)

Observera att detta inlägg endast berör krigsförbanden – inte hemvärnsförbanden. Av någon mystisk anledning räknas inte hemvärnsförbanden som krigsförband – jag kan inte låta bli att känna att denna uppdelning sannolikt inte framkallar någon större eufori inom Hemvärnet, vilket endast verkar vara tänkt att syssla med letande efter bortsprungna äldre damer och herrar.

Det jag vill belysa i detta inlägg är de civila arbetstagarna med en befattning i ett krigsförband. Av praktiska skäl använder jag fortsättningsvis den beslutade akronymen CVAT för ”civila arbetstagare”.

Att det finns CVAT i krigsförbanden är egentligen ingenting konstigt – jag ser det snarare som ett billigt sätt att tillför vissa civila fackkompetenser utan att till höga kostnader låta yrkesofficerare eller GSS/K gå långa civila kurser.

Rent folkrättsligt bör CVAT med befattning i ett krigsförband, trots sin anställningsform, räknas som ”militär personal”. Jag är inte klok nog att säga om denna kategorisering har några begränsningar – man kan ju exempelvis tänka sig att en CVAT räknas som militär personal endast under vissa väldefinierade omständigheter. Till syvende och sist är det ju så att folkrätten inte fungerar särdeles väl i gråzonen mellan civil och militär verksamhet – det skydd man har som kombattant är ju villkorat vissa formalia.

Vi tar som ett praktiskt exempel en tekniker inom FMLOG. Hon heter Lisa och arbetar med underhåll på stridsfordon 90 inom en markverkstad. I Lisas anställningsbevis framgår det att hon är anställd som ”civil tjänsteman” (vilket det fortfarande heter i PRIO) samt har internationell arbetsskyldighet (fast det brukar uttryckas mer burdust i PRIO). Det framgår vidare att grunden för hennes anställning är LAS (Lagen om anställningsskydd).

Det kan verka onödigt att i anställningsbeviset skriva vad som är grunden för Lisas anställning, men det är faktiskt viktig information som hjälper till med att hålla reda på en mängd andra parametrar. Hade Lisa varit yrkesofficer eller reservofficer hade grunden för hennes anställning varit Officersförordningen. Hade Lisa varit GSS/K hade grunden för anställningen varit ett kollektivavtal.

Var Lisas arbete fysiskt ska utföras kan mig veterligen också vara beskrivet i hennes anställningsbevis. Om anställningens placering inte tydligt framgår i hennes anställningsbevis bör det finnas ett annat dokument där detta framgår. I anställningsbeviset framgår ju normalt bara organisationsenhetens namn. Det faktum att hennes placering är i en befattning i ett krigsförband anges av var hennes rad i PRIO finns – inte speciellt tydligt.

So far so good.

Frågan är sedan vad som händer om hennes befattning ingår i ett av Försvarsmaktens krigsförband. Vad jag vet är markverkstäderna inte krigsförband, men låt oss säga att hela logistikverksamheten omdanas så att hennes jobb hux flux i stället finns i ett krigsförband. Man kan exempelvis tänka sig att den omdanade försvarslogistiken får till följd att hennes arbetsuppgifter i stället ska utföras i en mekaniserad bataljons trosskompani eller inom en av våra logistikbataljoner.

Den fråga jag vill belysa med detta inlägg är att jag anser att Försvarsmakten utifrån sin värdegrund måste vara mycket tydligare med var gränsen går mellan CVAT med befattning i ett krigs- eller hemvärnsförband och Försvarsmakten ”vanliga” CVAT. Om Försvarsmakten med någorlunda trovärdighet ska kunna använda CVAT för att bemanna befattningar i krigsförbanden är det väl inte orimligt att dessa CVAT (åtminstone vid vissa tillfällen) ska bära uniform och vapen? Om svaret på min fråga är ja är det väl rätt rimligt att alla dessa CVAT ska genomgå en kortare militär utbildning (med kortare menar jag en utbildning som är kortare än GMU och som kanske mer ansluter sig till dagens GSU INT). Vidare bör dessa befattningars kravprofiler skrivas så att det klart framgår att befattningen är avsedd för en CVAT men att han eller hon ändå räknas som militär personal.

Enligt min åsikt är ett önskvärt sluttillstånd (desired end-state) för detta inlägg att Försvarsmakten genomför följande:

·      Analyserar hur många befattningar i krigsförbanden som ska bemannas med CVAT (vilka baserat på sin generella arbetsskyldighet hos arbetsgivaren Försvarsmakten har placerats i dessa befattningar).

·      Analyserar och komplettera kravprofiler för dessa befattningar (om inte Ag BoK gör det).

·      Jämför arbetstagarnas kompetensprofiler med respektive befattnings kravprofiler.

·      Vidtar åtgärder när det divergerar mellan arbetstagarens kompetensprofil och befattningens kravprofil.

·      Tar fram en Försvarsmaktsgemensam kvalitetssäkrad kort militär utbildning om cirka 4 veckor.

·      Låter alla CVAT som är placerade i befattningar i krigsförbanden genomgå utbildningen.

Först efter dessa enkla steg kan man enligt min mening säga att Försvarsmakten i detta avseende lever enligt sin egen värdegrund.

Det är rimligt att tro att inte alla CVAT kommer att a) acceptera en befattning i krigsförbandet eller b) uppfylla befattningens kravprofil. Nähä. Vad jag vet är inriktningen vid en kommande omstruktureringen att bland annat ta fram enkla regler för vad som händer när en arbetstagare inte uppfyller sin befattnings kravprofil. Detta regelverk borde kunna appliceras även på frågan om våra CVAT i krigsförbanden.

En annan fråga är hur gradbeteckningar för CVAT med befattning i krigsförband (alltså inte CVAT som har sin befattning i basorganisationen) ska utformas. Enligt min bestämda uppfattning är detta ett icke-problem: CVAT med befattning i ett krigsförband är militär personal och ska därför ha exakt samma typ av gradbeteckningar som alla andra, dock kompletterade med ett yrkesband i lämplig färg (vit färg betyder förvaltningspersonal och inget annat!). Tjänstegraden ska spegla individens befattningsnivå.

Jag vill slutligen framhålla att enligt min mening bör CVAT med en befattning i ett krigsförband avlönas bättre än sina motsvarigheter med en befattning på en motsvarande CR- eller CF-nivå i basorganisationen. Men det är bara min egen åsikt.

GMY

Sinuhe

 

Reservofficerares placering och tjänstgöring i Högkvarteret

I flera olika dokument som reglerar antalet reservofficersbefattningar (RO-befattningar) i HKV återfinns volymen 251 befattningar.

Jag tycker man kan reflektera över hur någon kan sitta ”på kammaren” och i ett enormt excelark reglera hur många det ska vara av en viss personalgrupp innan det är fastslaget vad förbandet ska prestera – det som numera i dagligt tal populärt benämns ”förmågan”.

Vad kommer egentligen volymen 251 ifrån?

Antalet RO-befattningar bör rimligen vara beräknat utifrån exempelvis olika beredskapsalternativ, där HKV dels ska övergå till en 24/7-kapacitet, dels även kunna lösa uppgifter där kompetenser som till vardags inte finns på Lidingövägen ska bidra till effektiva lösningar.

Den ram på 251 RO-befattningar som finns verkar inte ha fått tillföljd att staber och ledningar fått var sin ”delram”, med nivåer och kravprofiler för ett antal RO-befattningar.

Jag anser nämligen inte alls att det är självklart att alla 251 befattningarna ska hamna i insatsledningen. En mindre del bör snarare tillföras andra staber och ledningar, bland annat för att ge dem en reell möjlighet att arbeta 24/7 och således upprätthålla något som liknar en vanlig VB-funktion (vakthavande befäl).

Enligt min mening borde insatschefen vara oerhört intresserad av att få bland annat utklarat:

·      Hur många av de 251 befattningarna ska hamna på insatsledningen?

·      Hur ska de fördelas mellan J-nivån och mellan de taktiska staberna?

·      Hur ska de nivåsättas (ska alla vara befattningar på OF-nivåerna eller ska några vara OR-befattningar?)

·      Hur ska de kravsättas?

·      Budgetering för regelbundna övningar i (egen) befattning.

De signaler jag hör ger tyvärr inte vid handen att denna fråga över huvud taget upplevs som speciellt prioriterad. Är det kanske så att en del av ointresset beror på att det finns en möjlighet att öka antalet yrkesofficersbefattningar på reservofficerarnas bekostnad? 

Det faktum att reservofficerarna inte ges möjlighet till reella övningar leder ju oundvikligen till att deras militära kompetens efter hand urholkas, vilket så småningom leder till att myndigheten kan hävda, på formellt riktig grund, att reservofficerarna inte har kompetens för att tjänstgöra. 

Som skattebetalare här i Egypten hoppas jag verkligen att farao och hans regering kommer att vara närmast övertydlig avseende volymerna av yrkesofficerare – om de ska förändras ska de minska, inte öka.

Det finns slutligen några faktorer som faktiskt talar för att HKV kan vara en bra plats att fullgöra RO-tjänstgöring inom.

Den första faktorn är att risken att hela HKV ska sändas ut för att delta i en internationell militär insats måste betraktas som liten. Om någon eller några svenska staber ska användas i internationella militära insatser finns det andra stabs/ledningsförband som är lämpligare.

Den andra faktorn är att eftersom risken att hela HKV ska delta i en internationell militär insats är liten så finns det därmed möjlighet att tjänstgöringsperioderna för reservofficerare placerade i HKV kan bli angenämt korta – dvs. inte upp till nio månader i streck. Detta innebär att påverkan på den civila sysselsättningen blir hanterbar.

Den tredje faktorn är att HKV är en organisationsenhet vars vanligaste tjänstegrad för de militära arbetstagarna är överstelöjtnant/kommendörkapten. Med andra ord så bör det finns rimliga möjligheter även för många reservofficerare att uppnå denna tjänstegrad om befattningen finns inom HKV.

Den sista faktorn är att HKV är en organisationsenhet som regelmässigt använder många konsulter. Jag tror inte att det är en helt oklok gissning om jag framför hypotesen att några av dessa konsulter skulle kunna ersättas av reservofficerare som kom in och tjänstgjorde med sin civila kompetens som grund.

Problemet är bara att Försvarsmakten över huvud taget har mycket dimmiga begrepp om reservofficerarnas civila kompetenser. Någon forcerad kompetensinventering förefaller inte heller vara planerad – den kan möjligen ske efterhand som reservofficerare kommer in och tjänstgör. Problemet är bara att de flesta aldrig kommer in och tjänstgör och kanske allra minst de som innehar de mest exotiska kompetenserna. Här har Försvarsmakten verkligen målat in sig i ett hörn.

Jag vill slutligen i detta inlägga peka på relationen mellan Must och reservofficerarna.

Must har en ställning som gör det svårt att låta reservofficerare få en ordinarie insatsbefattning där. Jag bejakar självklart de säkerhetsmässiga skäl som ligger bakom och som innebär att Musts organisation inte är helt öppen. För reservofficerare innebär detta dock stora problem eftersom tjänstgöring inom Must blir ”annorlunda” än inom resten av HKV.  Jag vill särskilt peka på de stora svårigheterna att bli befordrad mot en ”befattning” på Must. Det vore bra om detta kunde lösas exempelvis genom att Musts RO-befattningar redovisades inom J2.

GMY

Sinuhe

En kvällstida fundering

Jag är lite oroad och förvånad att mina senaste inlägg har rönt så litet intresse. Enligt min mening är frågan om återinförande av personalkårer i högsta grad central, liksom frågan om detaljerna kring författningsstöd för GSS/T.

Trots de båda ämnenas relevans verkar egentligen väldigt få bry sig, även om jag ser i besöksstatistiken att antalet icke-kommenterande läsare är fortsatt högt.

Detta vara bara en liten kvällsfundering. Det är inte alltid så lätt att försöka vara en aktiv försvarsbloggare.

GMY

Sinuhe

Förband, skolor. centrum och krigsförband

Försvarsmaktens nuvarande indelning i förband, skolor och centrum (=organisationsenheter) med tillhörande krigsförband och hemvärnsförband är en ologisk konsekvens av hur krigsmakten i allmänhet och armén i synnerhet var organiserad under stormaktstiden.

Ett regemente var då i grunden ett krigsförband. Sveriges numerär av regementen stadfästes i 1634 års regeringsform. Paragraf 31 angav att kavalleriet skulle bestå av 8 kavalleriregementen (varav 3 i den östra rikshalvan) samt 20 infanteriregementen (varav 7 i den östra rikshalvan). Fördelningen mellan rikshalvorna anges främst genom namnet på regementet samt det tillhörande länet - något område eller någon provins benämnt "Finland" fanns ju egentligen inte. Till ovanstående krigsorganisation skulle också adderas värvade (=stående) regementen samt vissa tillfälla förband.

Jag har en grundläggande tro att konung Gustav II Adolf och fältmarskalkarna Johan Banér och Lennart Torstensson hade skrattat ihjäl sig om de beskådat den nuvarande Försvarsmaktens balans mellan ledning och verkan. Men OK - stridsmedlen är mer komplexa nu och informationsinflödet till ledningsfunktionen är oändligt mycket större än det var till en konung som satt på sin häst ("Streif") med en kikare.

Dagens organisationsenheter har ju egentligen ganska lite med sina krigsförband att göra - det heter ju "basorganisation" vilket liksom indikerar att när krigsförbanden rycker ut i krig och örlog så står basorganisationen kvar och väntar på krigsförbandens snara hemkomst.

Men om kopplingen mellan basorganisationen och krigsförbanden är så liten kanske det skulle vara möjligt att rationalisera lite? Kanske lite mindre basorganisation och lite mer krigsförband?

Låt mig ta ett exempel.

I Karlskrona med omnejd finns det följande organisationsenheter:

• 3. sjöstridsflottiljen (31. korvettdivisionen, 33. minröjningsdivisionen samt 34. underhållsdivisionen) 
• 1. ubåtsflottiljen (fem ubåtar jämte HMS Belos)
• Marinbasen (en marin basbataljon samt två sjöinformationskompanier)
• Sjöstridsskolan (inga krigsförband)
• Blekinge Flygflottilj (171. och 172. stridsflygdivisionerna samt en flygbasbataljon)

Detta innebär minst fem överstar/kommendörer med varsin stab. Man kan också reflektera över det faktum att det i flottan numera verkar vara kutym att två fartyg kan räknas som "division" och inte "rote" som vore ett mer rättvisande begrepp. Men "division" genererar säkert direkt minst en befattning för en kommendörkapten - sannolikt flera. Det finns andra fall där en Tp 84 med kringutrustning benämnts division.

Jag anser att man borde kunna fundera på en ny organisationsenhet benämnd Blekinge Garnison. Om det är så att av olika skäl F 17 inte kan inordnas i en garnisons-samordning så borde namnet bli Karlskrona Garnison. Garnisonschefen skulle vara chef för den lokala basorganisationen för:

• 31. korvettdivisionen
• 33. minröjningsdivisionen
• 34. underhållsdivisionen
• Ubåtsdivisionen (dvs dem fem ubåtarna som nu inryms i en hel flottilj)
• HMS Belos
• Marina basbataljonen
• Två sjöinformationskompanier

Dessutom skulle det i basorganisationen ingå SSS samt en del andra komponenter som jag för pedagogisk enkelhet inte nämnt.

Kan det vara möjligt för en chef att utgöra basorganisationen för 8 krigsförband? Enligt min bestämda åsikt är svaret obetingat ja. Många regementen var förr "basorganisation" åt två hela brigader, i fallet med SK/KA 1 åt 3 brigader.

En utgångspunkt med ovanstående idéskiss är att taktisk och operativ ledning av de på basorganisationen  replikerande krigsförbanden utövas av "någon annan". Men så är det ju. Det är ATS, FTS och MTS som ska utöva operativ och taktisk ledning av krigsförbanden, inte cheferna för organisationsenheterna.

Karlskrona är måhända ett väldigt enkelt exempel på hur det skulle kunna gå att rationalisera. Men det finns också andra regioner där man kan fundera på rationaliteten. Boden/Arvidsjaur, Skövde/Karlsborg, och Berga förefaller vara tänkbara garnisoner där en reell garnisons-samverkan avseende basorganisations-verksamheten skulle kunna ske. Att garnisonen i Göteborg benämns Försvarsmedicincentrum (FömedC) är för mig ett skämt - den försvarsmedicinska verksamheten inom organisationsenheten är ju inte alls speciellt dominerande. Göteborgs Garnison förklarar betydligt bättre vad det handlar om.

Jag är helt förberedd på en kanonad av argument innebärande att "så kan man inte göra". Tyvärr tror jag att det är i detta inläggs riktning som Försvarsmakten kommer att gå, vare sig vi vill eller inte.

1634 års regeringsform gäller inte längre.

GMY

Sinuhe

Författningsstöd för GSS/T

Efter en tjänsteresa till nubiska öknen vill jag återkomma med en reflektion om det förutsedda författningsstödet för tidvis tjänstgörande personal - den mest spännande "byggstenen" i hela det reformerade personalförsörjningssystemet!

Den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen ("lex specialis") är en stilig skapelse, som till stora delar löser delar av Försvarsmaktens frågeställningar för tidvis tjänstgörande personal i allmänhet och GSS/T i synnerhet.

Läsaren bör observera att detta inlägg bygger på det lagförslag som fanns i utredningens betänkande - jag har tyvärr inga underrättelser om hur slutprodukten kommer att se ut. Spaningsplutonen vid Jakobsgatan har dock rapporterat att förseningsrisken inte är oansenlig och att lagen således kan komma på plats senare än halvårsskiftet år 2012.

Lagen ger GSS/T rätt till ledighet och skydd för anställningen för följande händelser:

• Genomförande av GMU som rekryt
• Försöksanställning som GSS/T i maximalt sex månader
• Tjänstgöring som GSS/T (eller RO) i maximalt ett år

Dessa ledigheter kan enligt min bedömning formellt staplas på varandra. Det kan i extremfallet leda till att Pelle kan anmäla till sin civile chef att han vill vara borta 3+6+12= 21 månader och ändå ha rätt att återkomma till sin tidigare befattning utan att riskera försämrade villkor på grund av själva frånvaron.

Enligt min mening är detta ett mycket långtgående skydd för Försvarsmaktens tidvis tjänstgörande personal - faktiskt mer långtgående än vad jag kunnat upptäcka i något annat land.

Men - författningsstödet innebär ändå att det finns stora behov att Försvarsmakten upprättar en kommunikationskanal till landets civila arbetsgivare. Lagstöd är en sak men insikt, förståelse och acceptens är andra. Behovet av en kommunikationskanal till civila arbetsgivare kan också kopplas till ett kontinuerligt utflöde av GSS/K efter det att deras tidsbegränsade anställningar avslutats. Jag tror att Försvarsmakten har mycket att vinna på att initiera ett arbete i denna enkla fråga, som dessutom är tydligt omnämnd i Personalförsörjningsutredningens betänkande.

...eller som Arnold Schwarzenegger, den kände "klimatforskaren", uttryckte sig om klimatfrågan och om det verkligen var de antropogena koldioxidutsläppen som styrde klimtatet: "Debate is over!"

GMY

Sinuhe

Vägen mot IO14

Det strukturella mål som Försvarsmakten arbetar mot omnämns ofta IO14 - insatsorganisation 2014. IO14 är liksom tänkt att vara det tydliga första resultat av den reform som startades efter det att Försvarsmakten lämnat in sitt så kallade 30 januari-underlag under år 2009.

Internt pratar man numera också om FMORG 13, det vill säga hela Försvarsmaktens organisation år 2013 (sannolikt per den 2013-12-31). Skillnaden är per definition att insatsorganisationen består av Försvarsmaktens krigsförband samt hemvärnsförband, medan FMORG 13 även inkluderar basorganisationen. Den kan här vara värt att nämna att det enligt gällande FM ArbO inte existerar något som heter basorganisation eller insatsorganisation. Krigsförband och hemvärnsförband är däremot definierade. Man kan tycka att det känns märkligt att det i särklass vanligaste begreppet ("insatsorganisation") saknar definition i Försvarsmaktens egen interna arbetsordning.

IO14 är tänkt att bestå av ett antal olika personalgrupper. De jag kan komma på så här på rak arm är följande:

1. Yrkesofficerare
2. Reservofficerare
3. Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)
4. Civila arbetstagare
5. Krigsplacerade värnpliktiga
6. Hemvärnsmän
7. Frivillig personal
8. Specialister (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)

Jag tror inte att Försvarsmakten kommer att kunna gå iland med att bemanna med dessa personalgrupper så att IO14 kan sägas vara rimligt personaluppfylld. Jag bedömer däremot att det finns en rimlig chans att gå iland till år 2018-2020.

Yrkesofficerare

Beträffande yrkesofficerare ser jag inga större problem. Volymerna finns redan - enligt många debattörer finns det dessutom ett betydande överskott. Beträffande kompetenser och kvalifikationer finns det rimlig tid att ge kompetensutveckling så att varje yrkesofficer kan känna sig trygg i sin befattning i krigsförbandet. Däremot finns det helt klart frågetecken avseende den fysiska statusen.

Jag kan också känna tveksamhet till att "omgalonering" av dagens OFF/K till SO/K går så sakta.

Reservofficerare

Tyvärr ser jag stora problem för denna viktiga personalgrupp. Visserligen har Försvarsmakten ett stort nominellt överskott av reservofficerare (cirka 8 000 anställda reservofficerare mot ett behov av cirka 2 400), men volymerna har tyvärr ingenting med verkligheten att göra.

• Antalet reservofficerare under 35 års ålder är endast några hundra individer
• Det finns fortfarande ingen reservofficersutbildning värd namnet
• En befattning i ett krigsförband ska tas med frivillighet som bas. Befattningen kan innebära upp till 20 % tjänstgöring i krigsförbandet under en åttaårsperiod.
• Kompetensprofil och kvalifikationer för reservofficerare är i de flesta fall inte införda i System PRIO. Tydligen har inte dessa 8 000 arbetstagare upplevts som viktiga nog för att söka lösningar utanför de som finns för k-personalen.

Min bedömning är att det kommer att saknas cirka 1 500 reservofficerare när IO14 är färdigbemannad. Bristerna kommer att vara störst för tidvis tjänstgörande specialistofficerare (SO/T). Orsaken är att det idag inte finns några.

Incitamenten för en 45-årig RO/kn att acceptera en SO/T-befattning i ett krigsförband är sannolikt dåliga. Detta accentueras av "erbjudandet" att, om än på frivillig bas, få sin tjänstegrad "konverterad" till RO/1.e sergeant.

Detta kan till viss del avhjälpas genom att en stor del av RO-befattningarna på befattningsnivån OR 6 görs om till OR 5 och således kan bemannas med GSS. Vidare måste grundutbildning av reservofficerare påbörjas i stora volymer. Det är obegripligt att regeringen inte reagerar när Försvarsmakten faktiskt inte alls levererar det som beställdes redan 2009.

Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän

Under förutsättning att författningsstöd kommer på plats under 2012 så ser jag inga stora problem när vi ser fram emot IO14. Vissa orosmoln finns dock:

• Vi vet ingenting om faktisk genomsnittlig anställningstid för GSS än
• Ekonomin kan medföra att volymerna måste justeras nedåt
• Attraktionsfrågorna för GSS/T känns osäkra - vilka drivkrafter finns det som leder mot att en man eller kvinna vill bli tidvis tjänstgörande GSS?

Civila arbetstagare

Jag ser inga stora principiella problem i denna fråga. Det finns dock detaljer som bör utvecklas för att få fram ett tydligt system för civila arbetstagare som har sin befattning i ett krigsförband i stället för i basorganisationen. Det är viktigt att komma ihåg att de "kontinuerligt tjänstgörande specialisterna" i verkligheten representeras av civila arbetstagare som har en befattning i ett krigsförband. Någon annan personalgrupp existerar inte.

Ett antal civila arbetstagare i Försvarsmakten kommer sannolikt att byta arbetsgivare och föras över till Försvarslogistikmyndigheten (det föreslagna namnet på det nya FMV). Om dessa individer ska fortsätta att kunna användas av Försvarsmakten i befattningar i krigsförbanden så måste de sannolikt erbjudas (!) en anställning som GSS/T. Man bör observera att befattningens kravprofil gäller även för sådana lite annorlunda GSS/T. Man bör också observera att anställningen enbart kan erbjudas. Om Försvarsmakten i stort går mot en personalförsörjning baserad på frivillighet så rimmar det illa att överväga att tvinga någon att vara mekaniker eller sjuksköterska i ett krigsförband.

Jag tror också att det ur ett värdegrundsperspektiv vore bra om Försvarsmakten formaliserade frågorna om militärutbildning, uniformsbärande, gradbeteckningar etc. för dessa arbetstagare. Just nu kan man tycka att Försvarsmakten "genar rätt bra i kurvorna" genom att inte ta tag i denna komplexa fråga på ett seriöst sätt. Folkrätten innehåller ett tydligt regelverk i frågan och då bör rimligen Försvarsmakten på ett korrekt sätt förhålla sig till denna.

Krigsplacerade värnpliktiga

Efter ett huvudsyfte med hela reformen är att de krigsplacerade värnpliktiga successivt ska ersättas av annan personal så ser jag inga problem med denna personalgrupp. Man bör dock notera att eftersom denna personal inte kan repetitionsutbildas (förutom om de tecknat ett interimsavtal) så blir kunskap och kompetens i befattningen successivt sämre. Behovet av repetitionsutbildning blir alltså efter hand med tiden större om regeringen skulle återinföra hela eller delar av värnplikten.

Hemvärnsmän

Jag känner viss oro för att många hemvärnsmän (ja det heter faktiskt hemvärnsmän enligt författningen) kommer att söka en anställning som GSS/T. Försvarsmakten behöver både hemvärnsförband och kontraktsförband.

Frivillig personal

Här är Sinuhe ute på både hal och tunn is. Kan någon läsare skriva något klokt om personalförsörjningen med frivillig personal?

Specialister

Beträffande personalförsörjning med specialister (militära arbetstagare med särskild civil fackkompetens) finns det ett stort strukturellt problem, nämligen att det inte finns något författningsstöd för den tidvis tjänstgörande varianten denna personalgrupp. Som jag ser det är den enda framkomliga lösningen att de cirka 1 000 befattningar för tidvis tjänstgörande specialister som finns i IO14 görs om till GSS/T-befattningar.

Slutsats

Delar av IO14 kommer att vara tillräckligt uppfylld med rätt sorts personal, men vissa tydliga brister kommer att finnas. De största problemen kommer att finnas avseende a) reservofficerare och b) tidvis tjänstgörande specialister.

Det pågår ett forcerat arbete att se över hela Försvarsmaktens organisation. Arbetet sker inom ramen för en särskild arbetsgrupp som benämns Ag BoK. Chef för arbetet är överste Jan Pålsson.

Jag hoppas innerligt att de tveksamheter avseende befattningar för reservofficerare och specialister som jag identifierat ovan är kända av arbetsgruppen. Om så inte är fallet finns det en tydlig risk att arbetet delvis måste göras om. Det vore ju faktiskt oklokt att skapa befattningar för individer som inte existerar.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens behov av personalkårer

Försvarsmakten sista "personalkår" avskaffades officiellt för något år sedan. Kåren hette Väg- och vattenbyggnadskåren (VVK). VVK hade anor sedan 1800-talet och var enligt uppgift mycket viktig under andra världskriget då en stor mängd befästningar och andra fasta anläggningar skulle byggas. För att bli medlem i VVK skulle kandidaten vara reservofficer samt civilingenjör inom väg- och vattensbyggnadsfacket (det som numera heter samhällsbyggnadsprogrammet).

VVK avvecklades främst för att dess medlemmar i mycket liten omfattning faktiskt tjänstgjorde i Försvarsmakten. Att det blev så är nog både VVK:s och Försvarsmaktens fel. VVK avvecklades också för att dess författningsstöd utgick redan på 1990-talet.

Idag har Försvarsmakten ett flertal arbetsområden där bildandet av motsvarande personalkårer enligt min mening skulle ge tydliga fördelar och egentligen inga nackdelar.

Låt oss börja med att studera försvarsmedicinpersonalen. Försvarsmedicinpersonal består i dag av värnpliktiga krigsplacerade, yrkesofficerare, reservofficerare, GSS/K och GSS/T, civila arbetstagare samt hemvärnssoldater. De har titlar som läkare, sjuksköterska, undersköterska, tandläkare, veterinär, stridssjukvårdare etc. Det de egentligen har gemensamt är att de inte har något gemensamt, förutom att Försvarsmakten främst är intresserad av deras civila kompetenser inom försvarsmedicinområdet.

Denna ganska stora skara av människor saknar en "husse" (eller "matte") som kan arbeta med att "hålla ihop" hela skaran samt dagligen vara dess främste företrädare. Att vara främste företrädare för en personalkår innebär inte att man är personalens chef utan mer att man har ett arbete som i någon mån liknar det som en KOF (kompetensområdesföreträdare) utför. Exempel på uppgifter som skulle kunna tänkas åvila en främste företrädare för en personalkår är följande:

• Planera kompetensutveckling
• Planera personalrörlighet
• Planera personalflöden
• Följa internationell utveckling

Däremot tror jag inte att det är lämpligt att en personalkår så att säga får en egen ekonomi för exempelvis kompetensutveckling. Rent principiellt är det ju respektive förbandschef som ska planera och genomföra kompetensutveckling för sin personal. Problemet är bara att C I 19 sannolikt inte har full kunskap om hur man bör kompetensutveckla en narkosläkare.

Den modell jag har funderat på ett bra tag är följande:

Försvarsmakten bildar ett antal personalkårer inom de arbetsområden där behovet förefaller tydligast. Rent spontant och utan djupare analys tror jag att det finns goda behov inom följande områden:

• Försvarsmedicin (Försvarsmedicinkåren)
• Logistik (Försvarslogistikkåren)
• Underrättelsetjänst (Underrättelsekåren)
• Ledningssystem (Ledningssystemkåren)
• Personaltjänst (Personaltjänstkåren)

Till denna lilla skara skulle man kunna lägga till den personalkår som faktiskt redan existerar, fast den inte omnämns som en personalkår: Försvarsmaktsingenjörerna (Försvarsingenjörkåren).

Eftersom denna blogg till stor del handlar om Försvarsmakten så har jag kunskap om att många i Försvarsmakten bär uniform. En uniform präglas ofta av att den är behängd med symboler av olika slag. Detta innebär att en fråga som automatiskt kommer upp är "ska medlemmar i Underrättelsekåren bära ett särskilt märke som visar kårtillhörigheten?". 

Spontant är mitt svar ett entydigt ja.

För att summera detta inlägg så föreslår Sinuhe härmed att Försvarsmakten återinför begreppet personalkår, samt bildar ett antal sådana inom de områden där behovet förefaller tydligast. Om någon läsare tvekar så fråga gärna en försvarsmaktsingenjör vad han eller hon tycker.

Trevlig söndagkväll! Det ska bli spännande att läsa vad mina läsare tycker om detta skott ut i mörkret.

GMY

Sinuhe

Reservofficerssystemet, forts.

Nedanstående är ett citat från regleringsbrevet för 2009, sidan 25:

"Försvarsmakten ska utveckla reservofficerssystemet utgående från insatsorganisationens kompetensbehov. Grundläggande reservofficersutbildning ska genomföras under 2009."

Inte ens i mina mest optimistiska stunder kan jag tycka att Försvarsmakten levererat det som regeringen faktiskt beställde under 2009. Försvinnande små skaror av blivande "generella" specialistofficerare i reserven har utbildats genom att genomgå ordinarie specialistofficersutbildning (SOU). Vidare har utbildning av reservofficerare inom specialspåren flygledare, meteorologer, läkare, sjuksköterskor etc. fortgått.

Men det som regeringen var beställde var sannolikt inte alls detta, utan att mängdutbildning av blivande "klassiska" reservofficerare (OFF/T) skulle ske inom de kompetensbehov som insatsorganisationen (egentligen inom krigsförbanden) har.


En sådan mängdutbildning har överhuvud taget inte genomförts. 

Mycket riktigt börjar det nu visa sig att krigsförbandens behov av reservofficerare (cirka 2 200 personer) inte alls kan tillfredsställas av den rätt stora volym av äldre reservofficerare som existerar. Det är flera byggstenar som fattas:

• De äldre reservofficerarnas militära kompetenser är sannolikt inte helt "up to date". Reservofficerarnas militära kompetenser är dock egentligen okända för Försvarsmakten eftersom en försvinnande liten andel av dem har kompetenser införda i System PRIO. Reservofficerarnas civila kompetenser (ofta akademiska) är ännu mer okända.
• De äldre reservofficerarnas intresse för att tjänstgöra enligt det tjänstgöringsmönster (upp till 20 % tjänstgöring i Försvarsmakten under en åttaårsperiod) som skissats är sannolikt begränsat.

Så här står vi nu i den situation som hade kunnat undvikas (delvis) om Försvarsmakten kvitterat och genomfört den breddutbildning som regeringen beställde för två år sedan: IO14 kommer att innehålla ett stort antal RO-befattningar som inte kommer att kunna bemannas.

En vaken läsare ville att jag skulle belysa hur utvecklingen av varumärket reservofficer bör utvecklas.

En reservofficer tjänstgjorde för 20 år sedan i princip var fjärde år på en KFÖ med sitt förband. Därutöver kunde det förekomma tjänstgöring på en SÖB eller inom ramen för egen (kort) utbildning. Om man räknar på detta hamnar man på ett tjänstgöringsmönster på maximalt åtta veckor per fyraårsperiod och i många fall mindre. Två veckor per år motsvarar cirka 4 % av tiden (översiktligt).

Den "nye" reservofficeren kommer alltså att tjänstgöra fem gånger mer, dock under förutsättning att han eller hon verkligen tjänstgör i internationella militära insatser två gånger under en åttaårsperiod.

Sett utifrån detta resonemang kanske varumärket ska byggas mer på att individen är officer eller specialistofficer, inte på att han eller hon är anställd som reservofficer. En officer anställd som yrkesofficer och med en befattning i ett kontraktsförband kommer ju i de flesta fall inte att tjänstgöra i den befattningen mer än när hela kontraktsförbandet är mobiliserat. Däremellan kommer han eller hon sannolikt att tjänstgöra i rörliga produktionsbefattningar inom helt andra arbetsområden. Skillnaden mot hans eller hennes tidvis tjänstgörande kollegor blir därför inte så stor.

Jag vill slutligen peka på risken att tidvis tjänstgörande personal blir det som reservofficerare varit under ett stort antal år: en budgetregulator. Det finns en tydlig risk att kontinuerligt tjänstgörande personal, som i sin tjänstgöringsform är på plats och kan påverka exempelvis planering och ekonomi, fattar beslut som är negativa för de tidvis tjänstgörande kollegorna.

Är det kanske detta som skett med grundutbildningen till reservofficer? Kontinuerligt tjänstgörande personal har kanske ansett att reservofficersutbildningen av olika skäl inte har behövt prioriteras, fast regeringen varit mycket tydlig på den punkten. Märkligt nog har regeringen accepterat resultatet.

GMY

Sinuhe

Reservofficerare i IO14

En vänlig läsare bad mig skriva någonting om reservofficerare (RO) i den nya Försvarsmakten. Faktiskt har jag redan berört ämnet lite översiktligt i ett tidigare inlägg ("Bitarna börjar falla på plats").

Till att börja med så tror jag att få insatta läsare kan säga emot att hela RO-kollektivet blivit tämligen misshandlat sedan cirka 1995. Trots ett stort antal utfästelser från både Försvarsmakt och regering om vikten av själva systemet så har i praktiken mycket lite hänt. Jo en sak har faktiskt hänt - grundutbildning till reservofficer är i praktiken avskaffad och medelåldern har ökat. Mycket.

Å andra sidan var det en förvånansvärt stor andel av det samlade RO-kollektivet som accepterade införandet av den internationella arbetsskyldigheten. Personligen hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att så många skulle vara kvar (exakt hur många är oklart eftersom en äldre reservofficer har en mycket lång uppsägningstid).

Detta tyder på att det finns en grundläggande stolthet att vara reservofficer - detta kombineras ofta med ett grundläggande försvarsintresse och lojalitet med Försvarsmakten.

Hur tänker då Försvarsmakten att reservofficerare ska användas i den nya Försvarsmakten?

Till att börja med är det viktigt att fastslå att reservofficeren, i likhet med yrkesofficeren, är tillsvidareanställd. I detta avseende skiljer han eller hon sig från hela GSS-kollektivet. Vidare regleras reservofficerens liv i Försvarsmakten till stor del av Officersförordningen, som överhuvud taget inte har med GSS att göra.

Den kommande speciallagen, som bland annat kommer att lägga fundamentet för GSS/T på plats, tar över en del av reservofficersfrågorna från den nuvarande Lagen om skydd för anställning vid viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m. Denna förändring är egentligen bra, eftersom nämnda lag i praktiken replikerar på Lagen om totalförsvarsplikt. Va, säger någon, den lagen är ju avskaffad?

Nejdå. Lagen gäller. Det är bara ett mycket litet avsnitt i inledningen som är vilande (värnplikten och civilplikten med deras fyra ingående komponenter). Övriga delar av lagen gäller fullt ut. Men för en civil arbetsgivare kan det nog vara svårt att övertygas om det - han eller hon har ju läst att "värnplikten är avskaffad".

IO14 innehåller cirka 2 450 befattningar för RO. Av dessa är 300 öronmärkta för Hemvärnet, främst som kompani- och bataljonschefer samt en och annan stabsmedlem.

Resterande delar är utspridda inom de fem "arenorna". Arméarenan har störst behov, cirka 1 100 individer om jag minns rätt. Marinens behov är mycket litet. Sorry flottan...

Fördelningen av reservofficerarna inom IO14 är någorlunda jämt fördelad mellan personalkategorierna officerare och specialistofficerare. Jag tror inte att man ska ta personalvolymerna eller fördelningen i FMUP som huggna i sten - i praktiken finns det ju inga specialistofficerare i reserven (SO/T) än och utbildning kommer att ta lång tid. Å andra sidan tror jag inte att regeringen kommer att tillåta att antalet yrkesofficerare tillåts öka bara för att Försvarsmakten misslyckats med att behålla och balansera ett jämt inflöde av reservofficerare. Det är nog mer sannolikt att en tillfällig ökning av antalet GSS/T i den högsta tjänstegraden (sergeant) får kompensera avsaknaden av 1.e sergeanter i reserven. Eventuellt överväger man också någon sorts "snabbspår" för att "konvertera" krigsplacerade PB/KB till SO/T med tjänstegraden 1.e sergeant. Detta lär bara fungera om Försvarsmakten kan svara på frågan om "what´s in it for me?".

Enligt min bedömning kommer det att saknas stora volymer av SO/T den sista december 2014, oavsett vilken väg man går. Orsaken är främst att arbetet startat för sent. Detta beror i sin tur på att det är först nu som det är tillräckligt intresse för frågorna kopplade till den tidvis tjänstgörande personalen. Försvarsmaktens årsredovisningar avseende grundutbildning av reservofficerare talar sitt tydliga språk. Regeringen har inte heller krävt mer detaljerad redovisning om orsakerna till de låga volymerna.

Ska man skriva om RO-frågorna bör man också koppla resonemanget till FMUP och de systembeskrivningar för officerare och specialistofficerare som finns där. Om jag minns rätt finns det en skrivning som ifrågasätter själva grundidén med tidvis tjänstgörande specialistofficerare. Om specialistofficeren ska vara den person som har en fullständigt bedövande "systemkunskap" så håller resonemanget kanske. Men om man i stället bygger resonemanget på en blivande reservofficers försvarsintresse samt egen vilja att göra ett bra jobb så är jag inte lika orolig. Men - om befattningen är av typen att "sitta framför en burk som byter programvara varje vecka" så blir det inte så bra att operatören är inne bara ibland. Å andra sidan kanske operatören arbetar civilt med att utveckla just den burken.

För officerare i reserven (OFF/T) ser jag däremot inga sådana principiella problem. Starta utbildningen så snart det bara går och sikta på att rekrytera unga män och kvinnor som antingen har en akademisk examen eller tänker ta en. Se till att utbildningen har TEMPO!

Slutligen bör Försvarsmakten förstå att begreppet reservofficer sannolikt inte är ett lika starkt varumärke bland unga som det var för 20 år sedan.

Sens moral: en återupptagen grundutbildning till reservofficer måste stödjas av marknadsföring.


GMY

Sinuhe

HR-transformation - succé eller misär?

Det har nu gått ett antal år sedan HR-transformationen startades. Jag skriver med vilje startades, eftersom en sådan reform sannolikt egentligen aldrig blir klar.

Vad är då egentligen en HR-transformation (fortsättningsvis i detta inlägg förkortad till HRT)? Om man googlar på begreppet så ser man att det är inte bara Försvarsmakten som gjort resan. En av de första träffarna handlar om S-E-Banken men är skriven av ett konsultföretag. Vänta nu, väldigt många av träffarna handlar antingen om ett konsultföretag eller också är det uppsatser av studenter som utvärderat hur olika organisationers HRT har avlöpt.

Efter några minuters googlande har jag märkligt nog inte fått en enda träff där ett företag eller en organisation själva berättar om sin framgångsrika HRT - allt är skrivet av konsulter eller studenter. Konstigt. Är det så att alla organisationer som genomfört en HRT har misslyckats och att ingen därför vill eller vågar skriva om det?

Försvarsmaktens HRT startades för att uppnå ett antal mål.

Ett mål var att minska antalet arbetstagare som sysslade mer personalfrågor. Många av dessa arbetstagare var säkert kompetenta, men det väl ingen hemlighet att personalfunktionen på många regementen och flottiljer inte alltid fylldes med den mest kompetenta och entusiastiska personalen.

Ett annat mål var att ensa själva personalfunktionens arbete. Genom att centralisera allt det som rimligen kunde centraliseras ökas också möjligheterna att ett visst ärende hanteras lika från gång till gång. Detta beror helt enkelt på att det ju är samma grupp av arbetstagare som alltid hanterar ärendet, samt att det genom den centraliserade hanteringen också inträffar personalhändelser så ofta att den enskilde arbetstagaren inte blir ringrostig. 

Ett tredje mål var att förändra chefsrollen. Chefer skulle bli mer aktiva och fatta beslut även avseende personalfrågor för sin personal. Det skulle inte längre vara ett avlägset HKV som beslutade hur mycket fänrik Larsson skulle få i ny lön, utan det skulle vara hennes plutonchef som genomförde ett lönesamtal samt förde in den nya lönen i stödsystemet.

Som ett resultat av HRT bildades sedermera en ny organisationsenhet på det fundament som dåvarande RekryC lämnade. Den nya organisationsenhetens namn bestämdes till Försvarsmaktens HR-centrum och dess förkortning till FM HRC. Inom parentes bestämdes namn och förkortning till syvende och sist av regeringen genom att ändra i gällande författning -  det innebär att påhittade förkortningar som exempelvis FM HR Centrum är felaktiga.

Det är nu jag tror att det började bli luddigt. Mina kontakter med medarbetare runt om i landet ger vid handen att många uppfattar att System PRIO, HRT och införandet av FM HRC egentligen är samma sak. Framför allt uppfattar jag att mycket kritik mot System PRIO spiller över på FM HRC, som utan förskyllan får ta emot kritik för saker som de inte har att göra med.

Mitt under denna stora reform (om jag får ta mig friheten att lägga ihop införandet av System PRIO, HRT samt bildandet av FM HRC) så beslutar sig riksdagen för att lägga värn- och civilplikt vilande, med start från 2010-07-01. Observera att detta skedde efter införandet av System PRIO och efter starten av HRT.

Med detta ändras en stor del av förutsättningarna för HRT. De värnpliktiga går ut genom grindarna och ersätts dels av anställda GSS, dels av rekryter. Jag kan inte yttra mig om dimensioneringen av HR-funktionen, lokalt och centralt, därmed blev felaktig. Jag tror däremot att man i denna fråga kan använda begreppet "ingen rök utan eld" - informationen från många organisationsenheter ger vid handen att det sannolikt finns behov av en ny dimensionering.

Det är ju redan så att det på många håll har tillförts nya befattningar kopplade till HR-funktionen, men denna utökning har mer varit kopplad till tillkommande nya uppgifter (exempelvis rekryteringsofficerare, rekryteringsinformatörer och psykologer). Jag upplever däremot inte att antalet HR-generalister har ökat någonstans. Det ska de inte heller göra om man ska vara systemet troget och lita på att chefer på alla nivåer själva initierar och avslutar olika personalhändelser.

Jag är själv inte helt säker på att dimensioneringen avseende HR-generalister fullt ut blivit balanserad. Det var faktiskt därför jag tyckte att det fanns behov av detta inlägg - vad tycker ni kamrater som arbetar ute i landet? Jag är tacksam om vi kan få tillstånd en trevlig och givande diskussion utan ständiga återblickar på "hur bra det var förr".

Vad bör göras för att det inom HR-funktionen ska bli bättre än vad det är idag?

GMY

Sinuhe

Insatsbefattningar och krigsplaceringar

Är det egentligen solklart vad som är skillnaden mellan a) en insatsbefattning i ett krigsförband och b) en befattning som krigsplacerad i samma krigsförband? Är det så att den senare nomenklaturen har utgått och att det är den föregående nomenklaturen som gäller utan undantag? Eller har vi på något mystiskt sätt två olika krigsorganisationer?


Jag tror att svaret på frågan finns lite grann i den nuvarande Lagen om totalförsvarsplikt.


Vaddå, säger den påläste läsaren,  den lagen är ju avskaffad eller vilande? Nej, det är den inte alls. Lagen gäller i alla sin delar utom den lilla delen som avser värnplikten och civilplikten samt skyldigheten att genomgå mönstring. Så här står det i lagen:


3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).


Alltså kan vi konstatera att lagen om totalförsvarsplikt i några få delar är vilande. Enligt 3 a § ovan är det "värnplikten" som är vilande - vad omfattar detta begrepp då?


Vad värnplikten omfattar framgår av 4 §:


4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.


Här kom det viss vägledning: värnplikten omfattar bland annat beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.


Nu letar vi vidare i denna ganska omfattande lag och hittar följande:


12 § En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift ska krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar ska krigsplaceras i den verksamhet där grundutbildningen fullgjordes, om det inte från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre att han eller hon krigsplaceras i en annan verksamhet.


Längre ner i § 12 står det:


Krigsplaceringen ska inte kvarstå längre än tio år efter det senaste tjänstgöringstillfället. Om det finns särskilda skäl i enskilda fall, får beslut fattas om förlängning. Lag (2010:447).


Sammanfattning: begreppet krigsplacerad har fortfarande i allra högsta grad aktualitet. Om regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten, som den är formulerad i 4 § ovan, ska alla krigsplacerade infinna sig till tjänstgöring på den plats som framgår av deras respektive krigsplaceringsorder.


Nu kommer dagens stora fråga: hur ska ovanstående tolkas med bakgrund av att regeringen också har bestämt att all tjänstgöring (i krigsförbanden kan man anta) ska ske med frivilligheten som grund.


Personligen tror jag att man ska se detta som a) en tvåstegsraket och b) en helförsäkring. 


Tvåstegsraketen innebär att - javisst, alla befattningar i krigsförbanden ska bemannas med kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande arbetstagare men för att vi ska vara säkra på att de rackarna verkligen infinner sig när det föreligger fara för krig och örlog så kommer regeringen att aktivera värnplikten om behov finns. 


Det jag inte har kunnat utreda är var det står att en svensk totalförsvarspliktig inte kan kallas in för att tjänstgöra i främmande land (inklusive internationella militära insatser). Kan någon av alla mina läsare hjälpa mig med den pusselbiten?


En spontan reflektion efter att ha spenderat en kväll med Lag (1994:1809) om total-försvarsplikt är att det finns visst utrymme för att städa. Avsnittet om tjänstgöring utan vapen känns inte speciellt aktuellt, hur vilande än värnplikten är.


Jaha, och hur passar detta ihop med den reformerade personalförsörjningen då? Som en spegel kanske? Försvarsmaktens krigsförband ska ju bemannas med kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande militära arbetstagare (samt viss frivillig personal).

• De k-tjänstgörande har arbetsskyldighet i Försvarsmaktens verksamhet både nationellt och internationellt men kan säga upp sig från sin anställning om krig och örlog utbryter = tomma befattningar i krigsförbanden.
• De t-tjänstgörande har nationell och internationell arbetsskyldighet när de tjänstgör men däremot ingen stark skyldighet att överhuvud taget tjänstgöra (detta är nog inte helt sant men det finns inga straffrättsliga sanktioner om t-personalen inte infinner sig till tjänstgöring - i realiteten är det ingen stark skyldighet).

Med andra ord kan en aktiverad värnplikt användas för att öka sannolikheten att k-personal och t-personal, under förutsättning att de är krigsplacerade,  infinner sig till tjänstgöring vid krig och örlog.

Slutsats 1: om inte k-personal och t-personal krigsplaceras i sina insatsbefattningar ökar risken för "luckor" om regeringen bedömer att värnplikten måste aktiveras med hänsyn till Sveriges beredskap - det jag ovan kallade för krig och örlog.

Slutsats 2: Försvarsmaktens organisation i allmänhet och krigsförbandens i synnerhet måste överensstämma med motsvarande delar i IOR. Om dessa, i två olika system beskrivna, systembeskrivningar av grundläggande byggstenar för Sveriges existens divergerar ökar risken markant för att personalförsörjningen av krigsförbanden "vid krig och örlog" inte kommer att fungera.

Bästa läsare - detta var nog nästan det längsta inlägg jag skrivit. Kom gärna igen med feed-back och synpunkter!

GMY

Sinuhe

Behov av korrektur både här och där

Som de flesta av mina läsare säkert uppmärksammat delades senaste numret av Försvarets Forum ut igår (åtminstone här i Stockholm). Jag bejakar verkligen att vår personaltidning kommer oftare. Den har också utvecklats till det bättre de senaste åren (även om jag känner viss tveksamhet till de träningstips som alltid är med - vore det inte bättre med bra tips om kost, exempelvis baserat på LCHF?).

När jag började läsa det senaste numret kunde jag inte låta blir att hoppa till när jag såg framsidan. Längst ned stod det nämligen "tidvis anställda soldater". Vad jag vet är det korrekta begreppet tidvis tjänstgörande soldater - hela idén med den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen är ju just att en GSS/T ska vara anställd över tiden men bara tjänstgöra (aktivera anställningen) ibland = tidvis.

Jag har sett att även försvarsministern på sin blogg ibland slirar lite med begreppen...

Det igår utdelade numret av Försvarets Forum är nästan ett temanummer om interimsavtalen och GSS/T. Mycket bra initiativ! Men då är det också extra viktigt att förklara ett komplext system så enkelt som möjligt samt använda rätt benämningar och begrepp. C FÖRBPROD är föredömligt pedagogisk i sina kommentarer.

Om man fortsätter att läsa Försvarets Forum så hittar man samma felaktiga uttryck på sidan 7 - "de tidvis anställda soldaterna".

Å andra sidan förekommer ett helt nytt begrepp på sidan 13: "de tillfälligt tjänstgörande soldaterna".

Det är tyvärr så att de begrepp som regeringen har bestämt att Försvarsmakten inte är speciellt säljande eller lätta att använda. Men - tesagt är tesagt! Fast jag vet att jag själv slirade lite när jag i mitt förra inlägg skrev att Lisa ville bli specialistofficer i reserven och att Kalle ville bli soldat i reserven. Riktigt så heter det ju egentligen inte. I Lisas fall var det nog ganska rätt men avseende Kalle var isen under Sinuhes fötter mycket tunn.

GMY

Sinuhe

ÖB chefsmöte den 28 september

Den senaste upplagan av ÖB chefsmöte innehöll en intressant punkt som sträckte sig över flera timmar.

Det som visades var ett försök att visa "livsresan" för två fiktiva individer kallade Lisa och Kalle. Lisa vill bli specialistofficer i reserven (SO/T)  och Kalle vill bli soldat i reserven (GSS/T). Ett smart drag var att Lisa och Kalle relaterats till två av de målgrupper som Försvarsmakten identifierat - Lisa tillhörde målgruppen de samhällsengagerade och Kalle var en spänningssökare. Lisa är också några år äldre än Kalle vilket överensstämmer med hur de båda målgrupperna ser ut.

De båda ungdomarnas livsresa beskrevs livfullt av PERSDIR och C FÖRBPROD. Livsresan hade ett antal "stationer" som beskrevs mer eller mindre ingående. Om jag minns rätt var stationerna rekrytering - utbildning/anställning - tjänstgöring - personalutveckling - personalrörlighet - lönesättning - avslut av anställning samt att bli veteran. Livsresan var en rätt intressant idé som gav möjligheter att belysa rätt många aspekter avseende Lisa och Kalle och deras respektive karriärer i Försvarsmakten.

De flesta stationerna var likartade för Lisa och Kalle, men några skiljde sig åt. Rörande utbildning och anställning kan man fundera över logiken i att Kalle blir anställd efter en GMU på tre månader, medan Lisa har rekrytförmåner i tre plus tre månader (GMU och KMU) samt sedan en i praktiken sänkt ersättning om 140 kr/dag under hela reservofficersutbildningen om 18 - 24 månader. 

Det var tydligt att Försvarsmakten planerar för att huvuddelen av alla specialistofficerare, både kontinuerligt och tidvis tjänstgörande, i framtiden ska utvecklas ur GSS-kollektivet. Spontant tycker jag att detta låter mycket sympatiskt, framför allt om man då kan förkorta dagens SOU till kanske bara en termin. Vad jag vet finns det ingen författningsstyrning från regeringen i den frågan utan Försvarsmakten får själv bestämma hur lång en sådan utbildning eller kurs ska vara.

Under "tjänstgöringsstationen" betonades vikten av att all t-personal har en tjänstgöringsplan. Även Personalförsörjningsutredningen innehöll tydliga skrivningar om detta. Enligt utredningen ska all tjänstgöring i Försvarsmakten för t-personal aviseras minst tre månader i förväg. Utredningen innehåller också skrivningar om att den tidvis tjänstgörande arbetstagaren i sin tur ska avisera kommande tjänstgöring till sin civile arbetsgivare senast två månader i förväg. Enligt min uppfattning är detta alldeles för låga mål.

Det som inte berördes under tjänstgöringsstationen var hur inkallelse ska gå till rent praktiskt, samt vad som inträffar om Lisa och Kalle inte dyker upp. Enligt Personalförsörjningsutredningen är dock denna fråga redan besvarad - det händer ingenting förutom att Lisa och Kalle riskerar att bli uppsagda från sina respektive anställningar i Försvarsmakten. Några straff finns inte och kommer inte heller att finnas.

Stationen som behandlade personalrörlighet kändes väldigt avskalad - det enda som sades var att Lisa och Kalle skulle anmäla till "sin chef" om de ville byta befattning (jag undrar hur detta går till om deras chef är reservofficer och inte tjänstgör?). Å andra sidan vet jag att det pågår ett stort arbete relaterat till hela frågekomplexet om personalrörlighet. Begreppet verkar för övrigt nytt och ska väl ses som ett barnbarn till sin farfar bemanning och barn till sin pappa intern personalförsörjning.

Under "personalutvecklingsstationen" beskrevs att Lisa och Kalle inte planeras att genomgå ett komplett utvecklingssamtal med UBS varje år. I stället planeras det för att förenklat system som benämndes begränsat utvecklingssamtal. Jag tycker att detta låter klokt och alldeles tillräckligt.

"Lönesättningsstationen" borde ha en viss sprängkraft men blev mest en torr redogörelse för hur statens och Försvarsmaktens lönebildning ska gå till - några lönenivåer kom aldrig upp. Egentligen är ju frågan enkel: Lisa och Kalle ska ha individuell och differentierad lön (I-lön) som återspeglar det arbete som de utför i sina befattningar när de tjänstgör. 

Beträffande avslut av anställning, som ju för Kalle sker senast efter åtta års anställning och för Lisa den månad när hon fyller 67 år, framkom egentligen bara att Lisa enligt nu gällande regler får medalj och diplom medan Kalle inte får någonting. Det finns nog skäl att likrikta ceremonierna så att all tidvis tjänstgörande personal behandlas lika.

På tal om att (inte) behandlas lika kan jag inte låta bli att informera om det erbjudande som finns på emil att köpa ett billigt Office-paket. Erbjudandet är för det första inte riktat till den tidvis tjänstgörande personalen över huvud taget. Vad som verkligen får mig att höja ögonbrynen och fundera över värdegrund och attraktionskraft är det faktum att erbjudandet endast riktar sig till a) yrkesofficerare och b) civila arbetstagare. Någon verkar ha glömt bort att Försvarsmakten numera har anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Enligt min ödmjuka mening är detta inte riktigt godkänt.

GMY

Sinuhe

Bitarna börjar falla på plats

Försvarsmaktens hemsida (www.forsvarsmakten.se) börjar nu bli tydligt påverkad av debatten om interimsavtal och GSS/T. De senaste veckorna har en hel del ny information lagts ut.

Grundläggande fakta om interimsavtalen och GSS/T finns här:

http://www.forsvarsmakten.se/templates/Mil_WebPage.aspx?id=21970

Det finns också en lista med frågor och svar om både interimsavtalen och GSST/:

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Jobba-har/Bli-soldatsjoman/Tidvis-tjanstgorande-soldat/Fragor-och-svar/

Slutligen har HKV PROD skickat ut flera skrivelser i frågan, för att få mer "tryck i röret".

Det är givetvis alldeles för tidigt för att vare sig döma ut eller hylla det system med tidvis tjänstgörande arbetstagare som vi håller på att skapa. Min magkänsla säger mig att det finns en god chans att systemet kommer att fungera - samtidigt är det helt säkert så att vissa verktyg kommer att behöva modifieras under resans gång.

Det är viktigt att se interimsavtalen som en "brygga" intill dess att ett nytt författningsstöd finns på plats runt halvårsskiftet år 2012 och inte som ett viktigt mål i sig självt.. Jag tror också att det är viktigt att inte blanda ihop interimsavtalen med skarp bemanning av internationella militära insatser - för sådan bemanning finns det redan ett fungerande författningsstöd i form av en särskild lag.

Ska jag ha en dröm om hur situationen ser ut när systemet är på plats innehåller drömmen följande delar:

• Reservofficerare och GSS/T glöms inte längre bort av Försvarsmakten mellan tjänstgöringsperioderna, utan de upplever att de är en integrerad del av Försvarsmaktens samlade personal.
• Reservofficerare och GSS/T har tillgång till Försvarsmaktens intranät.
• Reservofficerare och GSS/T har ett lämpligt mindre "uniforms-kit" i hemmet som innebär att de kan uppträda i uniform i samhället vid tillfällen när de själva önskar.
• Reservofficerare och GSS/T innehar Försvarsmaktens ID-kort.
• Reservofficerare och GSS/T har tjänstgöringsplaner som kontinuerligt hålls uppdaterade - detta gäller även de reservofficerare som saknar befattning i ett krigsförband.
• Reservofficerare och GSS/T med befattning i ett krigsförband kontaktas ett flertal gånger per år av sina krigsförbandschefer och bjuds regelmässigt in till förbandets speciella verksamhet (regementets dag etc.).
• Reservofficerare och GSS/T ses som en stor tillgång på Försvarsmaktens interna arbetsmarknad och har lätt att få "extratjänstgöra" utöver den tjänstgöring som finns i hans eller hennes tjänstgöringsplan. 
• Användande av civila konsulter har kunnat minskas betydligt eftersom Försvarsmakten äntligen lärt sig att använda de tidvis tjänstgörande arbetstagarnas civila kompetenser.
• Reservofficerare och GSS/T ges möjlighet att kontinuerligt uppdatera sina kompetensprofiler i system PRIO.
• Civila arbetsgivare börjar lära sig att hur systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare ser ut och vilka fördelar (och nackdelar) systemet kan innebära. 
• En ny särskild enhet arbetar strukturerat med att göra systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare känt hos både stora och små arbetsgivare. 
• Meritvärdering av anställning och tjänstgöring i Försvarsmakten börjar sakta att bli mer känd. 

 På ren svenska kan man ju också fråga sig vad som kan gå åt helvete också?

Jag tror faktiskt att den största faran ligger i en faktor som Försvarsmakten äger själv - nämligen att inte ägna systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare tillräcklig uppmärksamhet. Att jag skrev att ovanstående lista var just en "dröm" beror på det faktum att listans olika delar befinner sig mycket långt från hur dagens tidvis tjänstgörande arbetstagare (reservofficerarna) behandlats de senaste 10-15 åren.

Det finns andra faror också (exempelvis incitamentssystem, arbetsgivarreaktioner och tjänstgöringsmönster) men jag är övertygad om att dessa går att hantera. Ska listan bli verklighet och inte bara en dröm krävs ett rejält skifte av grundläggande mental inställning - det som så populärt numera kallas för "mindset"!

Slutligen: den 27 september avhålls C PROD:s förbandschefsmöte och den 28 september är det ÖB chefsmöte. Båda mötena har ett visst fokus på interimsavtal och tidvis tjänstgörande arbetstagare!

GMY

Sinuhe

Internationell utblick

Det beslutade svenska personalförsörjningssystemet ansluter sig mycket tydligt till gängse regler på svensk arbetsmarknad.

I många andra länder har man tydliga undantag särskilt för den militära personalen i allmänhet och "kontraktsanställda" soldater i synnerhet. Undantagen kan exempelvis vara att:

1. Det är inte möjligt att häva "kontraktet" innan "kontraktstiden" har gått ut - alternativt innebär ett hävande att stora skadestånd måste betalas till arbetsgivaren.
2. Kontraktsanställningen för med sig detaljer som tydligt visar att det är en unik anställningsform. Anställningen kan exempelvis innebär att soldaten måste bo i kasern intill dess att viss (högre) tjänstegrad har uppnåtts. Systemet har stora likheter med hur vi hanterade våra värnpliktiga.
3. Ett system med negativa inlåsningseffekter förekommer i många länder. Med detta menas att det finns en lång rad av förmåner som är villkorade av den militära anställningen. Exempel på sådana inlåsningseffekter kan vara:
• Möjlighet att handla billigt i förbandets PX
• Möjlighet att bo billigt inne på förbandets område
• Pensionsförmåner
• Sjukförsäkringsförmåner
• Möjlighet till betald utbildning
• "Exit package"

Den lösning vi har valt i Sverige avviker med ljusår från den bild jag målat upp ovan. Medvetet eller omedvetet innebär vår lösning att vi distanserar oss från en "mainstream"-lösning. I mina kontakter med officerare från andra länder händer det regelbundet att ögonbryn höjs och hakor tappas. "Can the soldiers really leave before the contract is expired"? "Are you really not having any special pension system for soldiers"?

En annan sak som får ögonbryn att åka i tangentens riktning är när jag berättar att våra reservister alls inte behöver infinna sig till tjänstgöring. Eller jo - de ska nog infinna sig om inkallelsen är sakligt grundad. Men nej - det händer ingenting om de inte infinner sig - möjligen kan de bli uppsagda. Men straff - nix.

Just nu har vi en unik situation så till vida att vi trots tämligen låga löner har lätt att rekrytera. Även våra nuvarande rekryteringssiffror får ögonbryn att åka upp i skyn! När man efter att ha gått igenom aktuella rekryteringssiffror ger en systembeskrivning som visar att vårt vägval avviker helt och hållet från de flesta andra länder så blir det ofta väldigt roligt...;)

Om ovanstående kan man faktiskt tycka väldigt mycket. Jag inbjuder härmed till en trevlig diskussion - gör vi rätt eller gör alla andra rätt? Eller är det helt enkelt kanske så att alla länder har olika förutsättningar?

GMY

Sinuhe

Krigsplacerad totalförsvarspliktig - interimsavtal - anställning som GSS/T

Jag vill med detta inlägg försöka klarlägga det som jag uppfattar vara "vägen framåt" avseende lösningen med interimsavtalen. Det är sannolikt så att ingen inom HKV just nu sitter med hela vägkartan.

Idén med interimsavtalen ("handskakningsövningen") är att skapa en "brygga" som ska underlätta arbetet den dag då det föreligger verkliga förutsättningar för att anställa GSS/T med ett korrekt utformat författningsstöd som ger bland annat rätt till ledighet från den civila sysselsättningen samt skydd för den civila sysselsättningen under den tid som tjänstgöringen i Försvarsmakten fullgörs.

Man kan fundera på om situationen hade varit bättre om interimsavtalen inte funnits och någon annan "verktygslåda" hade använts för att tidigt knyta upp krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Det bästa hade självklart varit om det inte funnits några behov av interimistiska lösningar överhuvud taget utan författningsstödet för GSS/T hade varit på plats redan vid halvårsskiftet år 2010. Av olika orsaker kunde dock inte det författningsstöd som GSS/T behöver vara på plats så tidigt - bland annat fanns det ju inget betänkande från Personalförsörjningsutredningen så tidigt.

Jag anser att interimsavtalen var det bästa som gick att ta fram när det skedde - i juni år 2010. Avsikten var mest att styra upp och underlätta förbandens verksamhet så att enhetlighet avseende skriftlig kommunikation skulle erhållas.  Detta gjordes genom att ensa utseende på avsiktsförklaring, tjänstgöringsplan med mera. Paketet innehöll också bland annat information om hur senare indatering i System PRIO skulle gå till.

Av olika skäl har en del förband överhuvud taget inte använt de verktyg som finns i övergångslösningen.  Erfarenheterna från Lv 6 indikerar dock att det inte alls är omöjligt att få krigsplacerade totalförsvarspliktiga att teckna ett interimsavtal. Det är inte heller omöjligt (vilket jag inte riktigt trodde på) att få dessa individer att själva "fixa ledighet" och infinna sig på en KFÖ.

Vägen framåt innehåller nu ett intensifierat arbete på förbanden för att få fler krigsplacerade totalförsvarspliktiga att teckna interimsavtal. Förbanden har fått konkreta rekryteringsmål. Vissa volymförändringar har också skett - både uppåt och nedåt. Summan hamnar på cirka 2 500 interimsavtal.

Under förutsättning att den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen (en "lex specialis") träder i kraft vid halvårsskiftet år 2012 bör kan sedan "verkliga" anställningar som GSS/T börja effektueras. Jag vill framhålla att det inte är någon så kallad "kontraktering" utan en helt vanlig anställning. Gängse arbetsrätt gäller även en GSS/T. Det som skiljer är främst att man är anställd som tidvis tjänstgörande arbetstagare samt att anställningen är en längre tidsbegränsad anställning.

Innan en anställning som GSS/T kan ske måste dock lite andra pusselbitar falla på plats:

• Det måste finnas ett robust befattningssystem, med kravprofiler och nivåer kvalitetssäkrade
• Det finns ingen automatik att en individ med ett interimsavtal automatiskt "blir" GSS/T. Det handlar faktiskt om att en komplett test- och urvalsprocess sannolikt måste ske. Vidare måste ju varje individs kompetensprofil matchas mot ett antal olika befattningar i Försvarsmaktens krigsförband.

När hela detta paket med åtgärder är klart kan individen erbjudas en anställning. Anställningen som GSS/T manifesteras sedan med ett anställningsbevis (inget kontrakt!), precis som för alla andra arbetstagare i Försvarsmakten.

Jag känner inte till hur man har tänkt att behandla GSS/T när de inte tjänstgör. Enligt Sinuhes personliga mening är det rimligt att de minst ges samma formella förmåner som reservofficerarna: Försvarsmaktens ID-kort, uniform(er) i hemmet, prenumeration på Försvarets Forum med mera. Men - det räcker inte. När nu antalet tidvis tjänstgörande arbetstagare kommer att öka med nästan 10 000 individer måste förbanden komma bort från den anda av liknöjdhet som präglat kommunikationen med reservofficerarna. De nyanställda GSS/T kommer inte att nöja sig med att i bästa fall få ett julbrev från sin förbandschef - ett julbrev som innehåller förtäckta uppmaningar till läsaren att snarast säga upp sig.

Detta blir en spännande resa!

GMY

Sinuhe

Sinuhe tillbaka efter sin semester

Jag vill kommentera socialdemokraten Peter Hultqvists debattartikel i DN (http://www.dn.se/debatt/personalforsorjningens-brister-aventyrar-forsvaret). Det känns som att det mest frapperande med artikeln är att den faktiskt inte kommer med några egna förslag utan mest "smågnäller" lite om hur eländigt regeringen sköter Försvarsmakten samt dess reformerade personalförsörjning. Jag hade faktiskt förväntat mig betydligt mer substans från det största oppositionspartiet. Vill man återinföra värn- och civilplikt eller inte? Hur många ska genomföra militär grundutbildning varje år? Ska kvinnor vara undantagna?


Hultqvist anför bland annat att FOI-rapporten konstaterat att "planeringen av rekryteringsbehov och kostnader i många fall vilar på osäkra antaganden”. Mycket talar för att det nya personalförsörjningssystemet är underfinansierat."


Jag håller faktiskt inte med helt och hållet. Rekryteringsbehovet ges av de ekonomiska ramarna och krigsförbandens faktiska behov. Det finns inget konstigt med att rekryteringsvolymerna kommer att behöva ändras kontinuerligt. Underfinansieringen som FOI pekar på är egentligen inte kopplad till svenska förhållanden utan till olika internationella jämförelser utan direkt relevans här och nu. 


Hultqvist säger också att det återstår "hela 10 000 befattningar" att bemanna i den nya insatsorganisationen (han menar nog egentligen krigsförbanden) och det inte går att dra några positiva eller negativa växlar på situationen just nu. Jag tror faktiskt att han är för optimistisk - det som återstår är betydligt mer än 10 000 befattningar. Av befattningarna för GSS/K (cirka 6 900) är mindre än 50 % bemannade, men avseende GSS/T är de facto inga befattningar bemannade av de cirka 9 200 befattningar som är avsedda för denna personalkategori. Avseende reservofficerarna har arbetet knappt startat med de cirka 2 200 befattningar som finns i krigsförbanden. Jag tror inte att intresset bland 50-åriga reservofficerare är så stort att tjänstgöra 20 % av tiden under åtta år.


Hultqvist pekar också på att det finns uppenbara risker att GSS/K slutar i "förtid" (han uttrycker det som att de slutar innan kontraktstidens utgång efter 6-8 år men det är en terminologi som lurar läsaren att tro att en GSS/K har en annan relation med Försvarsmakten än en vanlig anställning). Han har helt rätt i sin slutsats. Slaveriet är inte infört i Sverige och inte livegenskapen heller. Sedan vikingatidens slut har vi inte heller haft trälar. Istället fungerar arbetsmarknaden så att det är individens fria val som bestämmer när man vill avsluta en anställning (förutom om individen blir uppsagd). Hur länge GSS/K i genomsnitt kommer att vilja vara anställda vet vare sig Hultqvist eller någon annan.  


Jag anser att det finns goda skäl att sitta stilla i båten och ge systemet med anställda (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande) gruppbefäl, soldater och sjömän en rimlig chans att visa sin funktionalitet innan det döms ut. Jag är säker på att värnplikten vid sitt införande dömdes ut lika kraftfullt av ett antal domedagsprofeter som den reformerade personalförsörjningen görs idag.


Beträffande Hultqvists siffror avseende interimslösningen för GSS/T är verkligheten tyvärr mycket värre än den som Hultqvist redovisar - detta framgår av Försvarsmaktens egna kommentarer till delårsrapporten (http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Forsvarsmaktens-delarsrapport-lamnad/). Av de 2 447 individer som Hultqvist refererar till återfinns det tydligen egentligen endast cirka 300. Detta är självklart ett stort problem och borde vara mycket pinsamt för de medarbetare inom Försvarsmakten som redovisat helt felaktiga siffror. Däremot håller jag inte med om Hultqvists rätt negativa skrivningar om behovet av en uppgörelse mellan Försvarsmakten och näringslivet för de mer exakta formerna för tjänstgöring avseende GSS/T (samt reservofficerare som han glömde bort helt). Författningsstöd för GSS/T tros inte finnas på plats förrän tidigast runt halvårsskiftet 2012. Innan dess existerar systemet med GSS/T inte överhuvud taget. Enligt min åsikt finns det därför fortfarande hyfsat med tid att ta tag i frågan om kontakter mellan näringslivet och Försvarsmakten - det finns ett antal olika täter som redan jobbat intensivt med denna fråga.


Slutligen: jag vill påminna läsarna att jag hela tiden på denna blogg flaggat för att jag anser att hela systemet med tidvis tjänstgörande personal är den enskilt svåraste delen av hela den reformerade personalförsörjningen. Jag vidhåller denna åsikt än idag. Utan reservofficerare och GSS/T kommer inte reformen att fungera. Tyvärr är Försvarsmaktens energi inte direkt riktat på dessa båda kategorier.


GMY


Sinuhe