Avhopp från rekrytutbildningen

Mikael Holmström har i SvD skrivit en, som vanligt raljerande, artikel om att alla rekryter inte klarar rekrytutbildningen, trots att det är cirka 10 sökande per plats. Artikeln innehåller också en "faktaruta" där källan anges som FOI.

Ett flertal bloggar har också kommenterat Holmströms artikel.

Det finns några grundläggande faktafel med hela diskussionen.

1. Alla rekryter är uttagna och testade mot en viss befattning. Inga rekryter genomför sin rekrytutbildning  bara som en del av en statlig "scoutverksamhet". Detta innebär att rekryterna är uttagna mot olika kravprofiler. En del är uttagna mot att bli kustjägare, andra mot att bli flygsoldater inom en basbataljon. Detta påverkar självklart hur många som klarar sin rekrytutbildning. En individ som är uttagen och testad mot en befattning med en svårare kravprofil har ju sannolikt bättre förutsättningar att klara utbildningen.
2. Rekrytutbildningen är lika över hela landet. Det är själva poängen med hela systemet. Rekrytutbildningen vid Amf 1 skiljer sig inte från rekrytutbildningen vid en av Hemvärnets utbildningsgrupper - mindre variationer förekommer säkert men är nog mer beroende av utbildningsbefälets ambitioner. Kursplanerna är lika. Orsaken till att avhoppen är större vid Amf 1 känner jag inte till. Man kan kanske anta att utbildningsbefälet vid Amf 1 spänner bågen lite högre än vad det egentligen finns motiv för - Amf 1 är ju ett (så kallat) elitförband och den mellangröna baskern ett tecken på detta.
3. Försvarsmakten ska inte alls anställa 4 000 personer per år - Försvarsmakten ska rekrytera 4 000 personer att påbörja rekrytutbildningen. Av dessa 4 000 personer ska cirka 2 400 anställas som kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldat eller sjöman inom Försvarsmakten. Eftersom det saknas författningsstöd för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän är det just nu siffran 1 500 som är den intressanta - så många ska anställas som kontinuerligt tjänstgörande soldater eller sjömän varje år. Siffran 1 500 bygger på att inflödet är lika stort som utflödet - så här i början måste ju inflödet vara betydligt större än utflödet för att Försvarsmakten ska kunna gå från noll till cirka 7 000. Antalet tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän ska bli cirka 9 000 när hela systemet är uppfyllt.
4. Holmströms "faktaruta" är felaktig, även om han tydligen grundar den på uppgifter från FOI. Det ska inte alls anställas 4 000 soldater per år. Det ska inte alls finnas kontinuerligt anställda respektive tidvis anställda - alla dessa män och kvinnor ska vara kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande. En tidvis tjänstgörande soldat kommer att vara anställd av Försvarsmakten även när han eller hon inte tjänstgör, dvs. anställningen är aktiverad. Vidare anger Holmström att författningsstöd för systemet med tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjöman ska vara på plats 2013 - rätt år ska vara 2012. Holmström ljuger medvetet om detta.
5. Faktarutan refererar också till "yrkesofficerare, specialistofficerare och reservofficerare". Även detta är fel - han blandar friskt men felaktigt äpplen och morötter. En specialistofficer kan vara anställd som både yrkes- och reservofficer. Begreppet specialistofficer anger bara att man har en tjänstegrad från och med 1.e sergeant till och med regements/flottiljförvaltare. Om man är yrkes- eller reservofficer har med anställningen att göra - de förstnämnda är kontinuerligt tjänstgörande och de sistnämnda är tidvis tjänstgörande.

Holmström ska dock ha ett erkännande för att han inte längre pratar om "kontrakt". Det är bra. Det finns inga "kontrakt" utan bara anställningar.

Värnpliktssystemet var säkert bra under det kalla kriget. Vi kunde ju mobilisera nästan 40 brigader att sättas in mot de sovjetiska stridskrafterna. Att dessa 38 brigader till stor del skulle förflytta sig med cyklar och saknade skyddsutrustning och annan modern utrustning har tydligen alla debattörer glömt. De har också glömt att arméns "klubba" - pansarbrigaderna - i realiteten saknade luftvärn. De sovjetiska SU 25:ornas enorma slagkraft mot oskyddade mål ignorerades - det viktiga var antalet brigader.

Även regeringen (socialdemokratiska på den tiden) ställde upp i denna fars. När Försvarsmakten ville döpa om de helt omoderna infanteribrigaderna 66M till skytteregementen bestämde regeringen att så fick det inte gå till - då hade det ju sett ut som att vi hade färre brigader.

Å andra sidan fanns det delar av Försvarsmakten där faktiskt kombinationen av teknik och värnpliktspersonal fungerade alldeles utmärkt. Det fasta kustartilleriet är ett exempel.

Jag och många andra stödjer fullt ut hela reformen av personalförsörjningen. Det vore trevligt om reformen kunde få utvecklas utan raljerande olyckskorpar.

GMY

Sinuhe