GSS/K: bostäder och löneutveckling

I dagarna har en mycket livlig debatt rörande boende för kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän blossat upp. Bloggaren Wiseman har varit mycket aktiv, liksom Johanna Hildebrand och Svenska Dagbladet. Jag känner faktiskt inte till hela bakgrunden, men som det målas ut i media verkar det som om sängar på logement som nyttjas av GSS/K plötsligt utan varning tagits bort. Alternativt har GSS/K blivit aviserade om att deras möjligheter till boende i kasern kommer att försvinna i höst. På vilken grund dessa förändringar vidtagits är för mig lite oklart.

När hela systemet med kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän planerades var en grundbult att logementsboende för dem överhuvud taget inte skulle förekomma. En ”soldatesk-kultur” liknande de som finns i många andra länder skulle inte tillåtas växa fram hos oss. Kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän skulle skaffa egna boenden, i likhet med de flesta andra statstjänstemän. Så småningom gjordes lokala anpassningar till denna grundfilosofi, främst på orter där det i praktiken är omöjligt att finna billiga bostäder. Ett system med ”övergångsboende på logement” växte fram, av Försvarsmakten internt beslutat till att omfatta maximalt sex månader. Problemet är bara att det är lika omöjligt att hitta ett billigt boende i Haninge efter sex månader som det är efter den första anställningsdagen. Övergångsboendet kan inte avlösas av något annat.

Problemet med att finna billiga bostäder accentueras sannolikt av att ett kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman inte är tillsvidareanställd utan istället är föremål för en anställningsform som är helt unik på svensk arbetsmarknad. Jag har inte information om att detta i realiteten påverkat möjligheten att få banklån för att köpa en bostadsrättslägenhet, men sannolikt är det så. 

Så kallat ”glest logementsboende” växte fram på vissa förband, det vill säga boende på logement med färre sängar än de gamla värnpliktslogementen. Detta blev ”övergångsboendet” i praktiken. Avsikten var att "trivselfaktorn" skulle vara lite högre och själva boendet i någon mån mer likt till exempel ett studentboende. Ett stort minus i sammanhanget var att regelrätt matlagning inte kunde ske på logementet. Till skillnad från en student (eller någon annan arbetstagare) var alltså dessa män och kvinnor i princip hänvisad till att äta frukost, lunch och middag på restaurant. Ett undantag från detta är personal som är påmönstrad på våra stridsfartyg - för dessa gäller särskilda regler.

Eftersom Försvarsmakten inte äger sina egna byggnader längre var tanken att det skulle upprättas ett hyresavtal, där Fortifikationsverket skulle vara kontraktspart. Jag vet faktiskt inte hur det hela fungerade i praktiken, dvs. om den enskilde ”hyresgästen” hyrde av Försvarsmakten eller Fortifikationsverket - sannolikt det senare.

Jag har tidigare argumenterat för att en bra metod att få GSS/K att stanna längre under sin anställning vore att erbjuda en förmånligare löneutveckling. Mitt förslag var tänkt att ställas i relation till den debatt om olika typer av premier som regeringen för i sin proposition. Jag är fortfarande av åsikten att en bättre löneutveckling är ett viktigt instrument för att få GSS/K att kvarstanna de sex år som Försvarsmakten planerat.

En bättre löneutveckling löser dock inte problemet för en nyanställd GSS/K, som regelmässigt hamnar mellan 16 250 kr och 16 500 kr i månaden i grundlön. Debatten om olika tillägg hör enligt min mening inte hemma här alls - som arbetstagare ska man kunna leva på sin lön och inte vara beroende av olika typer av (oregelbundet förekommande) tillägg till grundlönen. 

Jag anser att en lösning på problemet med logementsboende är att Försvarsmakten illa kvickt börjar skaffa personalbostäder, främst på de orter där det i praktiken är omöjligt att skaffa ett eget billigt boende avpassat för en nettoinkomst på cirka 12 000 per månad. Detta är redan på gång på Berga, där cirka 70 lägenheter planeras. 

Utvecklingen i Berga är mycket starkt pådriven av Sällskapet Kustjägarveteraner:

(http://www.forsvarsutbildarna.se/web/Sallskapet_Kustjagarveteraner.aspx). 

Bostäderna planeras att byggas av ett privat företag (Hemfosa AB) och huset/husen ska sedan blockförhyras av Stiftelsen MHS-bostäder:

(http://www.mhsbostader.se/). 

Hyresgästen blir alltså hyresgäst hos Stiftelsen MHS-bostäder och inte hos Försvarsmakten eller Fortifikationsverket. Sannolikt innebär ett hyresavtal att hyresgästen inte har formell besittningsrätt, dvs. kan fortsätta att bo i sin lägenhet efter det att anställningen som GSS/K har gått ut.

Mer information själva affärsupplägget finns här: 

http://kryssapeter.blogspot.se/2011/12/300-lagenheter-for-forsvarsanstallda.html

En stiftelse styrs av sin stiftelseurkund. En stiftelse får inte agera utanför det ramverk som finns i dess stiftelseurkund. Om en stiftelse ska ändra sin stiftelseurkund ansöker man om så kallad permutation hos Kammarkollegiet. Detta måste ske om Stiftelsen MHS-bostäder ska få ändrat uppdrag, exempelvis innefattande personalbostäder i hela Sverige och inte bara i Stockholm. Jag anser att det är en mycket god idé att jobba vidare i detta spår.

En klok åtgärd av Försvarsmakten borde vara att snarast initiera liknande upplägg på andra ställen än Haninge. Leveranstiden på lägenheter är sannolikt flera år, men det känns inte riktigt korrekt att bara göra ingenting. 

De faktiska genomsnittliga anställningstiderna för GSS/K är en avgörande framgångsfaktor för hela reformen.

En kombination av personalbostäder och en bättre löneutveckling är vad jag skulle vilja se.

Detta kan förresten vara mitt sista inlägg eftersom jag har svårt att hinna med att producera ett kvalitativt hyfsat inlägg varje vecka. Här vid Nilens strand finns det lite annat annat som lockar. Det känns lite grann som att det jag velat säga nu är sagt och det börjar bli dags att dra sig tillbaka.

GMY

Sinuhe

Insatsförsvar utan insatser

Det finns skäl att vara fundersam över att Försvarsmaktens deltagande i internationella militära insatser verkar vara i fritt fall. 

En viktig orsak till den reformerade personalförsörjningen var just att Försvarsmaktens krigsförband skulle vara så användbara att de utan att nyrekryteras skulle kunna användas för just insatser, både nationellt och internationellt. Det politiska målet sattes högt: 1 700 personer insatta i internationella militära insatser över tiden. Denna siffra ligger långt över vad Sverige haft för styrkor utomlands på mycket länge (sannolikt sedan Napoleonkrigens avslutande). På 70-talet hade Sverige en 700-mannabataljon (tre skyttekompanier) i Sinai och en 450-mannabataljon (två skyttekompanier) på Cypern.

Vad blev det då? Vårt bidrag till ISAF krymper och en avslutning kan skönjas runt år 2014. Vårt bidrag till KFOR är på väg att avvecklas. En ny insats runt Afrikas Horn kan skönjas men inga beslut är fattade. En sådan insats kommer att bli liten om man relaterar till antalet insatta personer.

Mina samtal med gruppbefäl, soldater och sjömän på många platser i Sverige ger vid handen att en viktig drivkraft för deras anställning är just möjligheten att få delta i internationella militära insatser. Jag tror detta gäller alla arenor. Den låga ingångslönen för gruppbefäl och soldater har ju delvis förklarats med att de över en längre tidsperiod kommer att få en betydligt högre medellön i och med alla de tillägg som utgår under en internationell militär insats.

Försvarsmakten måste enligt min mening göra två saker:

• Förmå regeringen att snarast fatta beslut om minst ett större svenskt truppdeltagande i en internationell militär insats. Insatsen bör vara långsiktig och omfatta markarenan. Insatsen bör vara av den arten att vi för första gången kan peka på en vanligt krigsförband (helst av bataljonsstorlek) och ge dem marschorder. Det får vara slut med plocke-pin-sammansatta förband.
• Överväga hur den tidvis tjänstgörande personalen ska upprätthålla någon rimlig duglighet utan att ”trimmas” av de två internationella militära insatserna som tidigare planerades för dem. En rimlig ansats är att utöka antalet krigsförbandsövningar från tre under en åttaårsperiod till minst det dubbla. Krigsförband som inte trimmas genom deltagande i internationella militära insatser borde kanske rent utav genomföra krigsförbandsövning varje år? 

Det kanske till och med är så att en klok lösning skulle vara att hitta en modell som innebär att internationella militära insatser genomförs med stående förband medan kontraktsförbanden, med deras stora inslag av tidvis tjänstgörande personal, upprätthåller sin duglighet genom en kraftigt förtätad KFÖ-verksamhet. Försvarsmaktens relationer till andra arbetsgivare skulle sannolikt förbättras genom en sådan lösning.

Jag är självklart medveten om att Försvarsmakten inte kan delta i internationella militära insatser enbart för att öka motivationen för personalen (främst k-personalen). Det finns ändå starka skäl att fundera över var vi håller på att hamna och hur det kunde bli så här.

Trots allt är det inte så att det saknas potentiella insatsområden. Konflikten mellan Sudan och Sydsudan kan till exempel få till följd att det upprättas en buffertzon mellan dessa båda stater. Enligt min mening skulle deltagande i en större internationell militär insats i ett sådant sammanhang vara en god sak - både för Försvarsmakten och för befolkningen i aktuell del av Afrika.

Jag vill slutligen framhålla att jag är mycket väl medveten om att Försvarsmaktens personal deltar i olika insatser dagligen. Tyvärr är de för små och specialiserade för att få något större genomslag avseende personalförsörjning. Sverige hade sannolikt inte behövt byta personal-försörjningssystem för den verksamhet som bedrivs.

GMY

Sinuhe

Längre anställningstid för GSS/K

Det finns goda skäl att ifrågasätta den planerade genomsnittliga anställningstiden för GSS/K. Siffran bygger ju inte på empirisk kunskap om hur länge ett kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman tänker kvarstanna i sin anställning. Möjligen finns det någon internationell forskning att luta sig mot, men eftersom alla länder är socialt olika bör man inte dra för stora växlar från exempelvis erfarenheter från Nederländerna eller Kanada.

I regeringens proposition om ”soldatanställningar” (den borde rimligen heta ”om vissa anställningar som gruppbefäl, soldat eller sjöman i Försvarsmakten”) framgår det att regeringen är lite inne på ett premiesystem för att skapa entusiasm för att kvarstanna i sin anställning de sex år som Försvarsmakten kalkylerat med.

Jag är mycket tveksam till ett premiesystem - av flera orsaker.

En grundläggande orsak är att jag inte anser att ett sådant system överensstämmer med Försvarsmaktens värdegrund. Det kan rimligen inte anses vara att ta ansvar om Försvarsmakten genom att vifta med en morot långt bort försöker skyla över andra grundläggande brister.

En lika stark orsak är att premiesystem lätt riskerar att bli väldigt fyrkantiga. Om Lisa verkligen vill kvarstanna i sju år men blir skadad och måste sluta (hon uppfyller ju inte längre sin befattnings kravprofil) utgår ingen premie - detta trots att hon egentligen vill kvarstanna.

En tredje orsak är att ett premiesystem, så länge det inte är undantaget från beskattning i inkomstskattelagen, ger väldigt lite ”pang för pengarna”. 

Låt mig exemplifiera. 

Försvarsmakten inför ett system som innebär att efter sex års anställning får man 200 000 kr i premie. Med sociala avgifter kostar detta Försvarsmakten cirka 1,45 X 200 000 kr = nästan 300 000 kr. Lisa får dock bara ut kanske hälften (med hänsyn till att Lisas marginalskatt till stor del är okänd har jag gissat på 50 % i marginalskatt). Utbetalningen blir föremål för beskattning av engångsbelopp, så den omedelbara beskattningen blir sannolikt ännu högre. Korrekt ”netto” visar sig inte förrän senare, beroende på jämkning etc.

Kalkylen ovan indikerar att Försvarsmakten får en kostnad på cirka 300 000 kr och Lisa får behålla cirka 100 000 kr. Dålig växelkurs.

Hur kan man i stället göra då?

Enligt min uppfattning, som har visst stöd av många samtal med olika gruppbefäl, soldater och sjömän, är det bättre ur flera aspekter att lägga pengarna på en bättre löneutveckling.

De gruppbefäl, soldater och sjömän som jag talat med har ofta inga större synpunkter på ingångslönen. Det är trots allt så att de anställs efter en mycket kort utbildning - i princip (nästan) är de outbildade. Ofta har de visat förståelse för detta.

Men - den kommande löneutvecklingen under de kommande anställningsåren upplevs som dålig. Redan det nu avskaffade tarifflönesystemet innehöll endast mycket låga löneökningar. En lönesättning baserad på I-löner kan kanske bli annorlunda, men det finns skäl att tro att det inte kommer att bli några avgörande skillnader. 

Om man i stället använder de 200 000 kr som avsatts för premier skapas det reellt utrymme för en betydligt bättre löneutveckling (utöver RALS-ökningarna).

Om 200 000 kr läggs ut under sex år ger det 33 000 kr per år, eller cirka 2 750 kr per månad. Att gå från cirka 16 500 kr till 19 250 kr det andra året ger tydliga resultat.

Ett problem med modellen är att den sannolikt innebär att att gruppbefäl, soldater och sjömän snabbt kommer att tjäna mer än sina officerare och specialistofficerare. Ojdå.

Nja, det kanske är så att summan 200 000 kr är alldeles för högt ansatt. Jag känner inte till om skisserade premiesystem är beloppsatta. Om de är det är kanske beloppen betydligt lägre än 200 000 kr. Jag vet inte.

Slutsats: Det finns goda skäl att i stället för att införa ett premiesystem använda det planerade ekonomiska utrymmet för en bättre löneutveckling. De skevheter som uppkommer i lönehänseende relaterat till officerare och specialistofficerare får man studera särskilt. En slutlig lösning kanske rent av innehåller en kombination av accelererad löneutveckling och en (mindre) premie vid anställningens slut.

Ett införande av ett system med accelererad löneutveckling för GSS/K måste ställas i relation till lönebildningen för GSS/T. Exakt hur detta ska gå till har jag inget konkret förslag till. Det finns dock skäl att anta att själva grundlönen inte är en primär drivkraft för GSS/T - GSS/T ska ju främst tjänstgöra under förhållanden då det tillkommer andra typer av tillägg: övningsdygn, ersättning enligt Utlandsavtalet etc.

Scenen är öppen för kloka kommentarer.

GMY

Sinuhe

Försvarsförmåga här och nu

I ett antal olika artiklar har Sveriges försvarsförmåga ”här och nu” berörts, främst med inriktning på att rikta ljuset på det stora behov av materiell förnyelse som föreligger snart.

Denna blogg handlar mycket sällan om materiel och så är fallet även denna gång.

Diskussionen om materiel missar som vanligt helt den viktigaste aspekten för en lands försvarsförmåga - personal. Utan personal finns det ingen försvarsförmåga.

En del av det stora behov av materiel som finns uppges återfinns inom sjukvårdsförbanden (jag vet inte riktigt och det är sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna  som åsyftas, eller om det är den försvarsmedicinska förmågan i allmänhet). Jag skulle vilja påpeka att detta endast är det mindre problemet. Det större problemet är att det inte finns någon personal - eller åtminstone att en avgörande stor del av personalen saknas.

I de fyra kompanier jag räknade upp ovan kan det möjligen finnas en och annan krigsplacerad läkare eller sjuksköterska. Nyttjande av dessa är dock villkorad av ett läge där riksdagen har utlyst höjd beredskap (det vill säga skärpt beredskap eller högsta beredskap). Lagen om totalförsvarsplikt är till vissa delar vilande. Detta gäller bland annat plikten att genomföra grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänst och krigstjänst.

Vad är det exakt som saknas då?

Jag vet faktiskt inte exakt. Det kan vara så att huvuddelen av reservofficers-befattningarna är bemannade med arbetstagare som a) har visat intresse för att tjänstgöra samt b) uppfyller respektive befattnings kravprofil. Jag tror dock inte att så är fallet - en gissning är snarare att en stor del av dessa befattningar är vakanta.

Det jag är 100 % säker på är att alla de befattningar som är avsedda för tidvis tjänstgörande specialister (befattningar benämnda CR eller CF) är vakanta - detta eftersom det inte finns något författningsstöd för en sådan kategori. Rekrytering har inte heller startat.

Från och med 2012-07-01 kommer det att finnas två typer av tidvis tjänstgörande personal: reservofficerare och GSS/T. Ingen annan kategori omfattas av ett författningsstöd som ger rätt till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten.

Ska Försvarsmakten med bibehållen trovärdighet säga att det finns en adekvat försvarsmedicinsk förmåga måste rekrytering och utbildning av tidvis tjänstgörande specialister startas snarast. Deras anställningsform måste sannolikt sökas inom de båda anställningsformer jag redogjort för ovan.

GMY

Sinuhe


Uppdatering tnr 011825: Det är givetvis så att det trots allt finns andra kategorier som har rätt att till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten - nämligen personalen i Hemvärnet samt personal som anställts med stöd av den så kallade IMI-lagen för att tjänstgöra i en internationell militär insats. Sådan personal är dock inte "tidvis tjänstgörande".
Uppdatering tnr 011830: Nu har jag förenklat verkligheten lite. Om regeringen återinför värnplikten, helt eller delvis, eller utlyser höjd beredskap är det givetvis så att den personal som ska tjänstgöra har rätt att lämna sin civila sysselsättning för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Det är dock inte det som frågan gäller "här och nu". Dessutom är sådan personal (krigsplacerade värnpliktiga) inte "tidvis tjänstgörande".