söndag 11 januari 2015

Återinförd värnplikt (2)

Det finns ett antal aspekter på värnplikten som jag tror behöver ytterligare belysas - lite grann mot bakgrund av den pågående Sälen-konferensen.

Regeringen fattade ju ett ganska begränsat beslut så tillvida att plikten att delta i repetitionsutbildning endast kom att omfatta krigsplacerade värnpliktiga som inte har någon annan relation med Försvarsmakten (dvs. i klartext inte är anställda som yrkesofficerare, reservofficerare eller som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). 


Man hade alternativt kunnat tänka sig ett mer ambitiöst beslut, nämligen att plikten att delta i repetitionsutbildning skulle gälla alla krigsplacerade, oavsett deras associationsform med Försvarsmakten. Ett sådant beslut hade inneburit att de tre personalgrupper som återfinns i parentesen ovan alla skulle ha plikt att infinna sig till och delta i repetitionsutbildningen.


Jag tror inte att det idag föreligger något problem med att få yrkesofficerare att delta. Detsamma gäller sannolikt reservofficerare. Vad gäller anställda gruppbefäl, soldater och sjömän så har det tydligen funnits något fall där en oväntat stor andel av de t-tjänstgörande valde att inte infinna sig. Jag saknar information om närmare omständigheter och har inte sett någon analys om varför det blev så. 


Generellt är min åsikt att de tidvis tjänstgörande anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen tvärtom vill tjänstgöra mer än vad Försvarsmakten kan erbjuda - den ekonomiska beräkningsmodell som idag existerar (37 dagars tjänstgöring på fyra år) är enligt min mening allvarligt tilltagen i underkant.


Det som starkt talar för ett mer ambitiöst beslut är faktiskt jämlikhetsaspekten. Det hade enligt min mening varit lättare att kommunicera pliktbeslutet till dem som det idag påverkar om man i budskapet också kunde framhålla att beslutet självklart gäller all personal i krigsförbandet.


En annan fråga i sammanhanget är om man i ett mer långtgående beslut också skulle inkluderat personal i hemvärnet (hemvärnsmän och avtalspersonal) samt kanske också avtalspersonal som finns i krigsförband utanför hemvärnet. Om detta vet jag för lite, men helt klart hade det varit en tydligare signal till omvärlden och till rikets befolkning att nu måste all krigsplacerad personal dra sitt strå till stacken.  


Värnplikten är ett väl inarbetat varumärke hos Sveriges befolkning. Undersökningar visar att en återinförd värnplikt rimmar ganska väl med breda gruppers önskemål. Det publiceras också ett jämnt flöde av artiklar i den riktningen (se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article20132792.ab).


Man kan fundera över vad dessa debattörer egentligen menar. Den nuvarande lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är könsneutral. En allmän värnplikt skulle alltså innebära att cirka 110 000 unga män och kvinnor skulle med plikten som grund genomföra grund- och repetitionsutbildning. Detta är uppenbarligen orimligt och kan inte ske.  Rikets ledning har effektivt bantat Försvarsmakten så att det redan idag gnisslar betänkligt när några tusen rekryter ska genomgå en tremånaders GMU. Det finns vare sig personal, materiel eller utbildningsplattformar för att ge en högklassig utbildning åt cirka 100 000 ungdomar årligen.


Det man skulle kunna överväga i så fall är att reducera det antal som de facto skulle genomgå grundutbildning till volymer liknande dagens (låt oss säga någonstans runt 3 - 4 000 personer). Men - ett sådant system kan inte benämnas allmän värnplikt. Det kan inte rimligen vara allmänt att genomföra något som de facto endast cirka 3 % sedan måste delta i.


Återinförandet av en allmän värnplikt är enligt min uppfattning ingen framkomlig väg. 


Det finns ändå andra sätt som man skulle kunna putsa lite på systemet och som skulle ge förbättringar. 


Förutom det jag skrev inledningsvis (att plikten att delta i repetitionsutbildning bör utvidgas) så är denna blogg en stark förespråkare för allmän mönstringsplikt


Försvarsmakten har ett starkt verksamhetsintresse av att verkligen möta en hel årsklass fysiskt och inte endast genom brev och web-baserade aktiviteter. Jag vill i detta sammanhang peka på att plikten att genomgå mönstring och skrivas in för värnplikt också återfinns i lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt och alltså bör ses som en femte plikt, förutom de fyra som beskrevs i detta förra inlägget.


En allmän mönstringsplikt bör framför allt ses mot bakgrund av en förbättrad folkförankring. Det är denna bloggs bestämda uppfattning att Försvarsmakten är tydligt beroende av hur Sveriges befolkning ser på Försvarsmaktens verksamhet. En ökad folkförankring skapar bättre möjligheter för rikets ledning att öka försvarsansträngningarna utan att hamna i en defensiv position mot alla nedrustningsivrare. 


Det är även från denna utgångspunkt man bör se på systemet med t-personal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). Dessa individer finns till vardags ute i samhället och har möjlighet att på många sätt påverka det offentliga samtalet.


Detta inläggs slutsatser är följande.
  • Regeringens beslut att återinföra delar av värnplikten för viss personal är i grunden bra.
  • Beslutet borde tagits tidigare.
  • Beslutet borde omfatta all personal som ska delta i repetitionsutbildningen.
  • Allmän värnplikt bör inte införas.
  • En allmän mönstringsplikt bör införas - främst baserat på behovet av totalförsvarets folkförankring.
Här i hyddan vid Nilens strand är det lätt att missa viktiga fakta som bör tas hänsyn till i en bra debatt om värnplikten. Jag ser därför fram emot kloka reaktioner och reflektioner på detta inlägg - allt i syfte att stärka Sveriges försvarsförmåga baserat på ett bra personalförsörjningssystem.

GMY


Sinuhe

tisdag 6 januari 2015

Återinförd värnplikt (1)

Detta inlägg syftar till att belysa regeringen beslut att med lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt som grund återinföra plikten att delta i repetitionsutbildning.

Först kommer här nedan en liten utvikning.

Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är en omfångsrik lag och är skriven i en helt annan tid. Den har dock blivit föremål för revideringar ett flertal gånger.

En viktig ändring genomfördes år 2010, när ”plikten lades vilande”. Detta framgår av följande avsnitt.

”3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).”

När man läser lagen är det viktigt att förhålla sig korrekt till vad begreppet värnplikt egentligen innebär. Jag tar mig därför friheten att klippa in lite mer författningstext.

”4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.   Den allmänna tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap ska tjänstgöra enligt bestämmelserna i 6 kap. Lag (2010:447).”

Ovanstående författningstexter innebär alltså följande.

Värnplikten omfattar följande ”delplikter”:
  • Plikten att genomföra grundutbildning
  • Plikten att genomföra repetitionsutbildning
  • Plikten att genomföra beredskapstjänst
  • Plikten att genomföra krigstjänst
Regeringen kan återinföra alla dessa plikter eller också bara någon eller några av dem. Detta kan regeringen göra genom ett enkelt regeringsbeslut ”med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap”. Ett sådant regeringsbeslut behöver - såvitt jag förstår - inte vara förankrat i riksdagen, även om det sannolikt är lämpligt.

Bakgrunden till beslutet är att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga i krigsförbanden samt att denna personal - om inte regeringsbeslutet kommit - inte kan tvingas att genomföra repetitionsutbildning. Till saken hör också att ingen kan vara krigsplacerad längre än tio år efter senaste tjänstgöringen. 

Enligt tillgängliga uppgifter rör det sig om cirka 7 500 värnpliktiga som med regeringsbeslutet som grund kan kallas in till repetitionsutbildning. Detta bedöms inte kunna ske förrän tidigast hösten 2015.

Redan när plikten lades vilande var denna fråga föremål för diskussioner mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Jag är inte helt insatt i hur diskussionerna fördes, men det finns skäl att anta att Försvarsmakten då inte insåg hur lång tid det skulle ta att ersätta krigsplacerad pliktpersonal med anställda. Med hänsyn till den långsamma tillväxten av tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän var det nog så att något måste ske för att skapa förutsättningar för att kunna öva hela krigsförband. Det är ju också så att dagens krigsförband ser annorlunda ut än de som fanns för tio år sedan - ny materiel har tillförts, taktik har ändrats etc.

I stort sett anser denna blogg att beslutet var klokt och till och med kunde fattats tidigare. Det finns dock vissa frågetecken som man bör närma sig med viss ödmjukhet.

Den första fråga jag vill belysa är om det de facto finns utrustning för att öva krigsplacerad pliktpersonal. Finns det uniformer och annan personlig utrustning? Hur stort är behovet av kompletterande utbildning innan en reell krigsförbandsövning kan påbörjas?

Den andras frågan gäller villkorsfrågor. Om ett krigsförband till fullo kallas in (med olika författningsstöd) för att genomföra en krigsförbandsövning så kommer ett flertal olikheter snabbt att visa sig.

Yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän kommer att beordras deltagande i övningen med sin arbetsskyldighet som grund. Förmåner under övningen är avtalsreglerade, vilket innebär att ersättning för övningsdygn kommer att utgå - åtminstone under den tillämpade delen av övningen.

Reservofficerare kommer att vara på förrättning eftersom de har sitt tjänsteställe i hemmet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

Tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) har sitt tjänsteställe vid det förband där de är tillsvidareplacerade. De är därför inte på förrättning, förutom om delar av övningen bedrivs på ett visst avstånd från förbandet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

För både reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän gäller att de har tjänstgöringsskyldighet för att delta i övningen - detta gäller dock endast om övningen återfinns i den gemensamt framtagna tjänstgöringsplanen. Någon formell plikt (där ordet plikt ska tolkas som starkare än ordet skyldighet) finns dock inte.

För pliktpersonalen gäller ett helt annat paket. Ekonomisk ersättning utbetalas av Försäkringskassan och arbetstiden är inte reglerad. Mat och logi är gratis. Det finns heller inga regler om hotellboende etc. utan logement och tält torde bli normen.

Som jag skrev ovan finns det skäl att närma sig detta komplex med viss ödmjukhet - risken finns att det kan uppkomma spänningar när pliktpersonalen blir varse under vilka helt olika förmånspaket som krigsförbandets personal tjänstgör. 

Det ska bli spännande att se hur Försvarsmakten tar sig an denna möjlighet! Rätt planerad och genomförd så kan det bli riktigt bra - men motsatsen gäller också. 

Avslutningsvis vill jag peka på att om man vill läsa mer om olika författningar så finns de bland annat på www.notisum.se.

GMY


Sinuhe

Uppdatering tnr 061630: Detta inlägg är det första i en liten serie om värnplikten. Nästa inlägg i serien är planerad att handla mer om mönstringsplikten samt hur man kan se på en Försvarsmakt med både anställda (YO, RO, GSS/K, GSS/T samt CVAT), värnpliktiga samt frivilliga (hemvärnsmän och avtalspersonal) i krigsförbanden. Nästa inlägg är planerat till om cirka två veckor.

lördag 3 januari 2015

Funderingar

Som några läsare har noterat gick bloggen in i ett oannonserat viloläge i slutet av år 2013. Detta hade många orsaker som jag inte vill gå in på just nu. Detta skedde i ett läge där bloggen bland annat av Expressen bedömts vara en av Sveriges 10 viktigaste försvarsbloggar.

Frågan är om det fortfarande finns existensberättigande för en blogg som främst fokuserar på den reformerade personalförsörjningen och hur den kan och bör tillämpas inom Försvarsmakten. I och för sig är det ju så att just personalförsörjningen fortfarande lyfts fram som den enskilt viktigaste och svåraste frågan, men detta faktum kan möjligen nu utkonkurreras av en mer allmän desperation om Försvarsmaktens bristande försörjning med ekonomiska medel, en enorm "materielskuld" och ett otal andra negativa faktorer.

Bloggens inriktning är ju främst att försöka lämna ett blygsamt bidrag till olika aspekter på Försvarsmaktens personalförsörjning och det kanske är så att detta inte längre upplevs som intressant i "bloggosfären".

Vi drar ett streck där. Finns det behov och önskemål att bloggen startas igen så är vi beredda!

GMY

Sinuhe

onsdag 18 december 2013

Svårigheter

Det är många saker som just nu kan förknippas med svårigheter.

För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare - alltså runt 10 - 12 000 läsare per månad.

Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter - främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.

Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval - för låga försvarsanslag.

Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna - i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt "följt med" i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.

Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.

Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.

Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner  samt stridsvagnskompanier.

I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag - mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.

I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det "fattas" nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning - en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.

På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning - Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.

Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?

Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.

GMY

Sinuhe




 

fredag 1 november 2013

Åter i tjänst!

Sinuhe anmäler härmed att han är åter i tjänst. 

Resan till landet Punt är avslutad och jag hoppas kunna publicera inlägg med någorlunda regelbunden periodicitet.

Det första ämne som jag vill beröra är ett ämne som är oerhört viktigt - nämligen hur Försvarsmakten i realiteten hanterar sin tidvis tjänstgörande personal. IO14, vad den än är värd numera, har ju ett stort antal befattningar som ska bemannas med t-personal (som kategorin får benämnas enligt FM PersI).

En god vän till mig har just kommit hem efter att ha tjänstgjort i en internationell militär insats. Till sin stora förvåning fick hon inte genomföra tjänstgöringen inom ramen för sin redan existerande tillsvidareanställning som reservofficer, utan "erbjöds" i stället en extra anställning som tidsbegränsat anställd med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Lagen stipulerar i 2 § att "Den som ska tjänstgöra i en internationell militär insats och inte har en anställning i Försvarsmakten får anställas särskilt för tjänstgöring i en sådan insats".

Skrivningen är uppenbarligen avsedd för att vara verktyg för de fall där Försvarsmakten måste direktrekrytera för att kunna fylla upp i de fall som det inte finns redan anställd personal. Men - och detta är ett stort men - hon har redan en anställning i Försvarsmakten och hennes extra anställning torde därför strida mot skrivningen i § 2.

Rent praktiskt har detta fått till följd att hon gått miste om över 10 000 kr i skattefritt traktamente -  hon anställdes nämligen i det område där insatsen genomfördes och kunde inte räkna hemmet som skattemässigt tjänsteställe.

Hon har dessutom framhållit att hon inte ser någon som helst mening att vara reservofficer om det är så att reservofficersanställningen inte används när hon ska tjänstgöra. Man kan också fråga sig varför reservofficerarna påtvingades den internationella arbetsskyldigheten för om själva tjänstgöringen ändå ska ske inom ramen för en helt annan anställning.

Jag lämnar fältet fritt för kommentarer - om någon överhuvud taget läser detta.

GMY

Sinuhe







tisdag 29 januari 2013

Dags att gå vidare


Det är nu dags att gå vidare i mitt djupa engagemang för Sveriges Försvarsmakt och de män och kvinnor som är engagerade i denna för mig viktiga fråga.

Under överskådlig tid kommer jag inte längre att publicera några inlägg på min blogg. Däremot kan det tänkas att jag ibland går in under mitt namn (Sinuhe the Egyptian) och i olika sammanhang kommenterar skeenden som jag finner intressanta. Mitt intresse för personalförsörjningsreformen finns kvar, liksom intresset för att den beskrivs och uppfattas i enlighet med vad den är.

Det finns några saker som jag vill framhålla innan jag går in i viloläge.

För det första har det hela tiden varit min avsikt att ”förklara hur saker och ting är tänkta att fungera” inom den reformerade personalförsörjningen. Det har aldrig varit min avsikt att medvetet var elak mot någon. Om någon (från general till menig) känt sig utpekad så ber jag om ursäkt.

För det andra har jag medvetet använt min blogg för att torgföra vissa åsikter jag har tagit till mig, inhämtade under ett långt liv i uniform. Avsikten med dessa åsikter har inte varit att få ”cred” för min blogg utan enbart att med min långa erfarenhet som grund försöka få olika företeelser i Försvarsmakten att fungera bättre. Det är ibland bra att kunna sin historia. 

För det tredje är jag fullständigt bestört över den taktlöshet som vår statsminister har visat idag genom att karakterisera ÖB:s uppgifter om en-veckas-försvaret som ”särintressen”. 

Bäste statsminister.

Överbefälhavarens uppdrag är att vara ansvarig för Sveriges försvar samt - i en extrem situation - vår nations hela existens. Att karakterisera vårt lands överbefälhavare som ett  vanligt ”särintresse” vittnar om en människosyn och ett av det politiska maktinnehavet korrumperat ledarskap som jag inte vill vara en del av. 

Jag kommer aldrig mer att rösta på Moderata Samlingspartiet under den tid som Fredrik Reinfeldt är statsminister. 

Öppna ögonen herr statsminister - se utmaningarna och omvärlden. Visa respekt för alla de som engagerar sig för Sveriges försvar och fortlevnad som nation.

GMY

Sinuhe



Tillägg tnr 292135: Det är smickrande att jag blivit omnämnd i Expressen.

söndag 23 december 2012

Äntligen!


Den 7 december var det dags för den årliga personalinformationen för personalen i HKV. Eller - det var rättare sagt dags för personalinformation för den kontinuerligt tjänstgörande personalen i HKV. HKV:s reservofficerare var inte inbjudna, lika lite som de var inbjudna till HKV:s högtidsmiddag på Karlberg. Om detta måste jag inom parentes säga att det är en riktigt bedrövlig personalhantering. Jag känner ett flertal reservofficerare som tillhör HKV och de känner sig både diskriminerade och bortglömda. Om informationsdirektören läser detta får han gärna tipsa C HKV om att detta inte duger. Det går inte att ena minuten berätta hur viktig t-personalen är för att nästa minut medvetet välja bort deras deltagande i årets största fest. Tänker Försvarsmakten framledes behandla sina GSS/T på samma sätt?

Chefen för HKV (genlt Jan Salestrand) inledde med en mycket bra genomgång av en mängd olika aktuella ämnen. Jag tänker i detta inlägg främst beröra det som känns lite som en nyhet - nämligen de tre olika tänkbara framtida organisationsstrukturer för HKV som man studerar.

Den första strukturen innebar vad jag förstod att man inför de förändringar som bgen Mats Engman i sin utredning tidigare föreslagit. Förslaget innebär egentligen mest att vissa typer av ansvar omfördelas mellan HKV:s staber och ledningar. Produktionsledningen (PROD) stärks på bekostnad av insatsledningen (INS). Inspektörerna flyttar över till PROD.

Den andra strukturen innebär slutet för Högkvarterets mindre staber som fristående enheter. Informationsstaben (INFOS), juridiska staben (JURS) och personalstaben (PERSS) flyttas in i en ny försvarsstab (det i bildspelet föreslagna nya namnet på den utvecklade ledningsstaben). INS, PROD samt den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten  (MUST) påverkas inte.

Den tredje strukturen är enligt min mening den i särklass mest spännande. Den innebär i likhet med alternativ två att det bildas en Försvarsstab (Fst var förkortningen på den gamla goda tiden) men också att INS och PROD klyvs. I stället uppstår någonting som närmast skulle kunna beskrivas som tre försvarsgrensstaber, där samma stab både ska producera och insätta (konstigt ord?) sina stridskrafter. Hurra! Äntligen!

Formellt finns det idag inga försvarsgrenar. Det finns heller inga truppslag inom armén (det finns ju ingen armé) och det finns inga vapenslag inom marinen (det finns ingen marin). Med andra ord finns det ingen flotta eller några pansartrupper. 

Hur allt detta rent formellt hänger ihop idag är det nog ingen som riktigt begriper - det finns exempelvis ett otal hänvisningar i Unibest till både försvarsgrenar, truppslag och vapenslag. Tydligen är det så att det beslutade systemet med de fem ”arenorna” är så komplext att använda att det i praktiken blir omöjligt. Det är tillåtet att referera till ”arméstridskrafterna” men inte till ”armén”.

Jag bejakar därför fullt ut att Försvarsmakten omorganiseras enligt den tredje strukturen, samt att detta även får till följd att de tre försvarsgrenarna formellt återuppstår. Jag har i ett tidigare inlägg problemiserat en sådan lösning. 

Ska det fungera enkelt och tydligt så finns det ju två sätt att hantera de tre (som sedan blev två) arenorna som saknar logisk koppling till en försvarsgren: antingen skapas en fjärde försvarsgren för LOG och LEDUND eller också så fördelas LOG och LEDUND på de tre försvarsgrenarna.

Rent spontant skulle jag hellre vilja se en lösning enligt den senare modellen: LOG och LEDUND fördelas till de tre försvarsgrenarna. Låt exempelvis Chefen för Flygvapnet ansvara för all verksamhet inom ledningssystem och underrättelsetjänst. Låt på samma sätt Chefen för Marinen vara huvudansvarig för Försvarsmaktens logistikverksamhet.

Det finns säkert goda argument mot en lösning som den jag skisserar men mitt generella motargument är i så fall följande.

Rörigare än idag kan det inte bli.

GMY

Sinuhe

söndag 16 december 2012

Den optimala utbildningen

Jag har funderat lite över den nuvarande tingens ordning vad avser grundutbildning till yrkes- eller reservofficer.

Min ena utgångspunkt är att försöka komma fram till ett enkelt och billigt system som ändå ger individen en tillräckligt bra grund för hans eller hennes fortsatta arbete i Försvarsmakten. Min andra utgångspunkt är att försöka skapa ett system, som kan användas oavsett om officersaspiranten ska bli anställd som yrkes- eller reservofficer och oavsett om den första tjänstegraden ska vara 1:e sergeant eller fänrik.

Jag har gjort det enkelt för mig genom att avgränsa bort de utbildningsinriktningar som är tänkta att leda till en arbete som ”operatör”: stridspilot, nautiker etc. Om dessa inriktningar har jag för lite kunskap för att tillföra några nya idéer.

För det första kan man nog säga att den nuvarande Specialistofficersutbildningen (SOU) om tre terminer i stort sett ”gör jobbet”. Det jag har hört från förbanden är att de nyblivna 1:e sergeanterna i stort sett har fått en bra utbildning som givit dem en tillräckligt bra grund att stå på under de första åren av deras anställning. SOU kan alltså enligt min mening vara en av de byggstenar som vi ska använda.

Å andra sidan är kritiken delvis ganska hård mot Officersprogrammet (OP). Kritiken kan sammanfattas enligt följande.
  • Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
  • Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
  • Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Frågeställningar

Är det verkligen självklart att en fänrik ska ha en akademisk examen (180 högskolepoäng) med minst 90 högskolepoäng i krigsvetenskap? Är det inte så att behovet av kunskaper i krigsvetenskap egentligen inte föreligger förrän senare under anställningen - kanske när man når befattningsnivån OF 3?

Är det verkligen självklart att den akademiska utbildningen, om den nu behövs, inte kan inhämtas vid ett annat lärosäte är Försvarshögskolan?

Är det verkligen självklart att en blivande reservofficer, som ju under stor del av sin tid kommer att ha en annan huvudsysselsättning, ska kunna exakt samma saker som en yrkesofficer på samma befattningsnivå? Det enklaste svaret är givetvis ett JA men är det verkligen så?

Förslag till initial utbildning

Eftersom SOU förefaller vara en så god utbildning att de officersaspiranter som kommer från denna utbildning är tillräckligt bra så väljer jag att basera mitt nya system på SOU

Innan SOU ska officersaspiranten som idag genomgå GMU och FOK. Det innebär att det tar cirka 2 år från det att den blivande yrkesofficeren kommer in genom vakten till regementet till dess att han eller hon tar examen.

Man bör här ha i åtanke att sannolikt kommer de stora volymerna av SO/K att utvecklas från före detta GB/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, dvs. korpraler och sergeanter). Dessa kommer att erbjudas en förkortad SOU som jag hört benämns anpassad specialistofficersutbildning (ASOU). Tidsåtgången kan ansättas till någonstans mellan en och två terminer.

Så här långt har vi alltså löst produktion av alla specialistofficerare, oavsett anställningsform (yrkes- eller reservofficer).

Det man nu måste göra är att komma fram till en klok idé vad avser utbildning av de män och kvinnor som ska bli fänrikar. Här finns också de största minustecknen med det nuvarande systemet.

Om vi anser att man ska ha någon typ av akademisk bakgrund så skulle man kunna tänka sig att det till exempel krävs 60 högskolepoäng för att bli utnämnd till fänrik (ett läsår).

Lisa som vill bli OFF/K skulle då se till att hon hade läst dessa 60 högskolepoäng innan inryckning till GMU med efterföljande FOK och SOU. Efter examen har hon då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (YO/Fk) när hon tillträder befattningen. 

För Kalle som vill bli OFF/T kunde motsvarande system kunna användas. Man kan här också tänka sig att del av SOU läses på somrarna så att exempelvis en av de tre terminerna av SOU läses under somrarna, motsvarande det som förr hette ROK 2 (Reservofficerskurs 2). Efter examen har han då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (RO/Fk) när han tillträder befattningen. Alternativt kan han läsa de 60 poängen efter sin specialistofficersexamen, vilket leder till att han får vänta lite med att kliva in i officerskategorin.

I båda fallen ovan sker inhämtningen av de akademiska kunskaperna utan kostnad för Försvarsmakten.

Behörighet för högre tjänstegrader

Om vi håller fast vid principen att det krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng för att exempelvis bli major/örlogskapten så finns det egentligen inget som säger att denna utbildning inte kan genomföras efter den första anställningen på befattningsnivån OF 1. Man kan fundera över (jag har inget svar) om de tillkommande 120 högskolepoängerna måste vara inom området krigsvetenskap eller om det kan vara även andra akademiska discipliner som Försvarsmakten kan förmodas behövs.

Med tanke på kommande karriärväxling finns det självklart en fördel om den kontinuerligt tjänstgörande officeren har en mer allmängiltig akademisk examen, där inte krigsvetenskap är huvudämnet.

Hur ska officeren kunna läsa de tillkommande akademiska poängen då? Ja, det generella svaret är givetvis att han eller hon får läsa dem på samma sätt som alla andra studenter gör. Svenska studenter har studiemedel. Om det är så att detta inte fungerar (dvs. att samma problem uppkommer som det gjort för GSS/K som skulle läsa ASOU med ersättning enligt officersförordningen) så får man överväga andra lösningar. Det lär bland annat finnas många utbildningar som kan läsas på distans.

För Kalle i exemplet ovan torde detta inte vara något problem, eftersom han kan förmodas fortsätta sina akademiska studier. De flesta reservofficerare är ju akademiker, vilket Försvarsmakten i de flesta fall nogsamt undvikit att ta hänsyn till.

Tidvis tjänstgörande specialistofficerare?

Enligt min åsikt finns det skäl att överväga om kombinationen av tidvis tjänstgöring och tillhörighet till specialistofficerskategorin är en bra kombination. Om man generellt har ett synsätt att specialistofficerare har en djup systemkunskap i ett smalt område samt goda kunskaper i direkt ledarskap så kan man tycka att dessa båda parametrar inte rimmar speciellt väl med tidvis tjänstgöring. Jag vill minnas att det finns en skrivning i FMUP om detta.

Det kan därför vara så att den stora volym av SO/T som arbetet i PG BoK 1 resulterade i (över 1 100 befattningar om jag minns rätt) egentligen är ett feltänk. Låt den generella specialistofficerskategorin vara reserverad för SO/K. Det finns så klart undantag då en specialistofficer mycket väl kan vara tidvis tjänstgörande, men detta torde främst vara om han eller hon till vardags sysslar med det som han eller hon ska göra i Försvarsmakten (sjuksköterskor, militärtolkar, meteorologer etc.). 

Min spontana åsikt är att reservofficerare främst ska återfinnas i officersbefattningar, där deras civila erfarenheter och kunskaper sannolikt kan vara till bättre nytta för Försvarsmakten än som vagnchef för CV90.

Jag lämnar nu diskussionen öppen för kloka förslag och kommentarer.

GMY

Sinuhe

torsdag 6 december 2012

Benämningar på manöverbataljoner, inlägg 2

I dagarna är en remiss på ny FM ArbO ute (Försvarsmaktens föreskrifter med arbetsordning för Försvarsmakten).

Av en händelse råkade jag studera den del där alla krigsförband ges benämningar (vilka inte kan ändras lokalt eftersom en föreskrift endast kan ändras av en förordning eller lag). 

Tyvärr verkar Försvarsmakten vara på väg att gå åt exakt del håll jag i mitt tidigare inlägg inte tyckte man skulle gå: manöverbataljonerna ska nämligen även benämnas manöverbataljoner. 2. amfibiebataljonen ska bara benämnas "8. manöverbataljonen". Samma dystra nomenklatur gäller för de övriga 7 manöverbataljonerna. Den mellan Livgardet och K 3 idag delade bataljonen ska benämnas "7. manöverbataljonen (lätt)".

Jag tar mig för pannan

Försvarsmakten lägger ner stora summor på attraktionsarbetet och någon politruk har helt bortsett från hur den berörda personalen kommer att uppfatta det nya namnet på sin arbetsplats. Vadå varumärkesarbete?

Tänk er den unga kvinnan som avslutat sin GMU och nu blivit anställd som GSS/K. När hennes vänner frågar var hon jobbar förväntas hon med stolthet säga "7. manöverbataljon (lätt)". Wow - häftigt. Ojojoj.

Jag må vara en gammal stofil och före detta palatsvakt hos Farao, men detta låter faktiskt inte speciellt genomtänkt. Vad hände med alla de kloka förslag vi genererade förra gången här på bloggen? Jag skickade till och med ett papyrusbrev (mail) till dåvarande arméinspektören i frågan. Han svarade.

Ska denna utslätade princip gälla så bör alla krigsförband omfattas av den. 
  • Stridsflygdivision låter ju alldeles för krigiskt - det ska heta flygmaskinsdivision
  • Korvettdivision ska givetvis heta båtdivision
  • Högkvarteret ska döpas om till ledningsgruppen.

Gör om och gör rätt.

GMY

Sinuhe  

söndag 2 december 2012

Bottennapp i Dagens Nyheter


Rikstidningen Dagens Nyheter har i pappersversionen av söndagstidningen (men inte i nätupplagan vad jag kunnat se) en stort upplagd artikel om Försvarsmaktens påstådda enorma rekryteringsproblem. 

Artikelns anslag rimmar för övrigt mycket väl med de domedagsprofetior som sagda tidning brukar skrämma läsarna med avseende jordens klimat och dess utveckling.

I artikeln, som omfattar en helsida (!) går Dagens Nyheter (journalisten heter Eva Stenberg) bland annat ut med följande.

Påstående 1: 

Den ursprungliga målsättningen avseende ”deltidssoldater” i år var 4 700, men man har bara lyckats rekrytera en femtedel. Detta visar ”DN:s granskning”.

Eva Stenberg, nu har du totalt blandat ihop lingon och morötter. Det har mig veterligen aldrig funnit något mål att rekrytera några 4 700 GSS/T i år. Vad jag vet var den korrekta volymen 2 400 GSS/T, formulerad i ÖB:s uppdrag till produktionschefen (ÖB U 2012). Det vore intressant om du kunde redovisa till DN:s läsare var du hittat det nya rekryteringsmålet?

Siffran 4 700 har du nog blandat ihop med den totala volymen av interimsavtal - den har i sig absolut ingenting att göra med produktionschefens rekryteringsmål.

Det finns dock skäl till att vara mycket ödmjuk avseende hela systemet med t-personal (reservofficerare och GSS/T). Enligt min personliga uppfattning kommer det inte alls att duga att behandla GSS/T med samma närmast sömngångaraktiga nonchalans som reservofficerarna behandlats de senaste tio till femton åren.

Vad jag tagit del av var utfallet avseende anställda GSS/T 873 individer per den sista oktober. Om alla förband nu jobbar på som tusan kanske det går att komma upp i närmare 2 000 vid årsskiftet - det ska bli spännande att ta del av novembersiffrorna!

Påstående 2:

”Deltidssoldaterna, som Försvarsmakten kallar för tidvis tjänstgörande soldater”...

Helt fel. Det är riksdagen som beslutat vad kategorin ska heta. Detta gjorde riksdagen genom att anta en lag, där kategorin är omnämnd.

Påstående 3:

”Samtidigt finns heltidsanställda yrkessoldater, men de ska utgöra den mindre delen av armén”.

Även om Eva Stenberg i sak har aningen rätt så till vida att det finns två olika typer av anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande) så har ju regeringen särskilt värjt sig mot benämningen ”yrkessoldater”. Eva Stenberg undviker dessutom att överhuvud taget gå in på den unika längre tidsbegränsade anställningsform som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har. 

Påstående 4:

”Försvarsmakten har gradvis skrivit ner planerna för deltidsgruppen. I år halverades målet till 2 450 deltidssoldater, men inte ens halva det nedprutade målet kommer att kunna uppnås”.

Nu förstår jag inte vad Eva Stenberg överhuvud taget yrar om. Rekryteringsmålet för år 2012 har länge legat runt 2 400 personer. Huruvida Försvarsmakten klarar det eller inte är väl lite väl tidigt att vara glad över redan per den 31 oktober?

Påståenden i faktarutan:

I en faktaruta går sedan Dagens Nyheter igenom olika volymer för olika typer av personal inom Försvarsmakten (”nu består försvaret i huvudsak av följande yrkesgrupper”).

”Kontraktsanställda soldater, sjömän och gruppbefäl. Målet är 6 600. Idag finns 4 144”. 

Försvarsmakten vill inte använda begreppet ”kontraktsanställd, eftersom det ger associationer som leder till att det är något annat än en vanlig anställning. Det finns inget ”kontrakt”, Eva Stenlund.

”Tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl”. Målet är att det ska finnas 9 500, idag finns 873”.

Helt korrekt, men du kunde skrivit att även dessa är anställda.

”Yrkesofficerare. I dag finns det ett överskott, men på grund av pensionsavgångar väntas det bli brist. Målet är 3 300 personer”.

Nu blandar Eva Stenberg ihop ”yrkesofficerare” med ”kontinuerligt tjänstgörande officerare” så siffrorna blir formellt sett helt tokiga. Med tanke på rådande nomenklatur kan jag känns viss sympati för att en illa påläst Stenberg går vilse i begreppsdjungeln.

”Yrkesofficerare, specialister. Cirka 5 900 behövs, men det råder brist”.

Nja, lite rätt och lite fel. Eva Stenberg kunde ju kanske kostat på sig att skriva om ”specialistofficerare” i stället för ”yrkesofficerare, specialister”. Ännu bättre hade det så klart varit om hon skrivit ”kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare”. Att det råder brist på denna grupp kan vi dock vara överens om.

”Reservofficerare. Målet är 2 450, men det är långt ifrån nått”.

Nu blir jag fundersam, vad menar Stenberg egentligen? Numerärt finns det ju nästan 7 000 reservofficerare så utifrån en rent volymanalys så är målet sannerligen mycket väl nått. Utifrån kompetens och intresse kanske man däremot kan sätta upp en varningsflagga.

Källan för ovanstående faktaruta anges som Försvarsmaktens budgetunderlag 2013. Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten inte uttryckt sig lika illa som Eva Stenberg gjort.

Summa summarum.

Dagens Nyheter har i dagens lösnummer lyckats med att totalt blanda ihop interimsavtal med rekryteringsmål. Det finns kanske inte finns någon omedelbar anledning att jubla över rekryteringsläget avseende GSS/T, men lite sanning i ärendet hade inte skadat.

För att komma från en så stor tidning som Dagens Nyheter så var detta ett riktigt botten-napp. Herbert Tingsten vrider sig nog i sin grav.

GMY

Sinuhe  

söndag 25 november 2012

En bloggares drivkrafter


Vad är det egentligen som driver oss försvarsbloggare att spendera tid på våra bloggar - tid både att skriva inlägg och att sedan försöka belysa de kommentarer som brukar ramla in?

För min egen del började det mest som ett sätt att fylla ett behov att försöka förklara ”hur det skulle vara”. Jag är en ordningsam egyptier som råkade bli perifert inblandad i den reformerade personalförsörjningen i ett ganska tidigt skede. Ganska tidigt stod det klart att det krävdes krafttag för att få ordning på nomenklaturen - detta eftersom många medarbetare inom Försvarsmakten inte hade hela bilden klart för sig.

Ett exempel på en inbyggd felaktighet var att våra GSS från början delades in i ”anställda GSS” och ”kontrakterade GSS”. Akronymerna var AGSS och KGSS. Det är säkert någon av mina läsare som minns detta.

Sedan konstaterade någon att detta inte var speciellt väl valda begrepp eftersom även de så kallade ”kontrakterade GSS” skulle vara anställda. Det var nog i samband med detta som de nuvarande akronymerna GSS/K och GSS/T föddes.

Som sagt, min första drivkraft var att utifrån min egen rudimentära kunskap försöka förmedla hur saker och ting förväntades hänga ihop. Det var en utmaning!

Så småningom fick jag också via mail från läsare uppslag till nya inlägg. Många av de inlägg som handlat om Försvarsmaktens strukturer kommer från idéer som jag fått utifrån. Jag tackar och bockar!

I det stora hela betraktar jag mig som en mycket lätt kopia av Wiseman, som trots allt är oändligt mycket mera påläst än vad jag är - dessutom inom ett bredare område. Respekt, Wiseman.

Om jag efter några år ska bedöma vad som varit det viktigaste och bästa (och kanske roligaste) jag totat ihop så skulle jag nog vilja framhålla följande.

  • Allt som jag skrivit om GSS/T och reservofficerare. Jag kan tyvärr inte säga att jag är mer optimistisk rörande dessa kategorier idag än för två år sedan - men det rör sig i alla fall kraftfullt just nu för de tidvis tjänstgörande. 
  • Inlägget om namn på krigsförband i allmänhet och manöverbataljonerna i synnerhet. Behovet av att fatta beslut i frågan verkar för övrigt akut eftersom Livgardet söker personal till ”Livgardets 7. bataljon” medan kamraterna på K 3 kallar samma krigsförband för något helt annat (förhoppningsvis det korrekta namnet: 31:a luftburna bataljonen).
  • Båda inläggen om kvaliteten på myndighetens platsannonser. Bottenmärket är tyvärr ännu inte nått.
  • Inlägget om samordning inom garnisonerna och ett slutligt lämnande av Axel Oxenstiernas organisation av armén. Jag är säker på att utvecklingen kommer att visa att inläggets huvudidé är rätt. Det behövs inte fyra kommendörer och en överste i Blekinge. 
  • Hela diskussionen ”om galonering” - det blev en lång tråd med högt tonläge.

Men det viktigaste inlägget jag skrivit var nog det om återinrättande av försvarsgrenarna. Jag är helt övertygad om att en sådan åtgärd i sig skulle leda till en kraftfullt förbättrad enkelhet och tydlighet. Låt armén ta huvudansvaret för underrättelsearenan, flygvapnet för ledningsarenan och marinen för logistikarenan. Det kan inte bli tokigare och otydligare än vad det är nu.  

GMY

Sinuhe