Försvarsmaktens beredskap

Jag vill med detta inlägg anknyta till den aktuella debatten om vilken beredskap som Försvarsmakten har. Inlägget bygger lite (som vanligt) på nyanserna med orden.

Försvarsmaktens insatsorganisation, detta hemska begrepp, består av två delar: krigsförbanden och hemvärnsförbanden.

Om kravet är att huvuddelen av insatsorganisationen ska vara gripbar inom några dagar så uppfyller dagens Försvarsmakt redan detta eftersom hemvärnsförbanden fullt ut har en mycket hög beredskap. Därutöver kommer det att finnas stående förband och kontraktsförband, samt en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner.

En viktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion är vilken ”verktygslåda”  som avses att påbörja beredskapshöjningen. ÖB har en verktygslåda och riksdag och regering har en helt annan.

Om vi börjar med den senare har riksdag och regering tre olika metoder att höja beredskapen.

Den första är att regeringen kan återinföra hela eller delar av värn- och civilplikten. Detta kan exempelvis användas för att kalla in, med plikten som grund, krigsplacerade värnpliktiga till repetitionsutbildning. Detta kan ske selektivt, det vill säga endast omfatta vissa krigsförband. Under detta skede är Sverige i övrigt inte omställt till ”krigsfot” (jag kommer inte på något bättre begrepp) utan beredskapshöjningen sker utan att ett stort antal andra författningar gäller. För Försvarsmaktens krigsförband innebär detta dock att krigsplacerade värnpliktiga är skyldiga att infinna sig till den typ av tjänstgöring som den återinförda plikten omfattar.

Den andra är att riksdag och regeringen beslutar om skärpt beredskap. Jag kommer i detta inlägg inte att närmare beröra denna eftersom jag inte är tillräckligt påläst.

Den tredje är att riksdag och regering fattar beslut om högsta beredskap. Detta kan även ske genom ett beredskapslarm. Beredskapslarm innebär, förutom att ett stort antal författningar omedelbart börjar gälla, att alla krigsplacerade svenskar omedelbart ska bege sig till sin inställelseplats. Att utlysa högsta beredskap är ett dramatiskt ingrepp i det svenska samhället eftersom ett stort antal vilande författningar omedelbart börjar gälla.

ÖB:s verktygslåda för beredskapshöjningar är enligt min mening fortfarande haltande på grund av den ”strategiska time-outen”. Jag vet faktiskt inte om till exempel det gamla begreppet ”GIVAKT” fortfarande har en tydlig relevans. Det pågår dock ett arbete att se över hela beredskapssystemet och PROD har numera en sektion som arbetar med mobiliseringsfrågorna.

Om ÖB höjer beredskapen så innebär det för den militära k-personalen (yrkesofficerare samt GSS/K) att de inom ramen för sin arbetsskyldighet ska utföra det arbete som arbetsgivaren beslutar. Men – någon inskränkning avseende semestrar och andra ledigheter föreligger inte. En bataljonsstab kan fortfarande ta semester och åka till Mallorca. Civila arbetstagare omfattas av beredskapshöjningen endast om de har en befattning i ett krigsförband. Normala arbetsrätten gäller, liksom arbetstidsregleringen. Arbetstiden ska rapporteras i System PRIO och planeras på vanligt sätt.

Det som frågan egentligen gäller är i vilken omfattning som t-personalen kan användas vid en av ÖB initierad beredskapshöjning. När systemet med GSS/T reellt finns på plats kan Försvarsmakten självklart skicka ut inkallelser till all t-personal med en befattning i ett krigsförband. Men – det system vi valt innebär att även om t-personal formellt har en skyldighet att infinna sig till tjänstgöring så finns det inga sanktioner som träder i kraft om Lisa och Kalle inte infinner sig. Möjligen kan uppsägning som tidvis tjänstgörande arbetstagare ske. Detta gäller dock inte endast vid en beredskapshöjning utan vid alla inkallelser!

Min slutsats är att debatten måste grundas på vald verktygslåda. Om debatten handlar om att försvara Sverige mot ett befarat anfall av främmande makt så bör det rimligen vara så att det är regeringens verktygslåda som används – allt annat verkar ologiskt. Antagandet pekar på vikten av Försvarsmakten fullt använder krigsplaceringsinstrumentet. Det är endast med krigsplaceringen som grund som alla krigsförband och hemvärnsförband med rimligt stor säkerhet kommer att innehålla personal som kan lösa uppgifter för att försvara Sverige.

Min slutsats är också att debatten om Sveriges beredskap förs med felaktiga begrepp och på en starkt förenklad bakgrundsteckning.

Det är ju faktiskt så att marin- och flygvapenförband till stor del bemannas med k-personal. Debatten om beredskapshöjningar och hur lång tid det i praktiken tar att uppnå en godtagbar insatsförmåga är därför främst relaterad till arméförbanden, vilka ju till stor del bemannas med t-personal.

I detta inlägg har jag inte behandlat materielfrågorna – av den enkla orsaken att jag inte känner till i vilken omfattning som krigs- och hemvärnsförband i tillräcklig omfattning har materiel ”här och nu” för sina krigsuppgifter.

GMY

Sinuhe