Den optimala utbildningen

Jag har funderat lite över den nuvarande tingens ordning vad avser grundutbildning till yrkes- eller reservofficer.

Min ena utgångspunkt är att försöka komma fram till ett enkelt och billigt system som ändå ger individen en tillräckligt bra grund för hans eller hennes fortsatta arbete i Försvarsmakten. Min andra utgångspunkt är att försöka skapa ett system, som kan användas oavsett om officersaspiranten ska bli anställd som yrkes- eller reservofficer och oavsett om den första tjänstegraden ska vara 1:e sergeant eller fänrik.

Jag har gjort det enkelt för mig genom att avgränsa bort de utbildningsinriktningar som är tänkta att leda till en arbete som ”operatör”: stridspilot, nautiker etc. Om dessa inriktningar har jag för lite kunskap för att tillföra några nya idéer.

För det första kan man nog säga att den nuvarande Specialistofficersutbildningen (SOU) om tre terminer i stort sett ”gör jobbet”. Det jag har hört från förbanden är att de nyblivna 1:e sergeanterna i stort sett har fått en bra utbildning som givit dem en tillräckligt bra grund att stå på under de första åren av deras anställning. SOU kan alltså enligt min mening vara en av de byggstenar som vi ska använda.

Å andra sidan är kritiken delvis ganska hård mot Officersprogrammet (OP). Kritiken kan sammanfattas enligt följande.

• Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
• Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
• Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.

Frågeställningar

Är det verkligen självklart att en fänrik ska ha en akademisk examen (180 högskolepoäng) med minst 90 högskolepoäng i krigsvetenskap? Är det inte så att behovet av kunskaper i krigsvetenskap egentligen inte föreligger förrän senare under anställningen - kanske när man når befattningsnivån OF 3?

Är det verkligen självklart att den akademiska utbildningen, om den nu behövs, inte kan inhämtas vid ett annat lärosäte är Försvarshögskolan?

Är det verkligen självklart att en blivande reservofficer, som ju under stor del av sin tid kommer att ha en annan huvudsysselsättning, ska kunna exakt samma saker som en yrkesofficer på samma befattningsnivå? Det enklaste svaret är givetvis ett JA men är det verkligen så?

Förslag till initial utbildning

Eftersom SOU förefaller vara en så god utbildning att de officersaspiranter som kommer från denna utbildning är tillräckligt bra så väljer jag att basera mitt nya system på SOU. 

Innan SOU ska officersaspiranten som idag genomgå GMU och FOK. Det innebär att det tar cirka 2 år från det att den blivande yrkesofficeren kommer in genom vakten till regementet till dess att han eller hon tar examen.

Man bör här ha i åtanke att sannolikt kommer de stora volymerna av SO/K att utvecklas från före detta GB/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, dvs. korpraler och sergeanter). Dessa kommer att erbjudas en förkortad SOU som jag hört benämns anpassad specialistofficersutbildning (ASOU). Tidsåtgången kan ansättas till någonstans mellan en och två terminer.

Så här långt har vi alltså löst produktion av alla specialistofficerare, oavsett anställningsform (yrkes- eller reservofficer).

Det man nu måste göra är att komma fram till en klok idé vad avser utbildning av de män och kvinnor som ska bli fänrikar. Här finns också de största minustecknen med det nuvarande systemet.

Om vi anser att man ska ha någon typ av akademisk bakgrund så skulle man kunna tänka sig att det till exempel krävs 60 högskolepoäng för att bli utnämnd till fänrik (ett läsår).

Lisa som vill bli OFF/K skulle då se till att hon hade läst dessa 60 högskolepoäng innan inryckning till GMU med efterföljande FOK och SOU. Efter examen har hon då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (YO/Fk) när hon tillträder befattningen. 

För Kalle som vill bli OFF/T kunde motsvarande system kunna användas. Man kan här också tänka sig att del av SOU läses på somrarna så att exempelvis en av de tre terminerna av SOU läses under somrarna, motsvarande det som förr hette ROK 2 (Reservofficerskurs 2). Efter examen har han då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (RO/Fk) när han tillträder befattningen. Alternativt kan han läsa de 60 poängen efter sin specialistofficersexamen, vilket leder till att han får vänta lite med att kliva in i officerskategorin.

I båda fallen ovan sker inhämtningen av de akademiska kunskaperna utan kostnad för Försvarsmakten.

Behörighet för högre tjänstegrader

Om vi håller fast vid principen att det krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng för att exempelvis bli major/örlogskapten så finns det egentligen inget som säger att denna utbildning inte kan genomföras efter den första anställningen på befattningsnivån OF 1. Man kan fundera över (jag har inget svar) om de tillkommande 120 högskolepoängerna måste vara inom området krigsvetenskap eller om det kan vara även andra akademiska discipliner som Försvarsmakten kan förmodas behövs.

Med tanke på kommande karriärväxling finns det självklart en fördel om den kontinuerligt tjänstgörande officeren har en mer allmängiltig akademisk examen, där inte krigsvetenskap är huvudämnet.

Hur ska officeren kunna läsa de tillkommande akademiska poängen då? Ja, det generella svaret är givetvis att han eller hon får läsa dem på samma sätt som alla andra studenter gör. Svenska studenter har studiemedel. Om det är så att detta inte fungerar (dvs. att samma problem uppkommer som det gjort för GSS/K som skulle läsa ASOU med ersättning enligt officersförordningen) så får man överväga andra lösningar. Det lär bland annat finnas många utbildningar som kan läsas på distans.

För Kalle i exemplet ovan torde detta inte vara något problem, eftersom han kan förmodas fortsätta sina akademiska studier. De flesta reservofficerare är ju akademiker, vilket Försvarsmakten i de flesta fall nogsamt undvikit att ta hänsyn till.

Tidvis tjänstgörande specialistofficerare?

Enligt min åsikt finns det skäl att överväga om kombinationen av tidvis tjänstgöring och tillhörighet till specialistofficerskategorin är en bra kombination. Om man generellt har ett synsätt att specialistofficerare har en djup systemkunskap i ett smalt område samt goda kunskaper i direkt ledarskap så kan man tycka att dessa båda parametrar inte rimmar speciellt väl med tidvis tjänstgöring. Jag vill minnas att det finns en skrivning i FMUP om detta.

Det kan därför vara så att den stora volym av SO/T som arbetet i PG BoK 1 resulterade i (över 1 100 befattningar om jag minns rätt) egentligen är ett feltänk. Låt den generella specialistofficerskategorin vara reserverad för SO/K. Det finns så klart undantag då en specialistofficer mycket väl kan vara tidvis tjänstgörande, men detta torde främst vara om han eller hon till vardags sysslar med det som han eller hon ska göra i Försvarsmakten (sjuksköterskor, militärtolkar, meteorologer etc.). 

Min spontana åsikt är att reservofficerare främst ska återfinnas i officersbefattningar, där deras civila erfarenheter och kunskaper sannolikt kan vara till bättre nytta för Försvarsmakten än som vagnchef för CV90.

Jag lämnar nu diskussionen öppen för kloka förslag och kommentarer.

GMY

Sinuhe