Svårigheter

Det är många saker som just nu kan förknippas med svårigheter.

För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare - alltså runt 10 - 12 000 läsare per månad.

Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter - främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.

Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval - för låga försvarsanslag.

Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna - i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt "följt med" i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.

Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.

Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.

Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner  samt stridsvagnskompanier.

I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag - mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.

I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det "fattas" nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning - en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.

På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning - Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.

Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?

Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.

GMY

Sinuhe