Reservofficerare i IO14

En vänlig läsare bad mig skriva någonting om reservofficerare (RO) i den nya Försvarsmakten. Faktiskt har jag redan berört ämnet lite översiktligt i ett tidigare inlägg ("Bitarna börjar falla på plats").

Till att börja med så tror jag att få insatta läsare kan säga emot att hela RO-kollektivet blivit tämligen misshandlat sedan cirka 1995. Trots ett stort antal utfästelser från både Försvarsmakt och regering om vikten av själva systemet så har i praktiken mycket lite hänt. Jo en sak har faktiskt hänt - grundutbildning till reservofficer är i praktiken avskaffad och medelåldern har ökat. Mycket.

Å andra sidan var det en förvånansvärt stor andel av det samlade RO-kollektivet som accepterade införandet av den internationella arbetsskyldigheten. Personligen hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att så många skulle vara kvar (exakt hur många är oklart eftersom en äldre reservofficer har en mycket lång uppsägningstid).

Detta tyder på att det finns en grundläggande stolthet att vara reservofficer - detta kombineras ofta med ett grundläggande försvarsintresse och lojalitet med Försvarsmakten.

Hur tänker då Försvarsmakten att reservofficerare ska användas i den nya Försvarsmakten?

Till att börja med är det viktigt att fastslå att reservofficeren, i likhet med yrkesofficeren, är tillsvidareanställd. I detta avseende skiljer han eller hon sig från hela GSS-kollektivet. Vidare regleras reservofficerens liv i Försvarsmakten till stor del av Officersförordningen, som överhuvud taget inte har med GSS att göra.

Den kommande speciallagen, som bland annat kommer att lägga fundamentet för GSS/T på plats, tar över en del av reservofficersfrågorna från den nuvarande Lagen om skydd för anställning vid viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m. Denna förändring är egentligen bra, eftersom nämnda lag i praktiken replikerar på Lagen om totalförsvarsplikt. Va, säger någon, den lagen är ju avskaffad?

Nejdå. Lagen gäller. Det är bara ett mycket litet avsnitt i inledningen som är vilande (värnplikten och civilplikten med deras fyra ingående komponenter). Övriga delar av lagen gäller fullt ut. Men för en civil arbetsgivare kan det nog vara svårt att övertygas om det - han eller hon har ju läst att "värnplikten är avskaffad".

IO14 innehåller cirka 2 450 befattningar för RO. Av dessa är 300 öronmärkta för Hemvärnet, främst som kompani- och bataljonschefer samt en och annan stabsmedlem.

Resterande delar är utspridda inom de fem "arenorna". Arméarenan har störst behov, cirka 1 100 individer om jag minns rätt. Marinens behov är mycket litet. Sorry flottan...

Fördelningen av reservofficerarna inom IO14 är någorlunda jämt fördelad mellan personalkategorierna officerare och specialistofficerare. Jag tror inte att man ska ta personalvolymerna eller fördelningen i FMUP som huggna i sten - i praktiken finns det ju inga specialistofficerare i reserven (SO/T) än och utbildning kommer att ta lång tid. Å andra sidan tror jag inte att regeringen kommer att tillåta att antalet yrkesofficerare tillåts öka bara för att Försvarsmakten misslyckats med att behålla och balansera ett jämt inflöde av reservofficerare. Det är nog mer sannolikt att en tillfällig ökning av antalet GSS/T i den högsta tjänstegraden (sergeant) får kompensera avsaknaden av 1.e sergeanter i reserven. Eventuellt överväger man också någon sorts "snabbspår" för att "konvertera" krigsplacerade PB/KB till SO/T med tjänstegraden 1.e sergeant. Detta lär bara fungera om Försvarsmakten kan svara på frågan om "what´s in it for me?".

Enligt min bedömning kommer det att saknas stora volymer av SO/T den sista december 2014, oavsett vilken väg man går. Orsaken är främst att arbetet startat för sent. Detta beror i sin tur på att det är först nu som det är tillräckligt intresse för frågorna kopplade till den tidvis tjänstgörande personalen. Försvarsmaktens årsredovisningar avseende grundutbildning av reservofficerare talar sitt tydliga språk. Regeringen har inte heller krävt mer detaljerad redovisning om orsakerna till de låga volymerna.

Ska man skriva om RO-frågorna bör man också koppla resonemanget till FMUP och de systembeskrivningar för officerare och specialistofficerare som finns där. Om jag minns rätt finns det en skrivning som ifrågasätter själva grundidén med tidvis tjänstgörande specialistofficerare. Om specialistofficeren ska vara den person som har en fullständigt bedövande "systemkunskap" så håller resonemanget kanske. Men om man i stället bygger resonemanget på en blivande reservofficers försvarsintresse samt egen vilja att göra ett bra jobb så är jag inte lika orolig. Men - om befattningen är av typen att "sitta framför en burk som byter programvara varje vecka" så blir det inte så bra att operatören är inne bara ibland. Å andra sidan kanske operatören arbetar civilt med att utveckla just den burken.

För officerare i reserven (OFF/T) ser jag däremot inga sådana principiella problem. Starta utbildningen så snart det bara går och sikta på att rekrytera unga män och kvinnor som antingen har en akademisk examen eller tänker ta en. Se till att utbildningen har TEMPO!

Slutligen bör Försvarsmakten förstå att begreppet reservofficer sannolikt inte är ett lika starkt varumärke bland unga som det var för 20 år sedan.

Sens moral: en återupptagen grundutbildning till reservofficer måste stödjas av marknadsföring.


GMY

Sinuhe