måndag 30 januari 2012

Tankar om Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga


Jag satt för några veckor sedan i en sådan där spontan fikarumsdiskussion som kom att handla om Försvarsmaktens förmåga inom försvarsmedicin. En fråga som kom upp var ”vem ansvarar för Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga egentligen?”. En vild diskussion utbröt men den resulterade i att alla kaffedrickarna enades om att rätt svar på frågan är ”Ingen!”.
Det finns visserligen en generalläkare, men han sysslar över huvud taget inte med krigsförbandens förmåga att utöva försvarsmedicinsk verksamhet – han utövar tillsyn. Detta är en stor skillnad jämfört med hur verksamheten bedrevs under de föregående generalläkarna ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.
Som läget är just nu finns det följande viktigare aktörer på den försvarsmedicinska arenan (som inte alls är en egen arena utan tydligen mest en restprodukt):
1.     PROD LOG Fömed – ansvarar främst för materielfrågorna
2.     INSS J4 Fömed – ansvarar mest för organisationen av olika försvarsmedicinska enheter samt deras tänkta förmågor
3.     FömedC – ansvarar för viss utbildning
4.     TrängR – äger de fyra försvarsmedicinska kompanierna
5.     Krigsförbanden – de som har försvarsmedicinsk personal i insatsbefattningar
Jag måste säga att jag anser att detta är ganska beklämmande. En högt utvecklad försvarsmedicinsk förmåga sägs ofta vara mycket viktig ur ett attraktionsperspektiv – soldaten ska veta att det bakom henne finns en sjukvårdskedja värd namnet, med materiel och personal som kan rädda hennes liv.
Spaning ger vid handen att Försvarsmaktens fokus avseende försvarsmedicinsk förmåga har helt fokuserats på ett fåtal befattningar i Afghanistan. Bemanning av ett antal hundra försvarsmedicinska befattningar i krigsförbanden har kommit helt i skymundan. Tydligen har ett stort antal projekt initierats för att råda bot och bättring på detta elände, men ingen förbättring har de facto genomförts. Den omtalade ”medicinska insatspoolen” förefaller inte existera alls utom på PowerPoint-bilder. De värnpliktiga läkarna och sjuksköterskorna kan inte användas utom vid särskilt författningsstöd. Många av dem bör dessutom inte ens vara krigsplacerade på grund av 10-årsregeln.
Jag tror faktiskt inte att de är raketforskning att få ordning på försvarsmedicinverksamheten. Här kommer mina förslag i en vild oordning:
1.     Återskapa en reell generalläkare, som främste företrädare för Försvarsmaktens samlade verksamhet inom försvarsmedicin.
2.     Ge FömedC utökat ansvar (och därmed följande ekonomiska medel) att ta ”lead” avseende bemanning av samtliga försvarsmedicinbefattningar i krigsförbanden.
3.     Flytta ansvaret för sjukhuskompanier och sjukvårdsförstärkningskompanier från TrängR till FömedC (som idag inte har några egna krigsförband).
4.     Börja rekrytera tidvis tjänstgörande försvarsmedicinpersonal en masse, för en anställning som reservofficer eller kanske GSS/T.
5.     Skapa en Försvarsmedicinkår, med en främste företrädare (se mitt tidigare inlägg om behovet av att återinföra personalkårer).
Jag hoppas att några av mina läsare har bättre insikt än jag – hur kan man gå vidare för att återskapa en försvarsmedicinsk förmåga värd namnet?
GMY
Sinuhe

10 kommentarer:

  1. Vet inte om jag kan hålla med om punkt 3, att FörmedC skall ta lead för bemanning av krigsförbanden. Det är mig veterligen stor skillnad mellan ambsjukv. i något sjv-komp och jägarsjukvårdare på pluton/grupp. Den erfarenhet jag erhöll var att FörmedC hade sitt område som de säkert kunde mkt bra men det skar sig ganska rejält när de mötte vår förmåga och skulle försöka få oss att förstå hur de ville ha det. Deras metoder och mtrl. idéer var helt enkelt inte överförbara till vår verklighet. Den utb. jag erhöll vid mitt förband upplevde jag höll utmärkt standard och var spetsinriktad mot den uppgift jag som sjv var avsedd att lösa. Jag är av uppfattningen att vart förband bör hålla i utbildning av egen sjv, då utb-tid är begränsat och dyrt, så att dessa får spetsig utbildning riktad mot sin uppg.

    Däremot kan jag vara helt inne på att samla sjukvårdskomp hos FörmedC. Här har jag dock inte någon 1:a hands erfarenhet utan mer lösa observationer om att deras tillvägagångssätt mer liknade varandra. samt att skapa en större enskild enhet som svarar för FM-sjukvårdsutveckling

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Ursäkta att jag drönat med att svara din kommentar.

      Det är självklart så att det kanske inte är optimalt att FömedC tar ansvar för ALLA försvarsmedicinbefattningar - det kanske räcker med befattningar för läkare och sjuksköterskor. Någonstans måste man ju dra en gräns.

      GMY

      Sinuhe

      Radera
  2. Korrektur till min kommentar, det skall naturligtvis vara "punkt2"

    SvaraRadera
  3. Jag är förvånad att sjukhuskompanierna inte är i Göteborgs garnison, trodde så var fallet. Vi borde satsa mer på sjukvården till våra 2-3 brigadstridsgrupper. Sjukvård är också något som kan användas civilt vid större katastrofer och kriser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag anser nog att det är helt ologiskt att FömedC inte har några egna krigsförband. Hela mitt inlägg handlade ju om att INGEN är ansvarig för Försvarsmaktens samlade försvarsmedicinska förmåga.

      Så kan vi givetvis inte ha det.

      GMY

      Sinuhe

      Radera
  4. Nej!! Ingen centralisering. Låt bataljonerna ta hand om sina sjukvårdskedjor. På min bataljon kommer vi ha ytterligt kompetent personal, van vid civila trauma. Skapa ingen central byråkrati utan låt oss bygga vår bataljons organisation, möjligtvis kan vi använda Fö Med C som bollplank. Däremot måste någon ta hand om planeringen VAR vi ska skicka bataljonens skadade efter vår behandling, då vi i många fall inte kommer att ha resurser att slutbehandla patienterna. I afganistan nyttjas NATO, men vad finns här hemma? Ska civila sjukhus utnyttjas tex. på Gotland eller Norrbotten måste nog viss planering påbörjas. Krigssjukhus?

    SvaraRadera
  5. Anonym

    Eftersom krigsförbanden a) inte verkar veta hur och på vilka premisser man anställer tidvis tjänstgörande personal samt b) inte kan erbjuda någon tjänstgöring inom arbetsområdet så är jag väldigt tveksam till att göra detta till "fri åkning". Den försvarsmedicinska förmågan är för viktig för att ge som som lokalt beting.

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  6. Ovanstående gällde främst läkare och sjuksköterskor.

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  7. Ledsen att detta inlägg kommer lite sent.
    Om jag minns rätt så tyckte vi, när Generalläkaren var ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.", att de fick för mycket inflytande över en massa saker som organisation och taktik och metoder. Ett utslag av "särintressets tyranni" kort och gott. Läkarna är ett starkt skrå, fundera noga innan de släpps in på arenan igen med för mycket inflytande på militär verksamhet. De måste hålla sig inom sitt specialkompetens område, medicinen. Skulle tro at det därför som TrängR har förbandsansvaret, t.ex. Minns själv när man (FöMedC) hade lyckats få bataljonsläkarna att bli sambandsoperatörer i stället för att vara den medicinska expertisen vid frontförbanden. Deras behov och krav måste hela tiden vägas mot vad "kriget kräver" och inte vad FöMedC kräver.
    Detta faktum upprör antagligen en och annan "vitrock".

    Old School

    SvaraRadera
  8. Inom NATO Inns tydliga direktiv hur sjukvårds kedjan skall se ut och funka, Tex Norge har ETT ställe (FSAN) som utbildar ALLA sjukvårdare lika och eft 3 nivåer. FSAN har även ett taktik kontor med alla vapenslag representerade som tar fram en ensad syn på sjukvårdstaktiken.
    Här har vi olika inovativa förband som både utbildar, köper egna grejer och utvecklar mtrl utan någon som helst central styrning, Vi har många kockar i syltburken med många tyckar å tänkare vi har TrängR som tycker sitt, Förbanden, FömedC, MSS alla ska ha sina händer i kakburken.
    Är inte ett "Centra" till för att ha den centrala rolla rollen inom ett område ??

    Ett exempel : SWEDEC har en central roll och utbildar och fastställer det mesta inom sitt område och jag tror inget förband skulle ens tänka tanken att ens våga komma på egna ideer el köpa egna grejer inom områder EOD/IEDD SWEDEC är ett exempel på ett bra Central som tagit lead inom ett område.

    Personligen kan jag undra starkt var en "skola" som MSS har i försvarsmedicninska området att göra .

    Att ger FömedC en central roll likt SWEDEC förutsätter att FömedC får både den ekonomin och personalen som krävs att ha lead inom omr försvarsmedicin.

    Att sen försvarsmaktens sjukvårds förmåga och organisation EJ är anpassad till övr FM är ett fakum

    Förband som "köper" egna grejer och sen får problem när det dka underhållas då det inte fanns nån kravspec el annat när man köpte saker kommer bara kosta mer .

    Sjukvården inom FM är en het potatis med många tyckare å tänkare samt det är många kockar i kakburken

    SvaraRadera