Behörighetskrav för GMU

Utan att vara speciellt insatt i frågan om behörighetskrav för att få genomgå GMU tror jag att det är viktigt att hålla några viktiga fakta i minnet när man läser de alarmerande artiklarna på SvD samt diverse bloggar.

För det första förefaller det vara så att det finns ännu inga formella beslut att ändra några behörighetskrav. Intill dess att ett nytt beslut föreligger gäller de gamla behörighetskraven.

För det andra är det så att all antagning till GMU bygger på en kravprofil i ett krigsförband. Detta enkla faktum leder till att även om GMU är lika över hela landet är inte rekryterna rekryterade mot identiska kravprofiler. En blivande skyttesoldat har inte samma kravprofil som en blivande ubåtsmatros. En blivande pilot har inte samma kravprofil som ubåtsmatrosen. Konsekvensen av detta är att även om de formella behörighetskraven är på en viss nivå så är det den planerade befattningens kravprofil som till syvende och sist är styrande för vem som antas till utbildningen.

Spaning ger vid handen att kärnan av problemet är rekrytering till en befattning i Hemvärnet. Rekryteringen går tydligen rätt dåligt. Att sänka behörighetskraven för dessa befattningar har vad jag förstår, i min hydda vid Nilens strand, ingen smittorisk mot de befattningar som är avsedda för olika typer av arbetstagare, dvs. anställda (främst GSS/K). Deras befattningars kravprofiler är ju inte ändrade.

Eller har jag missat något?

GMY

Sinuhe

Uppdatering 302200: läs mitt inlägg nedan om att det hela handlar om att Försvarsmakten nu ska använda sin rätt att ge ut en föreskrift om hur Förordning om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten ska användas. Det handlar inte om några nya kravprofiler.

Uppdatering 310710: Peter Hultqvist har uttalat sig i SvD i frågan. Även han verkar ha missförstått skillnaden mellan a) formella behörighetskrav för att få påbörja GMU och b) de kravprofiler som en anställning senare bygger på. "Yrket kräver med än grundskola", anser han. Hultqvist är dock välkommen att besöka min blogg, så blir allt framställt i ett förklarat ljus...;-)

Tankar om Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga

Jag satt för några veckor sedan i en sådan där spontan fikarumsdiskussion som kom att handla om Försvarsmaktens förmåga inom försvarsmedicin. En fråga som kom upp var ”vem ansvarar för Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga egentligen?”. En vild diskussion utbröt men den resulterade i att alla kaffedrickarna enades om att rätt svar på frågan är ”Ingen!”.

Det finns visserligen en generalläkare, men han sysslar över huvud taget inte med krigsförbandens förmåga att utöva försvarsmedicinsk verksamhet – han utövar tillsyn. Detta är en stor skillnad jämfört med hur verksamheten bedrevs under de föregående generalläkarna ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.

Som läget är just nu finns det följande viktigare aktörer på den försvarsmedicinska arenan (som inte alls är en egen arena utan tydligen mest en restprodukt):

1.     PROD LOG Fömed – ansvarar främst för materielfrågorna

2.     INSS J4 Fömed – ansvarar mest för organisationen av olika försvarsmedicinska enheter samt deras tänkta förmågor

3.     FömedC – ansvarar för viss utbildning

4.     TrängR – äger de fyra försvarsmedicinska kompanierna

5.     Krigsförbanden – de som har försvarsmedicinsk personal i insatsbefattningar

Jag måste säga att jag anser att detta är ganska beklämmande. En högt utvecklad försvarsmedicinsk förmåga sägs ofta vara mycket viktig ur ett attraktionsperspektiv – soldaten ska veta att det bakom henne finns en sjukvårdskedja värd namnet, med materiel och personal som kan rädda hennes liv.

Spaning ger vid handen att Försvarsmaktens fokus avseende försvarsmedicinsk förmåga har helt fokuserats på ett fåtal befattningar i Afghanistan. Bemanning av ett antal hundra försvarsmedicinska befattningar i krigsförbanden har kommit helt i skymundan. Tydligen har ett stort antal projekt initierats för att råda bot och bättring på detta elände, men ingen förbättring har de facto genomförts. Den omtalade ”medicinska insatspoolen” förefaller inte existera alls utom på PowerPoint-bilder. De värnpliktiga läkarna och sjuksköterskorna kan inte användas utom vid särskilt författningsstöd. Många av dem bör dessutom inte ens vara krigsplacerade på grund av 10-årsregeln.

Jag tror faktiskt inte att de är raketforskning att få ordning på försvarsmedicinverksamheten. Här kommer mina förslag i en vild oordning:

1.     Återskapa en reell generalläkare, som främste företrädare för Försvarsmaktens samlade verksamhet inom försvarsmedicin.

2.     Ge FömedC utökat ansvar (och därmed följande ekonomiska medel) att ta ”lead” avseende bemanning av samtliga försvarsmedicinbefattningar i krigsförbanden.

3.     Flytta ansvaret för sjukhuskompanier och sjukvårdsförstärkningskompanier från TrängR till FömedC (som idag inte har några egna krigsförband).

4.     Börja rekrytera tidvis tjänstgörande försvarsmedicinpersonal en masse, för en anställning som reservofficer eller kanske GSS/T.

5.     Skapa en Försvarsmedicinkår, med en främste företrädare (se mitt tidigare inlägg om behovet av att återinföra personalkårer).

Jag hoppas att några av mina läsare har bättre insikt än jag – hur kan man gå vidare för att återskapa en försvarsmedicinsk förmåga värd namnet?

GMY

Sinuhe

Försvarsgrenarnas återkomst är nära

Dagens enhetliga Försvarsmakt utan försvarsgrenar skapades delvis för att de ständigt förekommande försvarsgrensstriderna höll på att lamslå hela verksamheten och underminera ÖB:s roll som myndighetschef. Armén och flygvapnet hade vardera cirka 35 % av försvarsanslaget och marinen cirka 15 %. Resten användas ”centralt” om jag minns rätt.

Reformen har dock medfört ett antal väldigt tydliga nackdelar.

Inom HKV är exempelvis en icke obetydlig del av det interna arbetet sprungen ur ständiga koordineringsmöten mellan INS och PROD, där den senare ”äger” alla organisationsenheter och deras krigs- respektive hemvärnsförband, och den förre får disponera dem avseende främst beredskap och insatser. INS beskrivs ofta som ”kravställare” och PROD som ”leverantören”. Ett omfattande regelverk avseende ”överlämning” av krigsförband mellan PROD och INS växer fram. Men – egentligen är det så att samtliga krigsförband, genom sin tillhörighet till en organisationsenhet, är underställda C PROD. C INSATS får ibland dock disponera dem avseende vissa specifika frågor – den modell som på militärsvenska heter lyder under .

Ett exempel på hur snurrigt det är visas genom att Sverige har en arméinspektör och en armétaktisk stab, men däremot ingen armé. Det finns möjligen något som brukar benämnas markstridskrafterna eller arméstridskrafterna, men någon enhet benämnd armén existerar inte.

Arméns truppslag (infanteri, kavalleri, pansartrupper, luftvärn, artilleri, ingenjörtrupperna, signaltrupperna samt trängtrupperna) existerar endast i form av plåtbitar på uniformen. Någon formell grund för individens utmärkning, grundad i en tillhörighet till ett truppslag finns inte längre.

Det finns en marininspektör och en marintaktisk stab, men det finns ingen marin längre. Däremot kan man möjligen säga att marinens båda vapenslag existerar något tydligare  än truppslagen inom armén – främst för att de har olika gradbeteckningar och därför ofta omnämns som ”flottan” och ”amfibiekåren”.

Det finns en flygvapeninspektör och en flygtaktisk stab, men inget flygvapen längre. Flygvapnet har vad jag vet aldrig varit indelat i vapen- eller truppslag.

Detta var en aspekt – nu kommer det fler.

Organisationsenheterna är uppdelade mellan de fem ”arenor” som på något sätt vuxit fram för att ersätta försvars grenarna. Organisationsenheternas krigs- och hemvärnsförband har en ännu lösare koppling till de gamla försvarsgrenarna  än vad organisationsenheterna hade.

Det jag funderar på är om det finns någon möjlighet att ta ett steg tillbaka och skapa förutsättningar för ordning och reda igen, utan att samtidigt skapa förutsättningar för försvarsgrensstrider.

En stridsidé kan vara följande:

·      Tre försvarsgrenar bildas. Chefen för en försvarsgren ansvarar för ekonomi, produktion, vidmakthållande, beredskap och insatser med sina krigsförband samt äger den basorganisation som behövs för detta uppdrag (basorganisationen ingår alltså även i försvarsgrenen).

·      De tre försvarsgrenarna benämns armén, marinen och flygvapnet.

·      De tre försvarsgrenscheferna benämns arméchef, marinchef och flygvapenchef.

·      De tre staber som dessa tre befattningshavare leder benämns arméstaben, marinstaben och flygstaben.

·      Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna är en del av armén.

Nu kommer det svåra, nämligen hur man kan och bör ”portionera ut” de organisationsenheter och krigsförband som ”blir över” enligt ovanstående modell.  Mitt enkla förslag är följande (ursäkta om jag glömt någon organisationsenhet:

·      SWEDEC = del av Ing 2 = armén

·      FM UndSäkC = del av LSS = flygvapnet

·      FömedC = ombildas till Göteborgs garnison (se mitt tidigare blogginlägg om att det är dags att ta sig loss från Axel Oxenstiernas inflytande) = marinen

·      SkyddC = armén

·      FMTM = marinen

·      LedR = armén

·      FMTS = armén

·      ”Rest-FMLOG” = ingen aning än! Fast det mesta av nuvarande FMLOG:s verksamhet händer ju på marken.

·      Militärregionstaberna = armén (eftersom en viktig del av deras verksamhet kommer att bli att utöva taktisk ledning av hemvärnsförbanden).

En sådan här föreslagen reform kommer med all säkerhet aldrig att bli av, eftersom det finns alldeles för många individer inom HKV som anser att den nuvarande tingens ordning är alldeles perfekt. Om inte skapar den ju mycket arbete och ger god motion och starka benmuskler genom dagliga promenader mellan Banérgatan och Lidingövägen.

En omorganisation enligt ovan skulle ju också få till följd att hela HKV skulle behöva återgå till en struktur som innebär att alla de försvarsgrenspecifika frågorna hanterades av respektive försvarsgrensstab med chef, medan alla andra gemensamma frågor hade behövt att landa ”någon annan stans”.  Sannolikt hade LEDS behövt svälla en del för att i sin struktur även inkludera de idag lite frisvängande enheterna JURS, INFOS, PERSS, SÄKI, GL samt REV. Enligt min personliga åsikt är detta dock inget stort problem.

En fråga som genast infinner sig är hur den militärstrategiska, operativa och taktiska ledningen av krigs- och hemvärnsförband ska gå till om man gör om hela organisationen enligt mitt förslag.

Den militärstrategiska ledningen är redan just nu under inflyttning i LEDS, så där ser jag inga större problem.

Den taktiska ledningen av egen försvarsgrens krigsförband (hemvärnsförbanden har ju återgått till armén) bör givetvis ske av respektive försvarsgrensstab – det är ju liksom det som vitsen med att ge respektive försvarsgrenschef hela ansvaret ”från ax till limpa”. För armén kan också taktisk ledning ske genom brigadstaberna. Hemvärnsförbanden leds från militärregionstaberna.

Operationell ledning då? Ja, om man definierar operativ ledning som ledning av insatser där fler än en försvarsgren ingår så ter det sig nödvänligt att skapa en enhet för detta – ett organ liknande dagen JOC. Exakt hur detta ska petas in i ett nytt HKV har jag faktiskt inga bra idéer om.

Beträffande HKV ska man dock ha klart för sig att det är en mycket liten del av HKV som sysslar med ledning av insatser.  Att skapa en liten enhet inom HKV och benämna den exempelvis Operationsledningen samt basera den på dagen JOC verkar inte vara speciellt svårt.

Jag skulle vilja relatera detta inlägg till mitt tidigare inlägg om att skapa garnisoner i stället för att upprätthålla valda delar av 1634 års regeringsform. I det inlägget nämner jag bland annat Boden (och lite grann Luleå). Enligt mitt förmenande är det bara slöseri med pengar att inte löpa linan hela vägen ut och inrätta en organisationsenhet benämnd Bodens garnison. Garnisonen utgör basorganisation åt följande krigsförband:

1.     191 mekaniserade bataljonen

2.     192 mekaniserade bataljonen

3.     193 jägarbataljonen

4.     91 artilleribataljonen

5.     92 artilleribataljonen

Skövde/Karlsborg är ett annat exempel på där detta skulle fungera bra.  Skaraborgs garnison skulle då utgöra basorganisation åt följande krigsförband:

1.     41 mekaniserade bataljonen

2.     42 mekaniserade bataljonen

3.     31 infanteribataljonen (se mitt tidigare inlägg om benämningar på krigsförband)

4.     32 underrättelsebataljonen

5.     21 logistikbataljonen

6.     22 logistikbataljonen

Ansvaret för sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna (vem tusan har uppfunnit en så otymplig benämning?) bör självklart överföras till FömedC (som idag inte har några krigsförband!).

I båda ovanstående exempel är det chefen för armén med sin arméstab som producerar krigsförbanden samt leder den basorganisation som finns på respektive plats. Ledningen av krigsförbanden utövas antingen av chefen för armén med sin arméstab eller av brigadchef med brigadstab eller möjligen av militärregionchef med militärregionstab.

Som den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har jag inte föreslagit en liknande lösning för marinen och flygvapnet. Detta beror främst på att jag har för lite kunskap om i vilken utsträckning som flottiljstaberna faktiskt även leder krigsförband i insatser. Om det är så att flottiljstaberna även leder krigsförband i insatser är detta något man får fundera på eftersom det innebär att gränsdragningen mellan bas- och insatsorganisation blir ganska luddig.

Jag ser fram emot en givande debatt i frågan om försvarsgrenarnas återkomst! Jag har säkert glömt en stort antal viktiga parametrar men tycker ändå att frågan om försvarsgrenarnas återkomst är så viktig att den åtminstone bör få debatteras.

Det finns en komplicerande faktor och det är det införande av ett flertal "stridscentrum" som aviserats. Hur detta påverkar ovanstående förslag har jag faktiskt ingen aning om. Risken är nog att det bara blir ännu rörigare. 

Ordet är fritt.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens beredskap

Jag vill med detta inlägg anknyta till den aktuella debatten om vilken beredskap som Försvarsmakten har. Inlägget bygger lite (som vanligt) på nyanserna med orden.

Försvarsmaktens insatsorganisation, detta hemska begrepp, består av två delar: krigsförbanden och hemvärnsförbanden.

Om kravet är att huvuddelen av insatsorganisationen ska vara gripbar inom några dagar så uppfyller dagens Försvarsmakt redan detta eftersom hemvärnsförbanden fullt ut har en mycket hög beredskap. Därutöver kommer det att finnas stående förband och kontraktsförband, samt en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner.

En viktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion är vilken ”verktygslåda”  som avses att påbörja beredskapshöjningen. ÖB har en verktygslåda och riksdag och regering har en helt annan.

Om vi börjar med den senare har riksdag och regering tre olika metoder att höja beredskapen.

Den första är att regeringen kan återinföra hela eller delar av värn- och civilplikten. Detta kan exempelvis användas för att kalla in, med plikten som grund, krigsplacerade värnpliktiga till repetitionsutbildning. Detta kan ske selektivt, det vill säga endast omfatta vissa krigsförband. Under detta skede är Sverige i övrigt inte omställt till ”krigsfot” (jag kommer inte på något bättre begrepp) utan beredskapshöjningen sker utan att ett stort antal andra författningar gäller. För Försvarsmaktens krigsförband innebär detta dock att krigsplacerade värnpliktiga är skyldiga att infinna sig till den typ av tjänstgöring som den återinförda plikten omfattar.

Den andra är att riksdag och regeringen beslutar om skärpt beredskap. Jag kommer i detta inlägg inte att närmare beröra denna eftersom jag inte är tillräckligt påläst.

Den tredje är att riksdag och regering fattar beslut om högsta beredskap. Detta kan även ske genom ett beredskapslarm. Beredskapslarm innebär, förutom att ett stort antal författningar omedelbart börjar gälla, att alla krigsplacerade svenskar omedelbart ska bege sig till sin inställelseplats. Att utlysa högsta beredskap är ett dramatiskt ingrepp i det svenska samhället eftersom ett stort antal vilande författningar omedelbart börjar gälla.

ÖB:s verktygslåda för beredskapshöjningar är enligt min mening fortfarande haltande på grund av den ”strategiska time-outen”. Jag vet faktiskt inte om till exempel det gamla begreppet ”GIVAKT” fortfarande har en tydlig relevans. Det pågår dock ett arbete att se över hela beredskapssystemet och PROD har numera en sektion som arbetar med mobiliseringsfrågorna.

Om ÖB höjer beredskapen så innebär det för den militära k-personalen (yrkesofficerare samt GSS/K) att de inom ramen för sin arbetsskyldighet ska utföra det arbete som arbetsgivaren beslutar. Men – någon inskränkning avseende semestrar och andra ledigheter föreligger inte. En bataljonsstab kan fortfarande ta semester och åka till Mallorca. Civila arbetstagare omfattas av beredskapshöjningen endast om de har en befattning i ett krigsförband. Normala arbetsrätten gäller, liksom arbetstidsregleringen. Arbetstiden ska rapporteras i System PRIO och planeras på vanligt sätt.

Det som frågan egentligen gäller är i vilken omfattning som t-personalen kan användas vid en av ÖB initierad beredskapshöjning. När systemet med GSS/T reellt finns på plats kan Försvarsmakten självklart skicka ut inkallelser till all t-personal med en befattning i ett krigsförband. Men – det system vi valt innebär att även om t-personal formellt har en skyldighet att infinna sig till tjänstgöring så finns det inga sanktioner som träder i kraft om Lisa och Kalle inte infinner sig. Möjligen kan uppsägning som tidvis tjänstgörande arbetstagare ske. Detta gäller dock inte endast vid en beredskapshöjning utan vid alla inkallelser!

Min slutsats är att debatten måste grundas på vald verktygslåda. Om debatten handlar om att försvara Sverige mot ett befarat anfall av främmande makt så bör det rimligen vara så att det är regeringens verktygslåda som används – allt annat verkar ologiskt. Antagandet pekar på vikten av Försvarsmakten fullt använder krigsplaceringsinstrumentet. Det är endast med krigsplaceringen som grund som alla krigsförband och hemvärnsförband med rimligt stor säkerhet kommer att innehålla personal som kan lösa uppgifter för att försvara Sverige.

Min slutsats är också att debatten om Sveriges beredskap förs med felaktiga begrepp och på en starkt förenklad bakgrundsteckning.

Det är ju faktiskt så att marin- och flygvapenförband till stor del bemannas med k-personal. Debatten om beredskapshöjningar och hur lång tid det i praktiken tar att uppnå en godtagbar insatsförmåga är därför främst relaterad till arméförbanden, vilka ju till stor del bemannas med t-personal.

I detta inlägg har jag inte behandlat materielfrågorna – av den enkla orsaken att jag inte känner till i vilken omfattning som krigs- och hemvärnsförband i tillräcklig omfattning har materiel ”här och nu” för sina krigsuppgifter.

GMY

Sinuhe

Regleringsbrevet för år 2012

Jag vill först uttrycka min glädje över aktiviteten runt mitt senaste inlägg. 67 kommentarer är rekord! Antalet besökare är också klart ökande.

Jag har försökt att översiktligt analysera regeringens regleringsbrev (RB12) för Försvarsmakten avseende år 2012. Jag är inte helt insatt i rollen som ett regleringsbrev har, men det känns som att detta är regeringens mer detaljerade instruktioner avseende Försvarsmaktens verksamhet under året. RB12 preciserar också vad Försvarsmakten särskilt ska återrapportera i årsredovisningen för samma år (den som levereras under våren år 2013).

Jag har inte gått igenom hela RB12 utan koncentrerat mig på den delen som behandlar personalförsörjningsfrågorna, dvs. sidorna 10 och 11. Det finns vidare en bilaga som är mer relaterad till själva återredovisningskraven.

För det första kan man konstatera att regeringen akut behöver en kompetent korrekturläsare. De benämningar och begrepp som regeringen själva kvitterat såsom varande de som ska användas slarvar man högst betänkligt med. Jag återkommer till detta.

Skrivningarna om år 2012 är tydligt fokuserade på att nu ska Försvarsmakten detaljerat redovisa hur resan mot IO14 går. Detta gäller egentligen inte bara personalförsörjningsfrågorna utan även exempelvis avseende materiel. Det handlar mycket tydligt om personaluppfyllnad av krigsförband och på ”bemanning av insatser”. Ibland kan det kännas som att regeringen inte riktigt förstått att detta bör vara samma sak – det är ju Sveriges krigsförband som ska genomföra insatser, nationellt eller internationellt.

Regeringen vill att Försvarsmakten ska ”fortsatt lägga vikt vid rekryteringen av tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)”. Redan här haltar logiken betänkligt eftersom denna intressanta personalkategori inte existerar idag här och nu. Försvarsmakten kan lika gärna åläggas att rekrytera alkemister. En annan mycket intressant formulering är att ”anställningsformerna ska vidareutvecklas i takt med att regelverket utvecklas”. Jag kan tyvärr inte låta bli att tolka detta som att regeringen förutskickar att det inte kommer att levereras en speciallag avseende GSS/K, GSS/T samt RO till halvårsskiftet. Hur ska man annars tolka denna kryptiska formulering?

Jag bejakar att regeringen tydligt instruerar Försvarsmakten att ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för samtliga GSS/T”. Men – detta är faktiskt oerhört illa skrivet om man funderar på hur våra krigsförband ser ut. En korrekt formulering borde givetvis vara att  ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för alla tidvis tjänstgörande arbetstagare med en befattning i ett krigsförband”. Man kan ju förmoda att reservofficerarna också bör erbjudas tjänstgöring i minst samma omfattning som GSS/T.

Lite längre ner anser regeringen att ”myndigheten ska vidta åtgärder för att minska kostnaderna för officerare, civilanställda och konsulter”. Är det en lapsus att regeringen tydligen inte anser att kostnaderna för specialistofficerare ska minskas, eller det så att det som regeringen menar, men inte förmått formulera på begriplig svenska, är ordet ”yrkesofficerare”?

Jag bejakar att regeringen nu tar tag i hela reservofficersfrågan och tydligt anger att ”myndigheten ska utveckla reservofficerssystemet utifrån insatsorganisationens behov”. Regeringen använder verbet ”ska” och inte verbet ”bör”.  Detta är i realiteten en mindre dynamitgubbe eftersom Försvarsmakten fullständigt schabblat bort frågan om återupptagen grundutbildning till reservofficer – den uppgift som gavs redan i regleringsbrevet för år 2009. Antalet vakanta reservofficersbefattningar i IO14 kommer enligt min bedömning att vara minst 1 500 (av 2 249). Försvarsmakten har vidare schabblat bort hela frågan om kompetensinventering av nästan 8 000 anställda reservofficerare. Som skattebetalare anser jag att detta är mycket illa skött.

Lite längre ner anser regeringen att Försvarsmakten ska återrapportera hur stor andel av rekryterna som rekryterats till (bland annat) en anställning som GSS/T. Regeringen visar återigen att den inte verkar ha förstått att denna kategori inte existerar än. Regeringen vill också ha information om hur många som är ”krigsplacerade i insatsorganisationen uppdelat på personalkategori”.  Min personliga fundering är huruvida regeringen verkligen åsyftar ”krigsplacerade” (ett begrepp som endast är relevant vid skärpt eller högsta beredskap enligt ett särskilt författningsstöd) eller om man egentligen menar ”har en insatsbefattning manifesterad i System PRIO”.  Jag är faktiskt osäker.

Regeringen är ganska tydlig på att det föreligger en övertalighet avseende yrkesofficerare (men inte civila arbetstagare). Visserligen använder RB12 uttrycket ”officerare som inte kan placeras på specialistofficersbefattningar” men eftersom en reservofficer över huvud taget inte kan placeras och förväntas tjänstgöra på någon befattning över huvud taget mot sin vilja kan man förmoda att det är yrkesofficerare som avses med skrivningen. Jag tror att det kommer att bli ett ökat fokus på denna fråga ganska snart under våren. Inneliggande planer förutskickar en ökning av antalet befattningar för yrkesofficerare och volymen närmar sig raskt 10 000. Om statsrådet läser min blogg kanske han kan fundera över relationen 10 000 yrkesofficerare gentemot sammanlagt 30 000 tidvis eller kontinuerligt tjänstgörande arbetstagare i Försvarsmakten (dvs. utan Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna). En hövding på var tredje indian.

Jag vill också nämna lite om bilaga 2 till RB12. I bilagan beordras Försvarsmakten att återredovisa utfall avseende personalkostnader för kategorin ”specialister”. Här visar regeringen verkligen att den över huvud taget inte läst sina egna förordningar. Vad jag vet existerar överhuvud taget ingen fastställt kategori med det namnet.

Avslutningsvis vill jag peka på att regeringen också skriver om ”kontrakterade soldater” och ”kontrakterade förband”.  De helt felaktiga uttrycken innebär det slutliga beviset för regeringen behov av en förbättrad korrektur. 

Det känns tyvärr som att RB12 skrivits av personal som inte har tillräcklig kompetens inom sitt sakområde. Man kan undra vad Axel Oxenstierna hade sagt.

GMY

Sinuhe

Benämningar på manöverbataljoner

De nya manöverbataljonerna i armén och amfibiekåren har olika typer av benämningar och några definitiva bra beslut i denna fråga verkar inte finnas.

Bataljonerna benämns ibland med sin gamla benämning, exempelvis ”191. mekbataljonen” (eller ”191. mekaniserade bataljonen”) och ibland med en ny benämning av typen ”1. manöverbataljonen mekaniserad”.

Dessa benämningar är illa nog men det blir ännu värre när vi kommer de de mekaniserade bataljonernas kusiner, nämligen ”manöverbataljon lätt mekaniserad”, alternativt ”manöverbataljon mekaniserad lätt” samt ”manöverbataljon lätt”.

Den sista kusinen är det krigsförband som alltid hetat ”2. amfibiebataljonen” och som nu benämns ”manöverbataljon amfibisk”.

Ur marknadsföringssynpunkt är de nya påhittade ”benämningarna” beklämmande dåliga produkter. Hur kul är det att gå på nyårsfest och som svar på en fråga berätta att man är sergeant på "manöverbataljon amfibisk"? 

Försvarsmakten har ibland en underlig förmåga att döpa om förband, enheter och företeelser så att benämningen ska låta ”häftigare” än vad det egentligen är. Jag har på Marinbloggen ställt frågan varför det plötsligt heter ”stridsstödfartyg” i stället för ”trängfartyg” alternativt ”underhållsfartyg”. Jovisst låter det häftigare men vem försöker man lura? Vi pratar trots allt om ett fartyg med underhållsresurser och en begränsad självskyddsförmåga.

Om vi återgår till de åtta manöverbataljonerna så kan man dra följande slutsatser:

·      De nya benämningarna har dålig marknadsföringseffekt och anknyter inte alls till krigsförbandens historia

·      De nya benämningarna är onödigt långa och ”utslätande”

Eftersom det är nyårsdag vill jag inte belasta läsaren med en massa referenser i detta ämne, utan direkt gå på mina egna förslag till benämningar på dessa krigsförband. Förslaget bygger på att kopplingen mellan basorganisationens förband (I 19, P 4, P 7, K 3, LG samt Amf 1) inte behöver återspeglas i själva nummersättningen. Förslaget bygger  på att ”gamla fina begrepp” används och att vi inte uppfinner nya i onödan.

• De mekaniserade bataljonerna (fyra stycken): Dessa bör benämnas exakt vad de är, nämligen mekaniserade bataljoner. Numren bör självklart vara 1-4.

• De lätta mekaniserade bataljonerna (två stycken): Om man tittar i historieboken så känns det som att en lättare typ av anfallsförband ofta kallades ”dragoner”. En dragon var ju en ”beriden infanterist”, som initialt inte var tänkt att slåss till häst utan endast använda hästen som ett snabbt fortskaffningsmedel. Med lite fantasi tycker jag nog att det finns vissa likheter mellan gårdagens dragoner och dagens lätta mekaniserade förband. Mitt förslag är således att bataljonerna nummer 5 och 6 benämns dragonbataljoner. Dessutom är faktiskt P 7 arvsförband till Skånska dragonregementet, P 2.

• Den sjunde manöverbataljonen är tydligen inte ens lite mekaniserad, utan benämns endast ”lätt”. Lättare stridskrafter, dvs. utan hästar, stridsvagnar etc. har traditionellt benämnts infanteriförband. Mitt förslag blir således att den sjunde bataljonen benämns infanteribataljon.

• Beträffande den åttonde manöverbataljonen tror jag mina läsare redan nu kan räkna ut att den bör benämnas just amfibiebataljon - och inget annat!

Det samlade förslaget till benämningar för våra åtta manöverbataljoner bör således vara enligt nedan:

1. mekaniserade bataljonen (1 mekbat)

2. mekaniserade bataljonen (2 mekbat)

3. mekaniserade bataljonen (3 mekbat)

4. mekaniserade bataljonen (4 mekbat)

5. dragonbataljonen (5 dragonbat)

6. dragonbataljonen (6 dragonbat)

7. infanteribataljonen (7 infbat)

8. amfibiebataljonen (8 amfbat)

Jag kan själv faktiskt känna viss tveksamhet till att introducera begreppet ”dragon”, som kan kännas mer än lovligt gammaldags. Ett alternativ, som tar hänsyn till den 7. bataljonens rötter i K 3, vore att benämna bataljonerna 5-6 för infanteribataljoner och den 7. bataljonen för husarbataljon.

Jag låter mina läsare rösta och släpper härmed ordet fritt! Låt oss bara hjälpas åt att motverka dåliga förslag till benämningar från HKV. Nu återgår jag till min hydda vid Nilens strand.

GMY

Sinuhe

Sammanfattning av år 2011

Jag vill gärna så här i efterhand sammanfatta mitt år som så kallad ”försvarsbloggare” – egentligen det första år som jag varit aktiv hela tiden.

När jag började blogga var det faktiskt utan orsak. Jag hade inte för avsikt att försöka bli rik eller på annat sätt skapa ära och berömmelse åt den ensamme bloggaren vid Nilens strand. Möjligen ville jag bidra till ökad kunskap och förståelse för den av riksdag och regering beslutade reformerade personalförsörjningen - ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Detta ska inte tolkas som att jag är okritisk till vissa detaljer i systemutformningen. Jag har tidigare i flera inlägg uttryckt tveksamhet till frånvaron av redundans i systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare. Jag är också i grunden tveksam till flera delar av de ”personalflöden” som ingår i själva beräkningsgrunden. Jag är slutligen också tveksam till lönestrukturen för GSS – inte till ingångslönerna utan till den blygsamma lönetrappan.

Hur har det gått då, kanske någon undrar? Svaret är att det ibland är en hopplös sysselsättning att vara bloggare, framför allt när man sitter med ett tomt dokument i datorn och funderar på vad man ska fylla det med. När jag i efterhand läser mina inlägg är det ju helt klart så att några är tillräckligt bra medan andra är illa skrivna. Jag hoppas mina läsare har överseende med detta.

”Mina läsare” - ja, ni kanske undrar hur många som läser bloggen som skrivs vid Nilens strand? Svaret är att det varierar mycket, men efter sommaren har jag cirka 10 000 läsare per månad. Siffran är ingenting jämfört med Wiseman, men själv anser jag nog att det är bättre än ingenting. Mitt huvudområde – personalförsörjning – är ju dessutom inte alls lika sexigt som flygplan, helikoptrar, haubitsar och annat kul!

Mina läsare finns mystiskt nog över nästan hela världen. Några av läsarna är sannolikt utländska kollegor till våra kamrater på Must. INFOS tittar in ibland har jag sett.

Vad har jag avhandlat under året då?

Som jag ser det är följande ämnen de viktigaste:

·      Omgaloneringen – fler än 50 kommentarer! Ett viktigt ämne som så småningom avslutades med ÖB:s beslut om en omgalonering baserad på frivillighet.

·      Insatsbefattningar och krigsplacering. Ett viktigt ämne där jag tror att jag tillsammans med läsarna lyckades reda ut en del av besticken. Det finns vissa tecken i skyn som tyder på att det kommer att bli mer ordning och reda avseende krigsplaceringsarbetet framledes!

·      Förband, skolor, centrum och krigsförband. Inte så många kommentarer men ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Ingen har ännu lyckats förklara för mig hur Axel Oxenstierna fortfarande kan styra delar av Försvarsmaktens organisation.

·      Försvarsmaktens behov av personalkårer. Även här är jag nästan kategorisk – återinför snarast ett antal personalkårer så att vi får ordning och reda avseende flera av våra nyckelkompetenser! Att inte göra det är nästan kriminellt med tanke på vilken positiv effekt det kan ge till nästan ingen kostnad alls.

·      Utveckling av systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare, både GSS/T och reservofficerare. Här finns den reformerade personalförsörjningens stora akilleshäl, om inte systemet sjösätts och hanteras rätt. Utan GSS/T faller arméns personalförsörjning ihop som ett korthus.

Utöver dessa inlägg har jag också berört andra områden, en del viktigare och några rätt oviktiga.

Kära läsare, jag önskar er alla en riktigt God Fortsättning och ett Gott Nytt År! Sinuhe tar nu en liten paus i skrivandet - jag ska besöka mina släktingar i landet Punt. Jag återkommer efter nyår med ett inlägg om något så trivialt som benämningar på våra manöverbataljoner, och efter det står Hemvärnet på tur. Mejla mig gärna om ni har idéer till bra inlägg med koppling till personalförsörjning.

GMY

Sinuhe

Civila arbetstagare i krigsförbanden

Krigsförbanden i IO14 innehåller ett antal olika kategorier av svenska medborgare:

1.     Yrkesofficerare – kontinuerligt tjänstgörande officerare (OFF/K) respektive specialistofficerare (SO/K)

2.     Kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/K)

3.     Reservofficerare – tidvis tjänstgörande officerare (OFF/T) respektive specialistofficerare (SO/T)

4.     Tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)

5.     Krigsplacerade värnpliktiga

6.     Frivillig personal

7.     Civila arbetstagare (CVAT)

Observera att detta inlägg endast berör krigsförbanden – inte hemvärnsförbanden. Av någon mystisk anledning räknas inte hemvärnsförbanden som krigsförband – jag kan inte låta bli att känna att denna uppdelning sannolikt inte framkallar någon större eufori inom Hemvärnet, vilket endast verkar vara tänkt att syssla med letande efter bortsprungna äldre damer och herrar.

Det jag vill belysa i detta inlägg är de civila arbetstagarna med en befattning i ett krigsförband. Av praktiska skäl använder jag fortsättningsvis den beslutade akronymen CVAT för ”civila arbetstagare”.

Att det finns CVAT i krigsförbanden är egentligen ingenting konstigt – jag ser det snarare som ett billigt sätt att tillför vissa civila fackkompetenser utan att till höga kostnader låta yrkesofficerare eller GSS/K gå långa civila kurser.

Rent folkrättsligt bör CVAT med befattning i ett krigsförband, trots sin anställningsform, räknas som ”militär personal”. Jag är inte klok nog att säga om denna kategorisering har några begränsningar – man kan ju exempelvis tänka sig att en CVAT räknas som militär personal endast under vissa väldefinierade omständigheter. Till syvende och sist är det ju så att folkrätten inte fungerar särdeles väl i gråzonen mellan civil och militär verksamhet – det skydd man har som kombattant är ju villkorat vissa formalia.

Vi tar som ett praktiskt exempel en tekniker inom FMLOG. Hon heter Lisa och arbetar med underhåll på stridsfordon 90 inom en markverkstad. I Lisas anställningsbevis framgår det att hon är anställd som ”civil tjänsteman” (vilket det fortfarande heter i PRIO) samt har internationell arbetsskyldighet (fast det brukar uttryckas mer burdust i PRIO). Det framgår vidare att grunden för hennes anställning är LAS (Lagen om anställningsskydd).

Det kan verka onödigt att i anställningsbeviset skriva vad som är grunden för Lisas anställning, men det är faktiskt viktig information som hjälper till med att hålla reda på en mängd andra parametrar. Hade Lisa varit yrkesofficer eller reservofficer hade grunden för hennes anställning varit Officersförordningen. Hade Lisa varit GSS/K hade grunden för anställningen varit ett kollektivavtal.

Var Lisas arbete fysiskt ska utföras kan mig veterligen också vara beskrivet i hennes anställningsbevis. Om anställningens placering inte tydligt framgår i hennes anställningsbevis bör det finnas ett annat dokument där detta framgår. I anställningsbeviset framgår ju normalt bara organisationsenhetens namn. Det faktum att hennes placering är i en befattning i ett krigsförband anges av var hennes rad i PRIO finns – inte speciellt tydligt.

So far so good.

Frågan är sedan vad som händer om hennes befattning ingår i ett av Försvarsmaktens krigsförband. Vad jag vet är markverkstäderna inte krigsförband, men låt oss säga att hela logistikverksamheten omdanas så att hennes jobb hux flux i stället finns i ett krigsförband. Man kan exempelvis tänka sig att den omdanade försvarslogistiken får till följd att hennes arbetsuppgifter i stället ska utföras i en mekaniserad bataljons trosskompani eller inom en av våra logistikbataljoner.

Den fråga jag vill belysa med detta inlägg är att jag anser att Försvarsmakten utifrån sin värdegrund måste vara mycket tydligare med var gränsen går mellan CVAT med befattning i ett krigs- eller hemvärnsförband och Försvarsmakten ”vanliga” CVAT. Om Försvarsmakten med någorlunda trovärdighet ska kunna använda CVAT för att bemanna befattningar i krigsförbanden är det väl inte orimligt att dessa CVAT (åtminstone vid vissa tillfällen) ska bära uniform och vapen? Om svaret på min fråga är ja är det väl rätt rimligt att alla dessa CVAT ska genomgå en kortare militär utbildning (med kortare menar jag en utbildning som är kortare än GMU och som kanske mer ansluter sig till dagens GSU INT). Vidare bör dessa befattningars kravprofiler skrivas så att det klart framgår att befattningen är avsedd för en CVAT men att han eller hon ändå räknas som militär personal.

Enligt min åsikt är ett önskvärt sluttillstånd (desired end-state) för detta inlägg att Försvarsmakten genomför följande:

·      Analyserar hur många befattningar i krigsförbanden som ska bemannas med CVAT (vilka baserat på sin generella arbetsskyldighet hos arbetsgivaren Försvarsmakten har placerats i dessa befattningar).

·      Analyserar och komplettera kravprofiler för dessa befattningar (om inte Ag BoK gör det).

·      Jämför arbetstagarnas kompetensprofiler med respektive befattnings kravprofiler.

·      Vidtar åtgärder när det divergerar mellan arbetstagarens kompetensprofil och befattningens kravprofil.

·      Tar fram en Försvarsmaktsgemensam kvalitetssäkrad kort militär utbildning om cirka 4 veckor.

·      Låter alla CVAT som är placerade i befattningar i krigsförbanden genomgå utbildningen.

Först efter dessa enkla steg kan man enligt min mening säga att Försvarsmakten i detta avseende lever enligt sin egen värdegrund.

Det är rimligt att tro att inte alla CVAT kommer att a) acceptera en befattning i krigsförbandet eller b) uppfylla befattningens kravprofil. Nähä. Vad jag vet är inriktningen vid en kommande omstruktureringen att bland annat ta fram enkla regler för vad som händer när en arbetstagare inte uppfyller sin befattnings kravprofil. Detta regelverk borde kunna appliceras även på frågan om våra CVAT i krigsförbanden.

En annan fråga är hur gradbeteckningar för CVAT med befattning i krigsförband (alltså inte CVAT som har sin befattning i basorganisationen) ska utformas. Enligt min bestämda uppfattning är detta ett icke-problem: CVAT med befattning i ett krigsförband är militär personal och ska därför ha exakt samma typ av gradbeteckningar som alla andra, dock kompletterade med ett yrkesband i lämplig färg (vit färg betyder förvaltningspersonal och inget annat!). Tjänstegraden ska spegla individens befattningsnivå.

Jag vill slutligen framhålla att enligt min mening bör CVAT med en befattning i ett krigsförband avlönas bättre än sina motsvarigheter med en befattning på en motsvarande CR- eller CF-nivå i basorganisationen. Men det är bara min egen åsikt.

GMY

Sinuhe

 

Reservofficerares placering och tjänstgöring i Högkvarteret

I flera olika dokument som reglerar antalet reservofficersbefattningar (RO-befattningar) i HKV återfinns volymen 251 befattningar.

Jag tycker man kan reflektera över hur någon kan sitta ”på kammaren” och i ett enormt excelark reglera hur många det ska vara av en viss personalgrupp innan det är fastslaget vad förbandet ska prestera – det som numera i dagligt tal populärt benämns ”förmågan”.

Vad kommer egentligen volymen 251 ifrån?

Antalet RO-befattningar bör rimligen vara beräknat utifrån exempelvis olika beredskapsalternativ, där HKV dels ska övergå till en 24/7-kapacitet, dels även kunna lösa uppgifter där kompetenser som till vardags inte finns på Lidingövägen ska bidra till effektiva lösningar.

Den ram på 251 RO-befattningar som finns verkar inte ha fått tillföljd att staber och ledningar fått var sin ”delram”, med nivåer och kravprofiler för ett antal RO-befattningar.

Jag anser nämligen inte alls att det är självklart att alla 251 befattningarna ska hamna i insatsledningen. En mindre del bör snarare tillföras andra staber och ledningar, bland annat för att ge dem en reell möjlighet att arbeta 24/7 och således upprätthålla något som liknar en vanlig VB-funktion (vakthavande befäl).

Enligt min mening borde insatschefen vara oerhört intresserad av att få bland annat utklarat:

·      Hur många av de 251 befattningarna ska hamna på insatsledningen?

·      Hur ska de fördelas mellan J-nivån och mellan de taktiska staberna?

·      Hur ska de nivåsättas (ska alla vara befattningar på OF-nivåerna eller ska några vara OR-befattningar?)

·      Hur ska de kravsättas?

·      Budgetering för regelbundna övningar i (egen) befattning.

De signaler jag hör ger tyvärr inte vid handen att denna fråga över huvud taget upplevs som speciellt prioriterad. Är det kanske så att en del av ointresset beror på att det finns en möjlighet att öka antalet yrkesofficersbefattningar på reservofficerarnas bekostnad? 

Det faktum att reservofficerarna inte ges möjlighet till reella övningar leder ju oundvikligen till att deras militära kompetens efter hand urholkas, vilket så småningom leder till att myndigheten kan hävda, på formellt riktig grund, att reservofficerarna inte har kompetens för att tjänstgöra. 

Som skattebetalare här i Egypten hoppas jag verkligen att farao och hans regering kommer att vara närmast övertydlig avseende volymerna av yrkesofficerare – om de ska förändras ska de minska, inte öka.

Det finns slutligen några faktorer som faktiskt talar för att HKV kan vara en bra plats att fullgöra RO-tjänstgöring inom.

Den första faktorn är att risken att hela HKV ska sändas ut för att delta i en internationell militär insats måste betraktas som liten. Om någon eller några svenska staber ska användas i internationella militära insatser finns det andra stabs/ledningsförband som är lämpligare.

Den andra faktorn är att eftersom risken att hela HKV ska delta i en internationell militär insats är liten så finns det därmed möjlighet att tjänstgöringsperioderna för reservofficerare placerade i HKV kan bli angenämt korta – dvs. inte upp till nio månader i streck. Detta innebär att påverkan på den civila sysselsättningen blir hanterbar.

Den tredje faktorn är att HKV är en organisationsenhet vars vanligaste tjänstegrad för de militära arbetstagarna är överstelöjtnant/kommendörkapten. Med andra ord så bör det finns rimliga möjligheter även för många reservofficerare att uppnå denna tjänstegrad om befattningen finns inom HKV.

Den sista faktorn är att HKV är en organisationsenhet som regelmässigt använder många konsulter. Jag tror inte att det är en helt oklok gissning om jag framför hypotesen att några av dessa konsulter skulle kunna ersättas av reservofficerare som kom in och tjänstgjorde med sin civila kompetens som grund.

Problemet är bara att Försvarsmakten över huvud taget har mycket dimmiga begrepp om reservofficerarnas civila kompetenser. Någon forcerad kompetensinventering förefaller inte heller vara planerad – den kan möjligen ske efterhand som reservofficerare kommer in och tjänstgör. Problemet är bara att de flesta aldrig kommer in och tjänstgör och kanske allra minst de som innehar de mest exotiska kompetenserna. Här har Försvarsmakten verkligen målat in sig i ett hörn.

Jag vill slutligen i detta inlägga peka på relationen mellan Must och reservofficerarna.

Must har en ställning som gör det svårt att låta reservofficerare få en ordinarie insatsbefattning där. Jag bejakar självklart de säkerhetsmässiga skäl som ligger bakom och som innebär att Musts organisation inte är helt öppen. För reservofficerare innebär detta dock stora problem eftersom tjänstgöring inom Must blir ”annorlunda” än inom resten av HKV.  Jag vill särskilt peka på de stora svårigheterna att bli befordrad mot en ”befattning” på Must. Det vore bra om detta kunde lösas exempelvis genom att Musts RO-befattningar redovisades inom J2.

GMY

Sinuhe

En kvällstida fundering

Jag är lite oroad och förvånad att mina senaste inlägg har rönt så litet intresse. Enligt min mening är frågan om återinförande av personalkårer i högsta grad central, liksom frågan om detaljerna kring författningsstöd för GSS/T.

Trots de båda ämnenas relevans verkar egentligen väldigt få bry sig, även om jag ser i besöksstatistiken att antalet icke-kommenterande läsare är fortsatt högt.

Detta vara bara en liten kvällsfundering. Det är inte alltid så lätt att försöka vara en aktiv försvarsbloggare.

GMY

Sinuhe

Förband, skolor. centrum och krigsförband

Försvarsmaktens nuvarande indelning i förband, skolor och centrum (=organisationsenheter) med tillhörande krigsförband och hemvärnsförband är en ologisk konsekvens av hur krigsmakten i allmänhet och armén i synnerhet var organiserad under stormaktstiden.

Ett regemente var då i grunden ett krigsförband. Sveriges numerär av regementen stadfästes i 1634 års regeringsform. Paragraf 31 angav att kavalleriet skulle bestå av 8 kavalleriregementen (varav 3 i den östra rikshalvan) samt 20 infanteriregementen (varav 7 i den östra rikshalvan). Fördelningen mellan rikshalvorna anges främst genom namnet på regementet samt det tillhörande länet - något område eller någon provins benämnt "Finland" fanns ju egentligen inte. Till ovanstående krigsorganisation skulle också adderas värvade (=stående) regementen samt vissa tillfälla förband.

Jag har en grundläggande tro att konung Gustav II Adolf och fältmarskalkarna Johan Banér och Lennart Torstensson hade skrattat ihjäl sig om de beskådat den nuvarande Försvarsmaktens balans mellan ledning och verkan. Men OK - stridsmedlen är mer komplexa nu och informationsinflödet till ledningsfunktionen är oändligt mycket större än det var till en konung som satt på sin häst ("Streif") med en kikare.

Dagens organisationsenheter har ju egentligen ganska lite med sina krigsförband att göra - det heter ju "basorganisation" vilket liksom indikerar att när krigsförbanden rycker ut i krig och örlog så står basorganisationen kvar och väntar på krigsförbandens snara hemkomst.

Men om kopplingen mellan basorganisationen och krigsförbanden är så liten kanske det skulle vara möjligt att rationalisera lite? Kanske lite mindre basorganisation och lite mer krigsförband?

Låt mig ta ett exempel.

I Karlskrona med omnejd finns det följande organisationsenheter:

• 3. sjöstridsflottiljen (31. korvettdivisionen, 33. minröjningsdivisionen samt 34. underhållsdivisionen) 
• 1. ubåtsflottiljen (fem ubåtar jämte HMS Belos)
• Marinbasen (en marin basbataljon samt två sjöinformationskompanier)
• Sjöstridsskolan (inga krigsförband)
• Blekinge Flygflottilj (171. och 172. stridsflygdivisionerna samt en flygbasbataljon)

Detta innebär minst fem överstar/kommendörer med varsin stab. Man kan också reflektera över det faktum att det i flottan numera verkar vara kutym att två fartyg kan räknas som "division" och inte "rote" som vore ett mer rättvisande begrepp. Men "division" genererar säkert direkt minst en befattning för en kommendörkapten - sannolikt flera. Det finns andra fall där en Tp 84 med kringutrustning benämnts division.

Jag anser att man borde kunna fundera på en ny organisationsenhet benämnd Blekinge Garnison. Om det är så att av olika skäl F 17 inte kan inordnas i en garnisons-samordning så borde namnet bli Karlskrona Garnison. Garnisonschefen skulle vara chef för den lokala basorganisationen för:

• 31. korvettdivisionen
• 33. minröjningsdivisionen
• 34. underhållsdivisionen
• Ubåtsdivisionen (dvs dem fem ubåtarna som nu inryms i en hel flottilj)
• HMS Belos
• Marina basbataljonen
• Två sjöinformationskompanier

Dessutom skulle det i basorganisationen ingå SSS samt en del andra komponenter som jag för pedagogisk enkelhet inte nämnt.

Kan det vara möjligt för en chef att utgöra basorganisationen för 8 krigsförband? Enligt min bestämda åsikt är svaret obetingat ja. Många regementen var förr "basorganisation" åt två hela brigader, i fallet med SK/KA 1 åt 3 brigader.

En utgångspunkt med ovanstående idéskiss är att taktisk och operativ ledning av de på basorganisationen  replikerande krigsförbanden utövas av "någon annan". Men så är det ju. Det är ATS, FTS och MTS som ska utöva operativ och taktisk ledning av krigsförbanden, inte cheferna för organisationsenheterna.

Karlskrona är måhända ett väldigt enkelt exempel på hur det skulle kunna gå att rationalisera. Men det finns också andra regioner där man kan fundera på rationaliteten. Boden/Arvidsjaur, Skövde/Karlsborg, och Berga förefaller vara tänkbara garnisoner där en reell garnisons-samverkan avseende basorganisations-verksamheten skulle kunna ske. Att garnisonen i Göteborg benämns Försvarsmedicincentrum (FömedC) är för mig ett skämt - den försvarsmedicinska verksamheten inom organisationsenheten är ju inte alls speciellt dominerande. Göteborgs Garnison förklarar betydligt bättre vad det handlar om.

Jag är helt förberedd på en kanonad av argument innebärande att "så kan man inte göra". Tyvärr tror jag att det är i detta inläggs riktning som Försvarsmakten kommer att gå, vare sig vi vill eller inte.

1634 års regeringsform gäller inte längre.

GMY

Sinuhe

Författningsstöd för GSS/T

Efter en tjänsteresa till nubiska öknen vill jag återkomma med en reflektion om det förutsedda författningsstödet för tidvis tjänstgörande personal - den mest spännande "byggstenen" i hela det reformerade personalförsörjningssystemet!

Den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen ("lex specialis") är en stilig skapelse, som till stora delar löser delar av Försvarsmaktens frågeställningar för tidvis tjänstgörande personal i allmänhet och GSS/T i synnerhet.

Läsaren bör observera att detta inlägg bygger på det lagförslag som fanns i utredningens betänkande - jag har tyvärr inga underrättelser om hur slutprodukten kommer att se ut. Spaningsplutonen vid Jakobsgatan har dock rapporterat att förseningsrisken inte är oansenlig och att lagen således kan komma på plats senare än halvårsskiftet år 2012.

Lagen ger GSS/T rätt till ledighet och skydd för anställningen för följande händelser:

• Genomförande av GMU som rekryt
• Försöksanställning som GSS/T i maximalt sex månader
• Tjänstgöring som GSS/T (eller RO) i maximalt ett år

Dessa ledigheter kan enligt min bedömning formellt staplas på varandra. Det kan i extremfallet leda till att Pelle kan anmäla till sin civile chef att han vill vara borta 3+6+12= 21 månader och ändå ha rätt att återkomma till sin tidigare befattning utan att riskera försämrade villkor på grund av själva frånvaron.

Enligt min mening är detta ett mycket långtgående skydd för Försvarsmaktens tidvis tjänstgörande personal - faktiskt mer långtgående än vad jag kunnat upptäcka i något annat land.

Men - författningsstödet innebär ändå att det finns stora behov att Försvarsmakten upprättar en kommunikationskanal till landets civila arbetsgivare. Lagstöd är en sak men insikt, förståelse och acceptens är andra. Behovet av en kommunikationskanal till civila arbetsgivare kan också kopplas till ett kontinuerligt utflöde av GSS/K efter det att deras tidsbegränsade anställningar avslutats. Jag tror att Försvarsmakten har mycket att vinna på att initiera ett arbete i denna enkla fråga, som dessutom är tydligt omnämnd i Personalförsörjningsutredningens betänkande.

...eller som Arnold Schwarzenegger, den kände "klimatforskaren", uttryckte sig om klimatfrågan och om det verkligen var de antropogena koldioxidutsläppen som styrde klimtatet: "Debate is over!"

GMY

Sinuhe

Vägen mot IO14

Det strukturella mål som Försvarsmakten arbetar mot omnämns ofta IO14 - insatsorganisation 2014. IO14 är liksom tänkt att vara det tydliga första resultat av den reform som startades efter det att Försvarsmakten lämnat in sitt så kallade 30 januari-underlag under år 2009.

Internt pratar man numera också om FMORG 13, det vill säga hela Försvarsmaktens organisation år 2013 (sannolikt per den 2013-12-31). Skillnaden är per definition att insatsorganisationen består av Försvarsmaktens krigsförband samt hemvärnsförband, medan FMORG 13 även inkluderar basorganisationen. Den kan här vara värt att nämna att det enligt gällande FM ArbO inte existerar något som heter basorganisation eller insatsorganisation. Krigsförband och hemvärnsförband är däremot definierade. Man kan tycka att det känns märkligt att det i särklass vanligaste begreppet ("insatsorganisation") saknar definition i Försvarsmaktens egen interna arbetsordning.

IO14 är tänkt att bestå av ett antal olika personalgrupper. De jag kan komma på så här på rak arm är följande:

1. Yrkesofficerare
2. Reservofficerare
3. Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)
4. Civila arbetstagare
5. Krigsplacerade värnpliktiga
6. Hemvärnsmän
7. Frivillig personal
8. Specialister (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande)

Jag tror inte att Försvarsmakten kommer att kunna gå iland med att bemanna med dessa personalgrupper så att IO14 kan sägas vara rimligt personaluppfylld. Jag bedömer däremot att det finns en rimlig chans att gå iland till år 2018-2020.

Yrkesofficerare

Beträffande yrkesofficerare ser jag inga större problem. Volymerna finns redan - enligt många debattörer finns det dessutom ett betydande överskott. Beträffande kompetenser och kvalifikationer finns det rimlig tid att ge kompetensutveckling så att varje yrkesofficer kan känna sig trygg i sin befattning i krigsförbandet. Däremot finns det helt klart frågetecken avseende den fysiska statusen.

Jag kan också känna tveksamhet till att "omgalonering" av dagens OFF/K till SO/K går så sakta.

Reservofficerare

Tyvärr ser jag stora problem för denna viktiga personalgrupp. Visserligen har Försvarsmakten ett stort nominellt överskott av reservofficerare (cirka 8 000 anställda reservofficerare mot ett behov av cirka 2 400), men volymerna har tyvärr ingenting med verkligheten att göra.

• Antalet reservofficerare under 35 års ålder är endast några hundra individer
• Det finns fortfarande ingen reservofficersutbildning värd namnet
• En befattning i ett krigsförband ska tas med frivillighet som bas. Befattningen kan innebära upp till 20 % tjänstgöring i krigsförbandet under en åttaårsperiod.
• Kompetensprofil och kvalifikationer för reservofficerare är i de flesta fall inte införda i System PRIO. Tydligen har inte dessa 8 000 arbetstagare upplevts som viktiga nog för att söka lösningar utanför de som finns för k-personalen.

Min bedömning är att det kommer att saknas cirka 1 500 reservofficerare när IO14 är färdigbemannad. Bristerna kommer att vara störst för tidvis tjänstgörande specialistofficerare (SO/T). Orsaken är att det idag inte finns några.

Incitamenten för en 45-årig RO/kn att acceptera en SO/T-befattning i ett krigsförband är sannolikt dåliga. Detta accentueras av "erbjudandet" att, om än på frivillig bas, få sin tjänstegrad "konverterad" till RO/1.e sergeant.

Detta kan till viss del avhjälpas genom att en stor del av RO-befattningarna på befattningsnivån OR 6 görs om till OR 5 och således kan bemannas med GSS. Vidare måste grundutbildning av reservofficerare påbörjas i stora volymer. Det är obegripligt att regeringen inte reagerar när Försvarsmakten faktiskt inte alls levererar det som beställdes redan 2009.

Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän

Under förutsättning att författningsstöd kommer på plats under 2012 så ser jag inga stora problem när vi ser fram emot IO14. Vissa orosmoln finns dock:

• Vi vet ingenting om faktisk genomsnittlig anställningstid för GSS än
• Ekonomin kan medföra att volymerna måste justeras nedåt
• Attraktionsfrågorna för GSS/T känns osäkra - vilka drivkrafter finns det som leder mot att en man eller kvinna vill bli tidvis tjänstgörande GSS?

Civila arbetstagare

Jag ser inga stora principiella problem i denna fråga. Det finns dock detaljer som bör utvecklas för att få fram ett tydligt system för civila arbetstagare som har sin befattning i ett krigsförband i stället för i basorganisationen. Det är viktigt att komma ihåg att de "kontinuerligt tjänstgörande specialisterna" i verkligheten representeras av civila arbetstagare som har en befattning i ett krigsförband. Någon annan personalgrupp existerar inte.

Ett antal civila arbetstagare i Försvarsmakten kommer sannolikt att byta arbetsgivare och föras över till Försvarslogistikmyndigheten (det föreslagna namnet på det nya FMV). Om dessa individer ska fortsätta att kunna användas av Försvarsmakten i befattningar i krigsförbanden så måste de sannolikt erbjudas (!) en anställning som GSS/T. Man bör observera att befattningens kravprofil gäller även för sådana lite annorlunda GSS/T. Man bör också observera att anställningen enbart kan erbjudas. Om Försvarsmakten i stort går mot en personalförsörjning baserad på frivillighet så rimmar det illa att överväga att tvinga någon att vara mekaniker eller sjuksköterska i ett krigsförband.

Jag tror också att det ur ett värdegrundsperspektiv vore bra om Försvarsmakten formaliserade frågorna om militärutbildning, uniformsbärande, gradbeteckningar etc. för dessa arbetstagare. Just nu kan man tycka att Försvarsmakten "genar rätt bra i kurvorna" genom att inte ta tag i denna komplexa fråga på ett seriöst sätt. Folkrätten innehåller ett tydligt regelverk i frågan och då bör rimligen Försvarsmakten på ett korrekt sätt förhålla sig till denna.

Krigsplacerade värnpliktiga

Efter ett huvudsyfte med hela reformen är att de krigsplacerade värnpliktiga successivt ska ersättas av annan personal så ser jag inga problem med denna personalgrupp. Man bör dock notera att eftersom denna personal inte kan repetitionsutbildas (förutom om de tecknat ett interimsavtal) så blir kunskap och kompetens i befattningen successivt sämre. Behovet av repetitionsutbildning blir alltså efter hand med tiden större om regeringen skulle återinföra hela eller delar av värnplikten.

Hemvärnsmän

Jag känner viss oro för att många hemvärnsmän (ja det heter faktiskt hemvärnsmän enligt författningen) kommer att söka en anställning som GSS/T. Försvarsmakten behöver både hemvärnsförband och kontraktsförband.

Frivillig personal

Här är Sinuhe ute på både hal och tunn is. Kan någon läsare skriva något klokt om personalförsörjningen med frivillig personal?

Specialister

Beträffande personalförsörjning med specialister (militära arbetstagare med särskild civil fackkompetens) finns det ett stort strukturellt problem, nämligen att det inte finns något författningsstöd för den tidvis tjänstgörande varianten denna personalgrupp. Som jag ser det är den enda framkomliga lösningen att de cirka 1 000 befattningar för tidvis tjänstgörande specialister som finns i IO14 görs om till GSS/T-befattningar.

Slutsats

Delar av IO14 kommer att vara tillräckligt uppfylld med rätt sorts personal, men vissa tydliga brister kommer att finnas. De största problemen kommer att finnas avseende a) reservofficerare och b) tidvis tjänstgörande specialister.

Det pågår ett forcerat arbete att se över hela Försvarsmaktens organisation. Arbetet sker inom ramen för en särskild arbetsgrupp som benämns Ag BoK. Chef för arbetet är överste Jan Pålsson.

Jag hoppas innerligt att de tveksamheter avseende befattningar för reservofficerare och specialister som jag identifierat ovan är kända av arbetsgruppen. Om så inte är fallet finns det en tydlig risk att arbetet delvis måste göras om. Det vore ju faktiskt oklokt att skapa befattningar för individer som inte existerar.

GMY

Sinuhe