Försvarsförmåga här och nu

I ett antal olika artiklar har Sveriges försvarsförmåga ”här och nu” berörts, främst med inriktning på att rikta ljuset på det stora behov av materiell förnyelse som föreligger snart.

Denna blogg handlar mycket sällan om materiel och så är fallet även denna gång.

Diskussionen om materiel missar som vanligt helt den viktigaste aspekten för en lands försvarsförmåga - personal. Utan personal finns det ingen försvarsförmåga.

En del av det stora behov av materiel som finns uppges återfinns inom sjukvårdsförbanden (jag vet inte riktigt och det är sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna  som åsyftas, eller om det är den försvarsmedicinska förmågan i allmänhet). Jag skulle vilja påpeka att detta endast är det mindre problemet. Det större problemet är att det inte finns någon personal - eller åtminstone att en avgörande stor del av personalen saknas.

I de fyra kompanier jag räknade upp ovan kan det möjligen finnas en och annan krigsplacerad läkare eller sjuksköterska. Nyttjande av dessa är dock villkorad av ett läge där riksdagen har utlyst höjd beredskap (det vill säga skärpt beredskap eller högsta beredskap). Lagen om totalförsvarsplikt är till vissa delar vilande. Detta gäller bland annat plikten att genomföra grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänst och krigstjänst.

Vad är det exakt som saknas då?

Jag vet faktiskt inte exakt. Det kan vara så att huvuddelen av reservofficers-befattningarna är bemannade med arbetstagare som a) har visat intresse för att tjänstgöra samt b) uppfyller respektive befattnings kravprofil. Jag tror dock inte att så är fallet - en gissning är snarare att en stor del av dessa befattningar är vakanta.

Det jag är 100 % säker på är att alla de befattningar som är avsedda för tidvis tjänstgörande specialister (befattningar benämnda CR eller CF) är vakanta - detta eftersom det inte finns något författningsstöd för en sådan kategori. Rekrytering har inte heller startat.

Från och med 2012-07-01 kommer det att finnas två typer av tidvis tjänstgörande personal: reservofficerare och GSS/T. Ingen annan kategori omfattas av ett författningsstöd som ger rätt till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten.

Ska Försvarsmakten med bibehållen trovärdighet säga att det finns en adekvat försvarsmedicinsk förmåga måste rekrytering och utbildning av tidvis tjänstgörande specialister startas snarast. Deras anställningsform måste sannolikt sökas inom de båda anställningsformer jag redogjort för ovan.

GMY

Sinuhe


Uppdatering tnr 011825: Det är givetvis så att det trots allt finns andra kategorier som har rätt att till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten - nämligen personalen i Hemvärnet samt personal som anställts med stöd av den så kallade IMI-lagen för att tjänstgöra i en internationell militär insats. Sådan personal är dock inte "tidvis tjänstgörande".
Uppdatering tnr 011830: Nu har jag förenklat verkligheten lite. Om regeringen återinför värnplikten, helt eller delvis, eller utlyser höjd beredskap är det givetvis så att den personal som ska tjänstgöra har rätt att lämna sin civila sysselsättning för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Det är dock inte det som frågan gäller "här och nu". Dessutom är sådan personal (krigsplacerade värnpliktiga) inte "tidvis tjänstgörande".

Meritvärde - vad är det?

Inom Försvarsmakten pågår sedan flera år ett arbete relaterat till vad som internt benämns ”civilt meritvärde”.

Jag uppfattar att detta begrepp i klartext betyder att de erfarenheter och den personliga utveckling som en individ får under sin tjänstgöring i Försvarsmakten på något sätt ska bli så tydlig att civila arbetsgivare står på kö för att anställa dessa fantastiska individer som har tjänstgjort i just Försvarsmakten.

För det första kan jag konstatera att meritvärde inte är civilt eller militärt. Ett meritvärde är just ett meritvärde, oavsett om dess ingående delar har tillkommit under tjänstgöring i Försvarsmakten - eller inte. Utanför Försvarsmakten använder man ofta begreppet meritportfölj, som en mer generell metod att beskriva vad en arbetsgivare kan förvänta sig då man anställer en individ från en annan arbetsgivare eller annan sysselsättning.

För det andra har ju ett flertal projekt varit inblandade i olika arbeten relaterade till meritvärde. Området uppfattas uppenbarligen som intressant. Den springande punkten är trots allt att ett meritvärde baserat på tjänstgöring i Försvarsmakten inte är något som Försvarsmakten ensidigt kan införa. Det handlar ju om hur tjänstgöring i Försvarsmakten uppfattas av andra arbetsgivare - en fråga som inte FML kan besluta om.

Jag uppfattar att begreppet meritvärde innehåller två olika dimensioner.

Den första innehåller de hårda delarna - certifikat och formella kompetenser. Det finns viss anledning att tro att denna del är av mindre intresse för en annan arbetsgivare, utom i vissa undantagsfall. Det faktum att Lisa har genomgått YBK nummer 457 ger i sig inget särskilt bidrag till en annan arbetsgivare. Den springande punkten är i stället hur Lisa utvecklats som människa på grund av kursen.

Den andra innehåller de mjuka delarna. Jag tror att dessa är viktigare men också betydligt svårare att beskriva. Det handlar på något sätt om den mentala resa och utveckling som en (ofta) ung människa gör under sin sex till åtta år som GSS i Försvarsmakten. Det handlar om hur en 50-årig yrkesofficer är som människa efter att ha varit plutonchef, kompanichef, bataljonschef samt kanske arbetat som stabsofficer, sektionschef eller avdelningschef inom HKV. Det handlar om en civil arbetstagare utvecklas i en organisation som så tydligt präglas av yrkesofficerarnas dominerande påverkan.

En mycket viktig faktor i detta sammanhang är Försvarsmaktens förmåga och möjligheter att upprätthålla en vettig dialog med andra arbetsgivare. De lokala försvarsmaktsråd som nu växer fram är ett bra steg. Den särskilda funktion som regeringen beskriver i propositionen är en minst lika viktig byggsten. Så här står det i propositionen, sidan 148:

En särskild funktion för arbetsgivarrelationer centralt i  Försvarsmakten bör övervägas (Sinuhes markering). Funktionen skulle ha ett övergripande och sammanhållande ansvar för arbetet med de civila arbetsgivarna. Inom ramen för sådana överväganden bör myndigheten också belysa frågan om resurser för arbetsgivarrelationer på lokal nivå.  Vidare bör Försvarsmakten överväga att inrätta försvarsmaktsråd på flera orter över hela landet och att tillsammans med parterna på det statliga avtalsområdet ta upp frågan om en partssammansatt grupp för frågor om sociala villkor för personalkategorin gruppbefäl, soldater och sjömän.

Vad väntar Försvarsmakten på? Kan regeringens styrning skrivas tydligare utan att det blir ministerstyre?

Det finns en annan sida av meritvärdering, nämligen hur Försvarsmakten som arbetsgivare uppfattar meriter som medarbetare har med sig från den sektor som finns utanför Försvarsmakten. På något sätt bör det ju vara en rimlig balans mellan hur Försvarsmakten tar hand om meriter som skapats hos andra arbetsgivare eller utbildningsanordnare och hur Försvarsmakten vill att meriter som skapats inom Försvarsmakten ska uppfattas externt.

I denna fråga tycker jag att Försvarsmakten har en rejäl resa att göra. Ett bra exempel är hur Försvarsmakten behandlat reservofficerarnas ofta tunga meriter skaffade utanför Försvarsmakten: högskoleutbildningar, akademiska examina, chefskap på större företag med mera. Jag har svårt att säga att Försvarsmakten överhuvud taget försökt dra nytta av dessa utanför Försvarsmakten erövrade och betalda meriter på ett ärligt sätt. Det har snarare varit tvärtom - ”Du ska inte tro att din doktorsexamen i Balkans historia är intressant för oss. Hos oss ska du vara skytteplutonchef och inget annat”. 

Begreppet civilt meritvärde har tydligen ingen som helst spegling i ett militärt meritvärde. Enligt min åsikt skulle Försvarsmakten ha mycket att tjäna på att a) inventera civila kompetenser hos alla medarbetare samt b) använda dessa på ett klokt sätt. Möjligheterna finns i System PRIO, men ingenting händer. Vet Försvarsmakten till exempel hur många hemvärnsmän som talar somaliska? Eller hur många reservofficerare som har bott i Afrika?

Generellt sett har enligt min bedömning yrkesofficerare haft det förhållandevis lätt att få bra arbeten hos andra arbetsgivare. Den generella uppfattning som finns om yrkesofficerare (med ledorden ledarskap, ordning och reda etc.) har ofta räckt förvånansvärt långt. De formella meriterna i form av krigsskola och olika interna utbildningar har inte haft någon större relevans i sammanhanget. Det känns därför rimligt att tro att detsamma kommer att gälla för GSS/K - den mjuka delen blir intressantare än den hårda.

Intressant nog gör regeringen en helt annan bedömning.

"Regeringens bedömning: En centralt placerad funktion i Försvarsmakten för meritbedömning och certifiering (Sinuhes markering) av erfarenheter och utbildning bör övervägas. Syftet med en civil meritvärdering är att tillförsäkra att erfarenheter och utbildning som den enskilde fått under anställningen i Försvarsmakten bedöms och värderas på ett likvärdigt sätt så att de ger ett verkligt meritvärde efter avslutad anställning. Försvarsmakten bör utveckla det civila meritvärdet i samverkan med övriga aktörer på den civila arbetsmarknaden och med utbildningsväsendet."

Jag anser inte alls att det är ”meritbedömning och certifiering” som är det centrala, utan det är de mjuka frågorna om meritvärdet som bör stå i fokus. Vi får se om tio år vem som hade rätt. En förutsättning är nog ändå att Försvarsmakten sätter lite mer fart på utvecklingen av ett strukturerat och tydligt system för att hantera arbetsgivarrelationerna.

GMY

Sinuhe

Lag om vissa försvarsmaktsanställningar

Jag tänkte ta detta tillfälle i akt och delge mina funderingar om den lag som kommer att ligga till grund för alla anställningar av GSS - både GSS/K och GSS/T. Lagen heter lag (0000:000) om vissa försvarsmaktsanställningar och finns på regeringens hemsida (man får leta rätt på hela proposition 2011/12:115 och sedan bläddra sig fram). Lagen beräknas träda i kraft 2012-07-01. 

För det första kan man konstatera att lagen till stora delar skiljer sig från det lagförslag som togs fram av Personalförsörjningsutredningen. Utredningen hade som stridsidé att inkludera hela det skyddsnät som anges i lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser, men så blev inte fallet. Den så kallade IMI-lagen kommer att leva vidare som en egen lag.

Personalförsörjningsutredningen ville också inkludera en del regler avseende reservofficerare i GSS-lagen, främst avseende rätten till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Så blev inte fallet i den slutliga versionen - GSS-lagen gäller enbart gruppbefäl, soldater och sjömän.

Till att börja med kan man konstatera att GSS-lagen ger mycket långtgående möjligheter till ledighet för GSS/T att tjänstgöra i Försvarsmakten. Generellt har man först rätt till ledighet under en provanställningsperiod om sex månader, därefter har man rätt till ledighet under upp till 12 månader vi varje tillfälle. Innan dessa sammanlagt 18 månaders ledighet kan tas ut har man dessutom rätt till ledighet för att fullgöra sin GMU = sammanlagt 21 månaders rätt till ledighet. Spaning ger vid handen att detta i en internationell kontext är mycket långtgående rätt till ledighet. Det finns dock en inskränkning såtillvida att om ledigheten ska vara längre än sex månader får man inte ha tjänstgjort överhuvud taget de föregående 12 månaderna (vilket ju inte är speciellt bra om man ska tjänstgöra i en internationell militär insats).

För en GSS/K gäller den första rätten till ledighet för att fullgöra sin GMU, följt av rätt till sex månaders ledighet under provanställningen.

Det man kan notera är att rätten till ledighet gäller rätten till att vara ledig från en civil anställning. Regeringen har i sin proposition inte varit särskilt tydlig med rätten till ledighet från studier vid olika typer av studier (högskola/universitet, yrkeshögskola etc.). Med start från sidan 110 utvecklar regeringen sina motiv beträffande skrivningarna om anstånd och studieuppehåll. Här, i min hydda vid Nilens strand, kan jag tycka att regeringen fegat lite, när man skriver på sidan 110 att:

Regler om anstånd med att påbörja studier och studieuppehåll för utbildning på grundnivå eller avancerad nivå vid högskola eller universitet finns i 7 kap. 33 § högskoleförordningen (1993:100). En högskola får, om det finns särskilda skäl, besluta att den som är antagen till utbildning på grundnivå eller avancerad nivå vid högskolan får anstånd med att påbörja studierna, eller får fortsätta sina studier efter studieuppehåll. Högskoleverket har meddelat föreskrifter om anstånd med studier för antagna samt studieuppehåll (HSVFS 1999:1). I 1 § i föreskrifterna anges att särskilda  skäl för anstånd med att påbörja studierna kan vara sociala, medicinska eller andra särskilda omständigheter som t.ex. vård av barn, värnplikts- eller civilpliktstjänstgöring eller studentfackliga uppdrag. Anståndstiden får enligt 2 § i föreskrifterna uppgå till högst 18 månader om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

Det bör vara mer aktuellt att bevilja anstånd eller studieuppehåll för GMU, provanställning som GSS eller tjänstgöring som GSS/T än att bevilja anstånd eller studieuppehåll för ”värnplikts- eller civilpliktstjänstgöring”. Med tanke på att regeringen uppenbarligen uppfattat studerande som en potentiellt viktig grupp att rekrytera ur är det påfallande kraftlöst att inte dessa rättigheter regleras i GSS-lagen. Tydligen förväntas Försvarsmakten nu kontakta olika myndigheter för att hemställa att de ger ut föreskrifter som ansluter sig till det planerade nyttjandet av GSS. I så fall är det bråttom.

Det finns några avsnitt i GSS-lagen som ger särskild anledning till funderingar och kanske också eventuellt oro.

För det första definierar lagen gruppbefäl, soldater och sjömän enligt följande: gruppbefäl, soldat och sjöman: en arbetstagare med tidsbegränsad militär anställning som inte är yrkes- eller reservofficerare. Jag förstår inte riktigt hur regeringen har tänkt i denna definition - yrkes- och reservofficerare är ju överhuvud taget inte tidsbegränsat anställda. Lagens definition av gruppbefäl, soldater och sjömän står dessutom i konflikt med de särskilda anställningar som kan ske med stöd av IMI-lagen. Arbetstagare som anställs med stöd av IMI-lagen är också tidsbegränsat anställda. Det är möjligt att detta inte är ett problem eftersom lagens definition av gruppbefäl, soldater och sjömän endast gäller när detta begrepp används ”i denna lag”. En bättre definition hade dock gjort lagen tydligare.

För det andra anger lagen att gruppbefäl, soldater och sjömän inte får anställas med stöd av någon annan lag. Med andra ord är det inte tillåtet att efter 2012-07-01 anställa gruppbefäl, soldater och sjömän med stöd av ALVA-reglerna i LAS. Om man anställs med stöd av ALVA-reglerna i LAS  är det alltså inte som gruppbefäl, soldat eller sjöman, utan som något annat (sannolikt som civil arbetstagare). 

För det tredje anger lagen att en anställning som gruppbefäl, soldat eller sjöman ska omfatta minst sex år och högst åtta år. Anställningen får förnyas i upp till maximalt 16 år, varav högst 12 år som kontinuerligt tjänstgörande. Jag anser att detta är en bra styrning, som sätter stopp för oskicket att ge anställningar om bara två till fyra år. 

För det fjärde inför lagen vikariatsanställningar för GSS/K. Med vikariat menas inte rekrytering mot vakanta befattningar, utan rekrytering mot en befattning där den ordinarie befattningshavaren av olika skäl inte kan tjänstgöra (sjuk, föräldraledig etc.). Som lagen är skriven så begriper jag faktiskt inte om en vikarierande GSS/K har rätt till ledighet för vikariatsanställningen. Det verkar rimligt att tro att rätten till ledighet för provanställningen (de första sex månaderna) gäller, men jag är faktiskt osäker. Vad jag vet har Försvarsmakten i sina underlag inte angivit att det finns behov av vikarier, så jag förstår faktiskt inte vad skrivningen kommer från.

För det femte reglerar lagen att det med stöd av GSS-lagen går att anställa en GSS/K för att enbart tjänstgöra i en internationell militär insats - under förutsättning att han eller hon har en ”specialistkompetens”. Eftersom IMI-lagen ska fortsätta att gälla så förstår jag faktiskt inte varför regeringen inför en sådan möjlighet i GSS-lagen. Begreppet ”specialistkompetens” kan man fundera över vad det är. Det känns som att regeringen inte vill att ”vanliga skyttesoldater” ska kunna anställas med stöd av denna paragraf (11 §) men då måste man ju fundera på med stöd av vad som de i så fall ska anställas. IMI-lagen kanske? Jag vet inte. Det känns om att regeringen, säkert med goda avsikter, krånglat till lagen i onödan. Försvarsmakten har visserligen efter hand minskande behov av så kallad direktrekrytering, men med 4 200 GSS/K anställda så finns det inga stora volymer att använda för internationella militära insatser. Högvakt och IBSS håller ju på att bli den huvudsakliga sysselsättningen för många GSS/K. Detta är inget stort problem idag, när de internationella militära insatserna efterhand avvecklas helt.

För det sjätte har pennan slirat när man skrev i 22 §: 

En kontinuerlig eller tidvis anställning enligt 9 § första stycket får inledas med en tidsbegränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader.  

Nejnejnej - det är inte anställningen som är tidvis eller kontinuerlig - det är tjänstgöringen! Detta är dåligt gjort i regeringskansliet. Korrekt formulering hade varit:

En anställning med kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring enligt 9 § första stycket får inledas med en tidsbegränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader. 

Det finns många andra detaljer i lagen som egentligen är värda att kommentera, lagen är ju omfattande och reglerar väldigt många detaljer som kommer att orsaka Försvarsmakten visst huvudbry.

Jag vill avslutningsvis kommentera lite det om det omfattande semesteravsnittet. Avsnittet är nytt jämfört med Personalförsörjningsutredningens förslag.

Lagen reglerar i princip att semesterdagar ska kunna flyttas mellan Försvarsmakten och den civile arbetsgivaren. Semester intjänad i det civila arbetet ska kunna tas ut hos Försvarsmakten och vice versa (detta gäller alltså enbart GSS/T). Man kan utan att vara alltför alarmistiskt lagd se en omfattande byråkrati växa upp för att hantera semester intjänad hos två helt olika arbetsgivare. Så här står det i lagen (41 §):

Semester som en tidvis tjänstgörande arbetstagare har tjänat in hos Försvarsmakten ska läggas ut under den civila anställningen, i den utsträckning som Försvarsmakten inte redan har lagt ut semestern för arbetstagaren. En civil arbetsgivare ska lägga ut sådan kvarvarande semester på samma sätt som om den hade tjänats in i den civila anställningen. Av de semesterdagar som läggs ut under ett visst semesterår ska de dagar med semesterlön som har tjänats in hos Försvarsmakten läggas ut först.

Jag tolkar detta som att Försvarsmakten får lägga ut intjänad semester under varje tjänstgöringsperiod. En treveckors KFÖ genererar ju bara en eller kanske två dagars semester. Det känns dessutom inte speciellt troligt att en GSS/T som är inne och tjänstgör kommer att anmäla att han eller hon nu vill ta ut sin civilt intjänade semester.

Avslutningsvis har jag tagit del av det nya arbetstidsavtalet. För GSS/T har det skapat en bra möjlighet att kompensera övningsdygn i pengar i stället för ledighet, under förutsättning att tjänstgöringen är kortare än 30 dagar. Jag har sett ett beräkningsunderlag som visar att om en GSS/T är inne och tjänstgör på en treveckors KFÖ (varav två veckor är övningsdygn) ger detta ett tillägg på över 1 700 kr per dygn, förutom den ordinarie lönen (det hela är beräknat på en I-lön om 17 000 kr/månad). Om detta stämmer tycker jag att det blivit enkelt och bra - alternativet hade ju varit att förlänga varje tjänstgöringsperiod för att kompensera för den intjänade ledigheten.

GMY

Sinuhe 

Uppvaknad efter semester i den nubiska öknen

Nu är jag tillbaka efter en varm och skön semester i den nubiska öknen. Kommande inlägg kommer att handla om meritvärde och personalreserv. Glad påsk!

GMY

Sinuhe

Utbildning till yrkes- och reservofficer - del 2

Mitt tidigare inlägg initierade en hel del intressanta kommentarer om den metod som Försvarsmakten valt för att utbilda blivande kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande officerare. 

För läsare som inte läst det förra inlägget: kontinuerligt tjänstgörande officerare (på vanlig svenska: yrkesofficerare med tjänstegrad som officer) utbildas på Försvarshögskolan inom ramen för en treårig högskoleutbildning som heter Officersprogrammet. Programmet avslutas med att officersaspiranten tar en yrkesexamen som benämns officersexamen. Detta kan liknas vid en blivande sjuksköterska: han eller hon läser sjuksköterske-programmet och tar sedan yrkesexamen som benämns sjuksköterskeexamen. I det senare fallet kan dessutom individen begära och erhålla en särskild yrkeslegitimation. 

Tidvis tjänstgörande officerare utbildas genom att genomgå Specialistofficersutbildningen om 18 månader. Detta är inte en högskoleutbildning. Individens akademiska status vid examen avgör sedan om han eller hon anställs som fänrik eller som 1:e sergeant, dvs, som officer eller som specialistofficer. Om individen innehar en kandidatexamen (dvs. totalt minst 180 högskolepoäng varav minst 90 högskolepoäng inom ett huvudämne) kan han eller hon söka en OF-befattning och därmed bli fänrik. 

Det man kan fundera på är egentligen hur man lämpligen ska kombinera tankarna om officerens akademiska förhållningssätt och problem-lösningsförmåga med hur det hela i verkligheten implementerats. 

Å ena sidan kan man tycka att det är väl alldeles utmärkt att den blivande kontinuerligt tjänstgörande officeren har en akademisk utbildning och en yrkesexamen. Oj, så duktig han eller hon måste vara! Problemet infinner sig tyvärr obönhörligen när han eller hon vill söka en anställning hos en annan arbetsgivare. En mödosamt anskaffad officersexamen visar sig sannolikt inte alls vara relevant för andra arbetsgivare. Det som en annan arbetsgivare däremot är intresserad av är själva det praktiska innehållet i officersyrket: ledarskap, ledarskap och ledarskap. 

Försvarsmaktens förre insatschef generallöjtnant Anders Lindström blev sannolikt inte rekryterad till VD-stolen för Stockholms Lokaltrafik för sina akademiska meriter, utan på grund av att han förmodades kunna utöva ett bra ledarskap. 

Det huvudämne som den blivande officeren läser på Officersprogrammet benämns Krigsvetenskap. Jag är rätt säker på att han eller hon inte har någon större nytta av sitt huvudämne under de första tio åren av sin anställning. 

På samma sätt kan jag känns tveksamhet till att den blivande tidvis tjänstgörande officeren måste ha en kandidatexamen. Är det verkligen så att det finns forskning som visar att 180 högskolepoäng med en kandidatexamen är så mycket bättre än 180 högskolepoäng utan en examen? Jag kan tycka att det vore klart bättre att den blivande officeren, oavsett anställningsform, tar med sig en trevlig blandning av statsvetenskap, historia, sociologi, psykologi, juridik, statistik med mera och inte enbart en kandidatexamen. 

Min fråga till mina läsare (det fåtal jag har kvar - antalet läsare per månad har tyvärr sjunkit betänkligt den senaste tiden) är följande:

Ska kravet på 180 högskolepoäng kombineras med krav på en kandidatexamen med minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne, eller är det bättre att bara kräva 180 högskolepoäng utan huvudämne?

Frågan får en stor relevans om det blir så att den beslutade modellen för att utbilda reservofficerare också får genomslag avseende utbildning av yrkesofficerare. Personligen tror jag att en individ som först läst in en kandidatexamen och sedan genomgår SOU blir en alldeles utmärkt fänrik, anställd som yrkesofficer.

Ordet är fritt.

GMY

Sinuhe

Försvarsministerns senaste blogginlägg

Försvarsminister Sten Tolgfors har  på sin blogg kommenterat det faktum att regeringens proposition, med tillhörande lagförslag rörande anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän, har blivit beslutad av regeringen. Titeln på hans blogginlägg är ”Sista stora pusselbiten i försvarsreformen”. (http://tolgfors.wordpress.com/)

Jag tycker också att det är oerhört glädjande att propositionen läggs! Det är också väldigt glädjande att det hela sker i någon sorts samråd med det största oppositionspartiet. Socialdemokraterna visar verkligen prov på en tydlig tillnyktring i många frågor. Man kan bara hoppas att det goda samtalsklimatet håller i sig samt att propositionen sedermera blir till riksdagsbeslut så att den nya lagen får giltighet från och med 2012-07-01.

Statsrådet använder tyvärr ett språk som åtminstone får mig att fundera på om han egentligen satt sig in i hur det reformerade personalförsörjningssystemet ska fungera. Möjligen är språket på bloggen tillrättalagt för att vara begripligt även för läsare som inte är insatta i reformens hela omfattning, men jag anser ändå att det är olyckligt att det ansvariga statsrådet uppfinner en helt egen terminologi.

”Det var den så kallade soldatpropositionen innehållande arbetsrättsligt skydd för de nya deltidsanställda soldaterna, som beslutades.”

Om Försvarsmakten ska ha någon som helst chans att gå iland med att rekrytera tidvis tjänstgörande personal i den omfattning som FMUP anger duger det inte att plötsligt döpa om dem. Begreppet ”deltidsanställning” har ett arbetsrättsligt innehåll som inte har relevans på en GSS/T. Det vore mycket bättre om statsrådet bidrog till att pränta in begreppet ”tidvis tjänstgöring” än att hitta på egna begrepp. Det är dessutom så att både propositionen och den föreslagna lagen innehåller rätt mycket mer än det arbetsrättsliga skyddet.

”Försvarsmakten har idag tecknat ca 4 200 interimskontrakt för framtida kontraktsanställning som soldat. Under året kommer interimskontrakt att omvandlas till skarpa kontrakt för deltidsanställning. Försvarsmakten räknar med att ha 2 400 stycken ordinarie kontrakt för tidvis tjänstgörande soldater klara under året. Vi hoppas det blir fler och att de flesta med interimskontrakt väljer att omvandla dem till ordinarie kontrakt. Det skall efterhand bli ca 9 500 deltidsanställda soldater när försvaret är fullt utbyggt.”

Nu blev det konstigt. Det är inte Försvarsmakten som har tecknat 4 200 interimsavtal utan det är 4 200 svenska män och kvinnor som tecknat dem. Begreppet ”kontraktsanställning” vet jag inte vad det är. ”Skarpa kontrakt för deltidsanställning”? Det vore bättre om statsrådet skrivit exempelvis ”Under året kommer de som tecknat ett interimsavtal att bli erbjudna en anställning som tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman”. ”Ordinarie kontrakt”? Det är inga ”kontrakt” - det är en anställning! Det finns inga ”kontrakt”! 

”Av Försvarsmaktens mål om 22 000 soldater i hemvärn med nationella skyddsstyrkor finns redan idag 20 200 nya hemvärnskontrakt på plats. Försvarsmakten ligger därmed väl framme relativt sin planering för rekrytering av soldater.”

Utan att vara expert på rekrytering till Hemvärnet så har jag inte alls intrycket att rekryteringen gått speciellt bra, tyvärr. Skrivningen ”redan idag 20 200 nya hemvärnskontrakt” känns inte alls korrekt - det blir lätt så att man kan förledas att tro att begreppet ”kontrakt” har samma innehåll, oavsett om det är relaterat till ”deltidsanställda soldater” eller till Hemvärnet. ”Hemvärnsavtal” är ett begrepp som har relevans enligt Hemvärnsförordning (1997:146). Några ”hemvärnskontrakt” har jag inte lyckats lokalisera.

Är jag petig? Ja, det är jag - men det finns en orsak. Om Försvarsmakten och rikets politiska ledning inte kan lyckas tala samma språk och använda samma terminologi externt så kommer den samhällsreform som nu genomförs inte att lyckas. 

Samhällsförankring är ett nyckelord i sammanhanget. Budskap och varumärke är två andra.

GMY

Sinuhe

Party på Livgardet

En myndighet som Försvarsmakten måste balansera mellan allmänhetens krav på öppenhet och de krav som generellt ställs på en myndighet avseende saklighet. Försvarsmakten har, i likhet med hela samhället, en mycket tydlig nedåtgående trend avseende språkbehandling. Detta gäller inte bara större dokument av typen budgetunderlag och årsredovisning, utan även en hel del av den information som publiceras på internet.

Ett speciellt område är platsannonser. Platsannonser borde enligt min mening följa en tydlig mall, innebärande att vissa delar av annonserna alltid ser likadana ut och har en gemensam profil. Alla platsannonser borde korrekturgranskas innan de läggs ut till allmänt beskådande.Så är tyvärr inte fallet.

Beträffande platsannonser tillämpar Försvarsmakten tyvärr till stor del ”herrarnas fria åkning”, med stora inslag av lokalt tillverkade textmassor.

Jag ska nu låta mina läsare ta del av det jag kallat ”party på Livgardet”. Jag har nämligen svårt att tro att nedanstående platsannons författats under nyktra omständigheter. 

Den fullständiga annonsen finns här: http://www.forsvarsmakten.se/Jobba/Lediga-jobb/

Bakgrunden är att ”Livgardet söker GSS/T”. Redan här måste man fundera om författaren överhuvud taget vet vad han eller hon pratar om - det finns idag inga individer benämnda GSS/T. Interimsavtalen är ju framtagna just för att under en övergångsperiod hantera det faktum att författningsstödet anländer två år efter det att personalförsörjnings-reformen sjösatts. ”Blivande GSS/T” vore den korrekta benämningen.

Längre ner i annonsen hittar man dock ett antal mindre lyckade skrivningar, framför allt om man ställer annonsen mot bakgrund att den återfinns på en myndighets officiella hemsida.

Livbataljon erbjuder nu dig en möjlighet att anmäla ditt intresse för en anställning som tidvis tjänstgörande soldater (GSS/T). 

=> En anställning som tidvis tjänstgörande soldater? En soldater? Singularis och pluralis? Livbataljon eller livbataljonen, dvs. bestämd form singularis?

Du kommer krigsplaceras hos oss och komma in på övingar och träning utöver din ordinarie civila verksamhet. 

=> Begreppet krigsplacering bör behandlas med omsorg. Jag är inte alls säker på att det egentligen är det korrekta begreppet som avses. Å andra sidan bör man fundera över att man ska komma in och tjänstgöra under ”övingar och träning”. Förutom att ordet ”övingar” är felstavat så borde det vara insatser som är det viktiga.

En stor del av personalen i krigsförbanden kommer om några år vara tidvis tjänstgörande. 

=> Fattas det inte ett ”att” någonstans?

Efter du skickat in din ansökan kommer vi kontakta dig och genomföra en förenklad telefonintervju för att kontrollera att vi erbjuder just det du söker. Därefter kommer du ingår i vårat informationsflöde där vi uppdaterar dig med info från förbandet. 

=> Nu vet jag inte längre om det är Microsoft som hjälpt till med formuleringarna. Den första meningen saknar ett antal viktiga ord och man har svårt att hålla sig för skratt när man läser den. Den andra meningen innehåller den felaktiga formen ”vårat”.

När registerkontrollen är godkännd kommer du kalls till fysiskatester, hälsokontroll samt en intervju. 

=> Man tar sig för pannan. Finns det ingen som kan stava på det förband som kallas Livgardet?

Insattsuppgift till sommaren 2012 och huvudsakliga arbetsuppgifter. 

=> Stavningskontroll, bäste livgardist, stavningskontroll...

Som anställd vid Livsbataljon kommer du som skyddsvakt bevaka de kungliga slotten och du är då Försvarsmaktens ansikte utåt. 

=> Det fattas ett ”att”, bäste livgardist. "Livsbataljonen"?

Vi söker dig som är fokuserad och uthållig i lösande av tilldelade uppgifter, duktig på att samarbeta med andra samt ser till att effektivt lösa problem för att kunna genomföra din uppgift. Eftersom du är vårt ansikte utåt är det viktigt att du har ett trevligt och tillmötesgående sätt. Du har demokratiska värderingar och tror på människors lika värde.

=> Ojdå, nu hände någonting. Detta är ju riktigt bra skrivet. Speciellt gillar jag den sista meningen!

Vi ställer följande krav

• Genomförd GMU eller svensk värnplikt med godkända betyg.
• God fysik (8.8 i beeptest motsvarar 3 km löpning på 15 min FM multitest 175p.
• Lägst G i Ma, Eng, Sv, Sh från gymnasiet
• Ej pälsdjurs allergiker
• B körkort är meriterande.

=> ” 8.8 i beeptest motsvarar 3 km löpning på 15 min FM multitest 175p”? Om man är anställd av Försvarsmakten till vardags kan man möjligen förstå vad som avses med denna till synes krypterade mening. För en utomstående är meningen helt obegriplig. Det heter ”pälsdjursallergiker” och inte ”pälsdjurs allergiker”. Jämför med skillnaden mellan ”sjuk sköterska” och ”sjuksköterska”.

Snälla Försvarsmakten, börja agera som en seriös myndighet och se till att det ni skriver på ”eran hemsida” blir korrekturläst innan det publiceras!

GMY

Sinuhe

Utbildning av yrkes- och reservofficerare

Försvarsmakten har de senare åren tagit ett antal steg avseende utbildningen till yrkes- eller reservofficer.

Officersprogrammet

För de officersaspiranter som vill bli anställda som kontinuerligt tjänstgörande officerare, dvs. yrkesofficer med tjänstegrad från och med fänrik, är det Officersprogrammet (OP) vid Försvarshögskolan som primärt gäller. Anställningen som yrkesofficer baseras på då på 17 § i Officersförordningen. 17 § säger i klartext att den som genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning vid Försvarshögskolan som leder till en officersexamen kan anställas som yrkesofficer i Försvarsmakten. Förordningen ställer alltså inte som villkor att blivande yrkes- eller reservofficerare måste genomgå OP.

Själva programmet omfattar 180 högskolepoäng och ger en akademisk examen på grundnivå i form av en officersexamen. Officersaspiranterna har två ”hussar”, nämligen Högskoleverket och Försvarsmakten.

Utbildningen på OP kanske börjar finna sina former, med det finns långtgående kritik som man inte behöver vara speciellt lyhörd för att uppfatta.

För det första är utbildningen tydligen mycket långsam. Detta visas av att ett antal officersaspiranter samtidigt som de läst på heltid vid Officersprogrammet också läst på heltid vid ett annat program; läkarprogrammet till exempel.

För det andra finns det (vad jag vet) ingen annan högskoleutbildning där man a) slipper ta studielån, b) har gratis mat och logi, c) gratis hemresor samt d) en ganska säkert jobberbjudande efter examen. Även om ”officersyrket” i sin grund skiljer sig från att vara civilekonom, så kan många ha svårt att inse varför skillnaden måste manifesteras redan under studierna. Det faktum att förmånspaketet är så positivt bidrar sannolikt till att även ”andra” högskolestudenter dras till OP, även om de egentligen inte alls tänker sig en framtid i Försvarsaktens trygga famn.

För det tredje finns det en allmän kritik att de nyblivna fänrikarna ”inte kan någonting”. Sådan kritik har emellertid alltid funnits, oavsett hur den stackars fänriken hade producerats. Skillnaden är möjligen att Försvarsmaktens kostnad för att utbilda fänriken har mångdubblats utan att den inledande kvaliteten blivit bättre. Det finns vidare funderingar på andra bloggar ( http://navyskipper.blogspot.com/2012/02/gastinlagg-officersutbildningen.html) om att OP egentligen är rätt illa anpassad till flottans behov.

Man kan slutligen reflektera lite över att nyblivna fänrikar som läst OP stolt förkunnat att ”vi är de enda officerarna med akademisk examen”. Detta är helt felaktigt. Det finns ett antal yrkesofficerare som av andra orsaker har en akademisk examen av typen civilingenjör, civilekonom, juristexamen etc.. Bland reservofficerarna, vilka också är officerare, är en akademisk utbildning legio. Det är vidare inte så att just en akademisk examen är det mest värdefulla för den blivande högre officeren - det kanske är ännu bättre med en bred akademisk utbildning på 180 högskolepoäng (statskunskap, nationalekonomi, psykologi, sociologi, juridik etc.) utan att för den skull få en yrkesexamen baserad på minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne.

Vare sig Gustaf II Adolf, Johan Banér eller Lennart Torstensson hade någon akademisk examen. Johan Banér var en sjujäkla krigare men ingen bokmal. Leda fälttåg var han ändå ganska bra på.

Det finns slutligen ingenting som säger att OP inte kan leda till en anställning som reservofficer. Officersförordningens 17, 18 och 20 §§ gör över huvud taget ingen åtskillnad avseende utbildningens innehåll eller längd, beroende på om individen ska anställas som yrkes- eller reservofficer.

Specialistofficersutbildningen

Specialistofficersutbildningen (SOU) är en arton månaders inomverksutbildning, som också bedrivs i enlighet med 17 och 18 §§ i Officersförordningen. Specialistofficersutbildningen är alltså just en sådan grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten som förordningen 17 och 18 §§ nämner. 

Specialistofficersutbildningen var ursprungligen 12 månader, men blev sedermera förlängd till 18.

Vad jag har uppfattat har SOU nu börjat finna sin form, och resultatet upplevs som ”tillräckligt bra”. 


Tonvikten ligger på det militära hantverket, utan att lägga för mycket tid på den bakomliggande teoribildningen. Man kan säga att officeren jobbar med VAD, men specialistofficeren med HUR. 

SOU är primärt framtagen för att producera de yrkesofficerare som anställs som 1:e sergeanter. Efterhand har dock utbildningen kunnat bredda sin målgrupp, vilket jag redogör för nedan.

Särskild officersutbildning

Särskild officersutbildning baseras på 20 § i Officersförordningen. 20 § ger Försvarsmakten möjlighet att erbjuda en särskild officersutbildning om det behövs för att på ett kostnadseffektivt sätt knyta till sig särskilda kompetenser.

Av någon anledning benämndes utbildning enligt 20 § tidigare anpassad officersutbildning. I senaste FM PersI är detta dock ändrat, så nu har utbildningen samma namn som den har i förordningen.

Särskild officersutbildning används, vad jag vet, främst inom tre olika särskilda arbetsområden:

1. Försvarsmedicinpersonal
2. Flygledare
3. Meteorologer 

Officersförordningen anger inte hur lång en särskild officersutbildning minst måste vara. Jag tror mig minnas att särskild officersutbildning på FömedC är på sammanlagt 18 veckor. 

Man bör lägga märke till att utbildning enligt 20 § kan leda till en anställning som antingen yrkes- eller reservofficer!

Utbildning till reservofficer

Utbildningen till reservofficer har i praktiken legat nere ett stort antal år. Den senaste fastställda utbildningen hette reservofficersprogrammet (ROP). ROP dog emellertid sotdöden när MHS Ö lades ned. De senaste åren har det funnits vissa möjligheter att läsa SOU med sikte på en reservofficersanställning i tjänstegraden 1:e sergeant , men detta har överhuvud taget inte marknadsförts mot den tänkta målgruppen. Utfallet är vad jag vet har varit volymmässigt mediokert.

Samtidigt togs det fram en tvåårig utbildning (”ROU”) som var tänkt att användas för utbildning av reservofficerare med tjänstegrader från och med fänrik. Utbildningen gavs namnet Reservofficersutbildningen (ROU), men har aldrig genomförts. Däremot fanns den under en tid omnämnd på Försvarsmaktens hemsida.

Eftersom Försvarsmaktens underskott av reservofficerare, dvs. reservofficerare som har kompetens och beredvillighet för en befattning i ett krigsförband, nu verkar bli mer allmänt erkänt så har PERSDIR nyligen fattat beslut att alla blivande reservofficerare ska genomgå SOU. På hemsidan benämns detta som ”SOU/R”, men jag tror det är bara är en redovisningsfråga - själva utbildningen måste vara likadan som den ”vanliga” SOU.

Nu kommer det intressanta. 

För att bestämma enligt vilka kriterier som en officersaspirant ges tjänstegrad vid reservofficersanställningen har man valt att ta hänsyn till individens akademiska status vid examen. SOU ger i sig inga högskolepoäng, så systemet innebär att eventuell akademisk examen måste ha intjänats innan man påbörjar SOU/R.

Om officersaspiranten har en akademisk examen på grundnivå (minst 180 högskolepoäng, varav minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne) är han eller hon kvalificerad att söka och erhålla en officersbefattning. Anställningen sker då som reservofficer med tjänstegraden fänrik.

Om officersaspiranten inte har en akademisk examen enligt ovan kan man bara söka och få befattningar för specialistofficerare, normalt på befattningsnivån OR 6. Anställningen sker alltså som reservofficer med tjänstegraden 1:e sergeant.

En reservofficer med tjänstegrad motsvarande befattningsnivåerna OR 6-9 kan bli befordrad till tjänstegrad motsvarande befattningsnivå OF 1 eller högre om han eller hon, efter det att reservofficersanställningen skett, senare erhåller en akademisk examen på grundnivå. Egentligen är det bara så att individen i sin anställning som reservofficer ges en annan tjänstegrad genom en befordran.

Man bör observera att det inte finns något författningsstöd för uppdelning av yrkes- och reservofficerare mellan officerare respektive specialistofficerare. Officersförordningen nämner endast yrkes- och reservofficerare och inte deras respektive undergrupper. 

Nu kommer det ännu mer intressanta.

Varför kan man inte tänka sig att utbilda blivande yrkesofficerare med fänriks tjänstegrad på samma sätt som blivande reservofficerare med fänriks tjänstegrad, dvs att individens akademiska status vid examen styr vad man kan anställas i för tjänstegrad, för både yrkes och reservofficerare?

Det finns säkert goda skäl för att vissa blivande yrkesofficerare produceras genom att genomgå OP. Men - det finns också starka skäl för att åtminstone våga testa att producera ett mindre antal blivande yrkesofficerare med fänriks tjänstegrad genom att rekrytera ett antal civilekonomer och civilingenjörer och sedan låta dem genomgå hela den ordinarie SOU och sedan bli anställda som yrkesofficerare i tjänstegraden fänrik.

• Deras rena yrkeskunskaper kopplat till instegsbefattningen torde vara bättre än deras kollegor från OP. 
• Deras reella akademiska bakgrund torde vara mer generell, och erövrad i större konkurrens. 
• Deras benägenhet att så småningom söka sig till en annan arbetsgivare torde underlättas av att de har en ”riktig” akademisk examen som inte baseras på Clausewitz.

Jag lämnar härmed frågan fri, och återgår till min iMac i min hydda vid Nilens strand.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens omstrukturering

Försvarsmakten genomgår just nu något som benämns omstrukturering. Begreppet trumpetas ut kraftfullt. Det finns en särskild omstruktureringsledare utsedd, med en egen arbetsgrupp och omfattande personliga befogenheter. Omstruktureringsordern undertecknades av ÖB.

Man kan fundera på om andra offentliga organisationer eller privata företag genomför en i grunden naturlig anpassning till förändrade grundläggande verksamhetsförutsättningar med lika mycket buller och bång? Vad jag vet är svaret nej. Min begränsade erfarenhet av arbete inom näringslivet gav vid handen att det ibland behövds sparas pengar eller omorganiseras, men att detta skedde under mindre dramatiska former än inom Försvarsmakten.

Å andra sidan tycker jag att det finns starka skäl till att i grunden vara mycket positiv till det som händer nu. Tydligen är det första gången som det pågår en omstrukturering där huvudorsaken inte är att minska antalet kontinuerligt tjänstgörande (det känns extra bra att använda det nya begreppet som faktiskt mycket bra förklarar vilken personal det egentligen handlar om). 

I stället ska nu hela Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande personal marschera ut på kaserngården och där omedelbart bli fråntagna sina befattningar. Därefter vidtar (det kan bli kallt att stå uppställd på kaserngården i flera dagar) en datoriserad ”matchning” (jag gillar språklagens intentioner att man ska använda svenska ord i Sverige, men hittar faktiskt inget bra inhemskt alternativ) varefter man sedan antingen a) jobbar vidare i sin gamla befattning eller b) har fått ett erbjudande om en annan befattning. I det senare fallet kan det självklart bli så att erbjudandet om en ny befattning (kanske på en annan ort) inte lockar och då kommer vissa arbetstagare att sluta. Det senare gäller både yrkesofficerare och civila arbetstagare.

För att krydda anrättningen lite mer har man återigen skapat en pensionslösning, som innebär att en yrkesofficer som senast 2012-12-31 har mindre än fyra år kvar till sin ordinarie pensionering kan få sluta i förtid och därvid erhålla cirka (!) 70 % av sin lön. Pensionspaketet gäller inte civila arbetstagare över huvud taget.

Man kan utan vidare tycka en hel del om hela omstruktureringen. Jag tycker själv att det finns inslag som känns kloka och andra inslag som jag har svårare att förlika mig med.

Låt mig börja med det som känns riktigt:

• Omstruktureringen handlar mycket tydligt om att kompetens ska befinna sig i den befattning där den efterfrågas, dvs. där arbetsgivaren anser att den gör mest nytta.
• Omstruktureringen drivs inte primärt av en ratio för personalavveckling.
• Omstruktureringen har en ny komponent som kanske kommer att förmå ett antal äldre (förfärligt ord egentligen, är en 57-årig vältränad yrkesofficer att anses som äldre) yrkesofficerare att sluta i förtid.

Låt mig sedan lista det som känns mindre bra:

• Kompetenshantering inom ramen för omstruktureringen ska inte ske genom mångmiljardsystemet PRIO. I stället ska ReachMee användas, dvs. det system som Försvarsmaktens hemsida använder för att hantera annonser om lediga jobb. Hur säkerhets- och integritetsaspekterna hanteras i detta system känner jag inte till, men hoppas att omstruktureringsledaren och hans grupp noga analyserat frågeställningen.
• Kompetenserna ska inte beskrivas med de parametrar som en korrekt uppsatt kravprofil i System PRIO skulle medföra, med beskrivningen av varje befattnings kravprofil hämtad ur kvalifikationskatalogen. I stället är det PG BoK:s mycket översiktliga system för kravprofiler som ska användas.
• Pensionserbjudandet är en bara riktat till yrkesofficerare. Jag kan känna sympati med den underliggande orsaken men ur ett värdegrundsperspektiv är det inte korrekt att skilja på olika typer av kontinuerligt tjänstgörande arbetstagare på det sättet som man gör.

Utöver ovanstående har jag också några personliga reflektioner.

För det första så lär det finnas överslagsberäkningar att hela omstruktureringen ska medföra att 200 yrkesofficerare slutar i förtid, samt 100 civila arbetstagare. Detta bör innebära att det finns ekonomi reserverad. Bravo.

För det andra är jag inte säker på att erbjudandet om förtida pension kommer att generera att 200 yrkesofficerare slutar i förtid. En 57-årig manlig överstelöjtnants hustru är sannolikt cirka fyra år yngre. Hon kan därför utan vidare ha tio år kvar till pensioneringen. Det finns säkert yrkesofficerare som kan tänka sig att vara hemmaman i tio år, men jag är inte sådär himla säker på att erbjudandet kommer att vara en succé.

För det tredje är omstruktureringen kombinerad med anställningsstopp. Detta anställningsstopp verkar i så fall inte ha runnit över gatan till FM HRC, eftersom det finns massor av lediga befattningar på myndighetens hemsida. Även om OP 09-12 tydligen är fredade från anställningsstoppet så har jag inte hört eller läst något om direktrekrytering till internationella militära insatser. Man kan fundera på om denna verksamhet är bortglömd i sammanhanget, eller om det verkligen är så att direktrekryteringen här och nu ska avbrytas. Jag vet faktiskt inte.

Ett totalt anställningsstopp måste rimligen också påverka rekrytering av ny generaldirektör, stf C JURS etc. Oavsett hur det blir så är det viktigt att kriterierna för anställningsstoppet blir transparenta, enkla och kommunicerade.

Jag vill slutligen be mina läsare, om jag har några kvar, om ursäkt för att jag varit tyst några veckor. Ibland räcker tiden inte riktigt till.

GMY

Sinuhe