Nu tänkte jag förvåna mina läsare, som säkert är dödströtta på mitt eviga tjat om GSS/T, systemredundans, skatterättsliga tjänsteställen och så vidare. Trista frågor som inte en käft är intresserad av.
Nu tänkte jag faktiskt istället skriva om något som det inte skrivs bloggar om alls: organisation av våra krigsförband, främst de som rör sig på det som numera benämns markarenan.
Den brittiske militärteoretikern Lidell Hart har lämnat mycket skrivet efter sig. I min bokhylla finns en (cigarrdoftande) bok från 1950-talet benämnd Västerns Försvar. Cigarrdoften kommer av att den är ett arv av en släkting till mig, som startade sin militära bana som underlöjtnant vid Kungl Karlskrona Grenadjärregemente (infanteribesättningen i Karlskrona Fästning).
Boken har en mycket intressant kapitel som handlar om hur militära förband, främst på nivån brigad och division, är organiserade. Harts slutsats är att ett tredelat förband är det nästa sämsta, slaget endast av det tudelade. Han utvecklar sedan resonemanget och passerar i rask takt fyrdelning, femdelning, sexdelning och sjudelning. Efter en snabb sammanfattning fastnar han för femdelningen, som en god huvudprincip för militära förband.
Med femdelning menar han att exempelvis en manöverbataljon lämpligen ska bestå av, inte tre utan fem manöverkompanier. Med tanke på att vår Försvarsmakt förefaller vara fast cementerad i tredelningens princip är det intressant att ingen debatt och inga försök förekommer i frågan. Enligt Harts modell är det mycket bättre att de sex manöverkompanierna från två bataljoner leds direkt av en bataljonschef än av två. Hart skriver givetvis inte om förband på vår låga nivå, men jag tycker ändå att resonemanget är intressant. Hart menar också att man borde kunna köra femdelningen som princip redan från grunden = skyttegruppen. Varför är det hugget i sten att en skyttegrupp måste bestå av åtta soldater? Vilken forskning ligger till grund?
Jag är inte så dum att jag inte förstår att en förändring kan vara svår att göra; våra plattformar (strf 90) är ju dimensionerade för fler soldater än fem. Men - lite metodförsök skulle kanske inte skada? Varför inte inom Hemvärnet, som ju ändå saknar fordon till stor del. Fem soldater i varje skyttegrupp? Fem skyttegrupper i en pluton? Fem pluton i ett kompani?
Vem vågar tycka till om detta och vem vågar starta försök i stridsmiljö?
Trevlig söndagskväll!
GMY
Sinuhe
I från ett blått håll då.
SvaraRaderaDen minsta stridande enheten är stridsparet, när kamraten byter magasin skyddar kamraten. Vid förflyttning skyddar kamraten. Med understödsvapen har vi laddare och skytt. Chef och ställis är stridspar med signalist respektive vanligt skytteslo. Ställisen är helt med på chefens vilja och kan föra gruppen som om chefen fanns där i chefens frånfälle. Vid samband med högre stab så kan ställisen jobba med sin kamrat så slipper chefen både leda och kommunicera samtidigt. Jag har sett allt för många fall där ställisen blivit ett skytteslo för att chefen vill göra allt.
Vid taktiskt omhändertagande av skadad är det automatiskt stridsparskamraten som gör det första omhändertagandet, enkelt och effektivt. Vid urdragning så hänger den skadade med som ballast i rörelsen och när varje soldat i gruppen förflyttar sig så tar denne med sig den skadade, hastighet är viktigare än sträcka så man kan lämna den skadade vid en soldat mitt på sträckan som vid sin förflyttning släpar med sig den skadade. Vid fortsatt omändertagande återförenas stridsparet och den oskadade stannar vid sin kamrats sida. En sjukvårdare skall vara stridsparskamrat med en skyttesoldat och då får vi två pipor utåt från omhändertagandeplatsen som kan samarbeta.
Att en grupp är åtta soldater beror då på att om gruppen delas vid en väg, vattendrag, motsv. så uppstår två stridspar i varje del som kan arbeta. Att dela fem på två blir inte lätt med ett par och en triss. Att dela sex soldater då får vi en triss i varje del, visst man skulle kunna tänka sig att gruppen består av två trissar med chefen och ställisen i varsinn. Men så fort man arbetar kommer det att uppstå viss assymetri i arbetet.
Jag är dock lite tvekande på hur den gode Hart finner femdelningen som bästa princip. Är det stabsarbetet som optimeras? Är det sambandsmedlen som styrt?
Min syn är i vart fall att man skall kunna dela en grupp eller pluton i lika många soldater för att man skall kunna jobba symetriskt på en viss plats. Att man på kompaninivå och över inte behöver dela i två lika stora delar är inte lika viktigt.
J.K Nilsson
Hans artikel är gammal och kanske endast delvis relevant numera. Huvudtesen är att en bataljon med tre manöverkompanier tenderar att gruppera dessa två bredvid varandra och en i reserv bakom. Samma resonemang kan nyttjas för division och armé. Han pläderar faktiskt för att en ny smartare division borde bestå av fem bataljoner bara, i stället för två brigader om tre bataljoner vardera.
SvaraRaderaJag gillar din argumentation och det kan vara så att den gode Lidells värld var annorlunda än vår. Jag vet inte om begreppet stridspar fanns under VK2?
Min slutsats, av mer allmän form, är kanske mer att jag tycker att det är dags att åtminstone våga ifrågasätta den eviga tredelningen och dessutom starta lite roliga försök i frågan.
Dessutom, för oss blå - är det egentligen så mycket till korvettdivision när den består av bara TVÅ fartyg?
GMY
Sinuhe
Så om jag tolkar Lidells resonemang rätt så menar han att man tappar en tredjedel i slagkraft bara för att chefen "fegar"? Menar han att med fem kompanier så skulle man ha fyra i linje och en i reserv?
SvaraRaderaOch ifrån en annan blåton har jag sett divisionsstorlekar på fyra, åtta, tolv och sexton.
J.K Nilsson
Vad ser du nu?
SvaraRaderaStjärnor...
SvaraRaderaJ.K Nilsson
Denna fem-baserade org har prövats i USA på 50-60 talet. I The Pentomic Division byggde allt på fem.
SvaraRaderaMer om detta finns att läsa i Jonathan House: Combined Arms Warfare. Man övergav den under Vietnam.
Ett problem var bla möjligheten att kraftsamla och att divisionerna blev otympliga avs understöd då man utökade artilleri mm för att ge alla fem delar lika mycket understöd.
En mycket bra org var den svenska Pbat 63 som sen fanns kvar i varierande form ända till 2006-2007. Den hade två strvkomp och två psk/mekskkomp. Inom komp har det varierat mellan tre, fyra el fem stridande plutoner.
Den org var uthållig, slagkraftig och flexibel. Dessutom var den hanterlig. När en bataljon skall hantera ytterligare ett stridande kompani (dvs ett femte) så fanns risken att detta glömdes bort. Det fenomenet fanns även vid strvkomp i Pbat 63, där fanns fyra strvplut och en pskplut...gissa vilken som ofta "glömdes bort". Dvs att fem stridande komp samt stabs/grkkomp och trosskomp samt "bataljonsplutoner" (span, grk, pi, lvkv)innebär ökad belastning avseende ledning.
Men vi är inte så låsta till tre-indelningen, i IO14 införs nu fyrvagnsplutoner och fyrplutonskompanier.
Detta helt utan forskning eller djupare analys: med trevagnsplutoner (som är ett beprövat koncept) hade vi kunnat öka förbandsvolymen...
/Arméofficer sen 1987
Anonym arméofficer!
SvaraRaderaIntressant att US Army testat. Det måste varit efter att Lidell skrev sin bok i så fall.
Lidell menar nog tvärtom, att just kraftsamlingen blir ENKLARE. Tre på ena sidan, en på andra sidan samt en i reserv. Jämför med två bredvid varandra. Lidell vill faktiskt just att andra truppslag, som artilleri och strv, ska kunna spräckas i femmor när man vill portionera ut deras effekt.
Jag köper delvis argumentet om ledning, men det borde väl också vara så att det balanseras av den ökade manöverförmågan. Man behöver kanske inte vara ett taktiskt geni för att ställa två kompanier eller bataljoner bredvid varandra, samt en tredje enhet bakom dem.
Med dagens enorma kraftsamling till just LEDNING vore det väl riktigt dåligt om inte en chef kunde leda fem manöverförband?
Det är säkert jättebra att IO14 övergår till fyrvagnsplutoner och fyrplutonskompanier. Vilken typ av kompani skriver du om? Vet du vilken vetenskaplig analys som ligger bakom och hur tänker man implementera organisationen längre upp? Enligt Lidell är fyror bättre än treor. Med en i reserv tvingas man ju kraftsamla.
Tack för intressant kommentar, men nu är det dags att förbereda sig för en ny dag i Högkvarteret!
GMY
Sinuhe
Läser man om Pentomic Division så infördes idéen endast på divisionsnivå, genom att divisionen fick fem stycken stridsgrupper (storbataljoner), var och en under befäl av en överste. Det som drev förändringen var att sprida ut en division bättre som skydd mot ett kärnvapenkrig i Europa.
SvaraRaderaDet känns inte riktigt som den gode Lidells idé, hans fokus var ju manöverförmågan och inte utspridning för att erhålla bättre skydd.
Godnatt!
GMY
Sinuhe
Jag noterar att det här området inte är Sinuhes specialitet. Med all respekt för att de som skriver och kommenterar här är professionella. Jag kan rekommendera all forskning som Niklas Zetterling och även Michael Tamelander är involverade i, De har skrivit många böcker om andra världskrigets strategi och fältslag, såsom Kreta, Slaget om Kursk, Malta, Bismarck, Avgörandets Ögonblick. Dessa böcker har inte bägge medverkat i totalt, men några av dem är gemensamma. Bägge forskarna och författarna är mycket krigartraditionsenligt Pro-Preussiska och lutar sig mycket på tyska arkiv som omväxling. Niklas Zetterling har lyckats omvända världen angående slaget om Kursk och kommit fram till genom sin forskning i tyska arkiv att pansarslaget vid Kursk egentligen var en av tyskarnas största taktiska framgångar, tvärtemot vad alla, utom tyskarna själva, hade trott. Niklas Zetterling skrev även Warzawas Bödel - Ett tyskt öde, som är en skrämmande skildring av enskilda nazisters krigsförbrytelser. I Avgörandets Ögonblick, som handlar om invasionen av Normandie sedd från tysk synvinkel, har de båda räknat ut hur många fiendesoldater respektive sida hade ihjäl och sårade i Normandie. (Normandie är så mycket mer än bara stränderna på den franska nordkusten.) Den tyske soldaten dödade och sårade i genomsnitt 0,317 allierade soldater, medan den allierade soldaten dödade och sårade i genomsnitt endast 0,0438 tyska soldater. Enligt Zetterlings och Tamelanders matematik så behövde de allierade ha minst 2,7 gånger så många soldater för att få ett övertag över tyskarna i Normandie. Detta hade de allierade redan i inledningsskedet av slaget. Så om vi ska använda oss av forskning för att avgöra hur vi ska organisera grupper av soldater så ska vi stöda oss på tyska infanterierfarenheter och taktik från vk2, inte brittiska eller amerikanska.
SvaraRaderaMvh Roger Klang
Nu svär jag kanske i kyrkan men kan inte empiri vara en nog så god grund till beslut som vetenskaplig analys?
SvaraRaderaFemte hjulet?
Jag var ironisk avseende införandet av fyrvagnsplutoner, det finns inget som visar att en fyrvagnspluton är bättre än en trevagnspluton. Och med trevagnsplutoner kan vi få fler plutoner totalt och därmed fler kompanier.IO14 bataljonerna har nu tre kompanier som består av fyra fyrvagnsplutoner var. Det innebär tre jättekompanier istället för fyra smidiga kompanier.
SvaraRaderaAvseende Liddel Hart så skall vi komma ihåg tekniknivån också, tyska strvplutoner under VK2 innehöll ofta fem strv /t.ex Pz II el III. En modern strv är en helt annan plattform och det räcker med tre för att ha en formidabel eldenhet.
Pentomic div innehöll skbat med fem skkomp i varje.
Artreg med fem artbat (med blandade pjäser osv)
En annan reflektion: kraftsamling är inte att ha flest strv på minst yta. Kraftsamling (jfr schwerpunkt el main effort)görs till ett förband eller anfallsmål eller verksamhet eller något annat. Man kan nå en utmärkt kraftsamling med tre kompanier: ett är kraftsamling och understöds av de två andra.All indirekt eld används vid kraftsamlingen och inte delat.
Avseende ledning så bör en chef inte hantera fler än 6-7 DUC, med fem stridande kompanier, två understödjande kompanier,4-5 direkt underställda plutch samt kanske ytterligare underställda förband
blir ledningssituationen en av de mest komplexa som kan upplevas inom armén. Särskilt då batch har sin ledningsplats i en Stri 90:a och tempot är högt.
Vill dock avsluta med att uttrycka mitt gillande över detta inlägg, det är tankeväckande.
/Arméofficer sen 1987
@Cynisk:
SvaraRaderaFinns det någon vetenskaplig analys som inte grundar sig på empiri?
Roger
Inom astronomi och djupare fysik så är frånvaron av emperi så god som nått.
SvaraRaderaJ.K Nilsson
@J.K Nilsson:
SvaraRaderaMen inom det här mera jordnära området?
Roger
Roger Klang
SvaraRaderaJag har självklart läst de böcker du vänligen refererar till. Men - jag kan inte minnas att de båda författarna för något resonemang om organisation i de olika arméerna? Har jag missat något?
Enligt Hart bestod den tyska pansardivisionen av tre regementen om tre bataljoner, liksom den tyska infanteridivisionen. Översättaren till boken har i en passus speciellt kommenterat Harts utsaga att den normala tyska divisionen vid slutet av kriget bestod endast av sex bataljoner.
Men - mitt resonemang är inte inriktat på pansardivisionen, utan på förband av mer modest storlek: plutoner, kompanier och bataljoner.
GMY
Sinuhe
Roger Klang
SvaraRaderaJag vill minnas att Hart, i samma bok, också funderar över hur tyska förband ofta kunde vara så förvånansvärt effektiva. Delvis berodde det kanske på mycket god materiel, men också i ett konsekvent nyttjande av uppdragstaktik samt, vilket jag tror var viktigast, duktiga och rikliga officerare på lägre nivå.
Han beskriver i olika kapitel hur den tyska pansardivisionen minskade från 400 strv till 280. Han beskriver också hur ett infanterikompani minskades från 180 soldater till endast 80.
GMY
Sinuhe
Arméofficeren
SvaraRaderaTack för att du tar dig tid att kommentera!
Jag köper din tes att en chef endast ska ha upptill fem DUC för manöver enheter. Det vore ju helt bedrövligt om inte får enorma satsning på "ledningssystem" skulle möjliggöra detta. Eftersom alla staber, inklusive de på kompani- och bataljonsnivå, har vuxit markant så kan jag inte inse att det skulle vara så svårt att leda en bataljon som består av fem manöverenheter samt ett antal andra stödjande enheter (kompanier och plutoner).
Läs gärna mitt tidigare inlägg om bataljonsstridsgrupperna. Om batch redan nu har svårt att hantera sina fåtaliga förband, hur ska han eller hon då kunna hantera en bataljonsstridsgrupp?
Min sens moral är lite grann att jag har svårt att se den röda linjen från försök, test och vetenskap innan HKV beslutar om ny organisation för krigsförbanden.
Jag köper att det är svårt att ändra inom plutonens ram, men är det verkligen hugget i Moses stentavlor hur det ska se ut på högre nivåer?
GMY
Sinuhe
@Sinuhe:
SvaraRaderaNej det är riktigt, författarna till de böckerna deducerar inte och illustrerar inte positioner och taktik med kartor. Det gör böckerna lättlästa och lättförståeliga för gemene man, men samtidigt förlorar de i värde för professionella soldater som er. I boken Avgörandets Ögonblick beskriver han dock stridsvagnstaktiken på båda sidor och deducerar. För att tillgodogöra sig deras forskning får man nog annars vända sig till Niklas Zetterling och Michael Tamelander själva. Den ene av dem är professor i historia, och den andre jobbar på Försvarshögskolan (också professor om jag inte minns fel). Antony Beevor i boken Kreta kommenterar tyskarnas sannolikt professionella taktik att beskjuta buskar när de avancerade uppför ett berg där det ofta förekom överfall av gevärsbeväpnade kretensare, med att; "Tyskarna var så förskräckta och rädda att de beskjöt buskarna" ung. Har man den inställningen så... Sedan vill jag tillfoga att tyskarna endast hade 600 Tiger- och Panthervagnar totalt, till sitt förfogande i väst, vid slaget om Normandie. Vad gäller uppdragstaktiken så kan man säga att Hitler gjorde sitt bästa för att erodera den.
Mvh Roger Klang
Din sensmoral är korrekt. Den främsta styrningen från HKV avs IO14 är personalramar. Man tog två år på sig att ens försöka formulera sk operativa ramvillkor. Det finns inget intresse i vad förbanden skall klara av. Bara av att de inryms i personalramarna.
SvaraRaderaArméofficer sen 1987
Avseende antalet 8 i skgrp så finns det amerikanskforskning på området från 60-talet, där det fastslogs att det maximala antalet som en chef klarar av att styra är 8 personer. Har för mig att det var Bertrand Russel karlen hette.
SvaraRaderaJajaja, jag är väl med på att en skgrp ska vara åtta individer. Stridsparen var nog inte uppfunna när den gode Lidell Hart skrev sitt kapitel.
SvaraRaderaMEN - det måste ju för fan finnas NÅGOT som man kan utveckla avseende organisation av våra krigsförband! Eller är det fullständigt hugget i sten att det ska vara "tre mindre i en större"? Är vi för fega eller bekväma för att våga ifrågasätta?
Slutligen en "hint" till svenska flottan - vad är motiveringen att TVÅ korvetter ska kallas "division", när Royal Navy under VK2 benände fyra SLAGSKEPP för division? Jo jag vet att det är mer komplext nu - ledningssystem blablabla - dimensioner blablabla - vapensystem blablabla - men jämfört med att utöva befäl över fyra stycken 20 000-tons slagskepp med 12- eller 15-tumskanoner undrar jag om det egentligen är så mycket svårare nu än det var då.
Convince me.
GMY
Sinuhe
I ett färskt remissvar avseende implementeringen av IO11/14 ser ett förband helst att man minskar antalet kontinuerligt tjänstgörande i en skyttegrupp till sju. Anledningen är att alternativet tycks vara att ha hela enheter som är tidvis tjänstgörande i samma enhet som kontinuerligt tjänstgörande och det vill man undvika. Vem vet, kanske blir detta ny standard.
SvaraRadera