Tankar om Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga

Jag satt för några veckor sedan i en sådan där spontan fikarumsdiskussion som kom att handla om Försvarsmaktens förmåga inom försvarsmedicin. En fråga som kom upp var ”vem ansvarar för Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga egentligen?”. En vild diskussion utbröt men den resulterade i att alla kaffedrickarna enades om att rätt svar på frågan är ”Ingen!”.

Det finns visserligen en generalläkare, men han sysslar över huvud taget inte med krigsförbandens förmåga att utöva försvarsmedicinsk verksamhet – han utövar tillsyn. Detta är en stor skillnad jämfört med hur verksamheten bedrevs under de föregående generalläkarna ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.

Som läget är just nu finns det följande viktigare aktörer på den försvarsmedicinska arenan (som inte alls är en egen arena utan tydligen mest en restprodukt):

1.     PROD LOG Fömed – ansvarar främst för materielfrågorna

2.     INSS J4 Fömed – ansvarar mest för organisationen av olika försvarsmedicinska enheter samt deras tänkta förmågor

3.     FömedC – ansvarar för viss utbildning

4.     TrängR – äger de fyra försvarsmedicinska kompanierna

5.     Krigsförbanden – de som har försvarsmedicinsk personal i insatsbefattningar

Jag måste säga att jag anser att detta är ganska beklämmande. En högt utvecklad försvarsmedicinsk förmåga sägs ofta vara mycket viktig ur ett attraktionsperspektiv – soldaten ska veta att det bakom henne finns en sjukvårdskedja värd namnet, med materiel och personal som kan rädda hennes liv.

Spaning ger vid handen att Försvarsmaktens fokus avseende försvarsmedicinsk förmåga har helt fokuserats på ett fåtal befattningar i Afghanistan. Bemanning av ett antal hundra försvarsmedicinska befattningar i krigsförbanden har kommit helt i skymundan. Tydligen har ett stort antal projekt initierats för att råda bot och bättring på detta elände, men ingen förbättring har de facto genomförts. Den omtalade ”medicinska insatspoolen” förefaller inte existera alls utom på PowerPoint-bilder. De värnpliktiga läkarna och sjuksköterskorna kan inte användas utom vid särskilt författningsstöd. Många av dem bör dessutom inte ens vara krigsplacerade på grund av 10-årsregeln.

Jag tror faktiskt inte att de är raketforskning att få ordning på försvarsmedicinverksamheten. Här kommer mina förslag i en vild oordning:

1.     Återskapa en reell generalläkare, som främste företrädare för Försvarsmaktens samlade verksamhet inom försvarsmedicin.

2.     Ge FömedC utökat ansvar (och därmed följande ekonomiska medel) att ta ”lead” avseende bemanning av samtliga försvarsmedicinbefattningar i krigsförbanden.

3.     Flytta ansvaret för sjukhuskompanier och sjukvårdsförstärkningskompanier från TrängR till FömedC (som idag inte har några egna krigsförband).

4.     Börja rekrytera tidvis tjänstgörande försvarsmedicinpersonal en masse, för en anställning som reservofficer eller kanske GSS/T.

5.     Skapa en Försvarsmedicinkår, med en främste företrädare (se mitt tidigare inlägg om behovet av att återinföra personalkårer).

Jag hoppas att några av mina läsare har bättre insikt än jag – hur kan man gå vidare för att återskapa en försvarsmedicinsk förmåga värd namnet?

GMY

Sinuhe