Insatsförsvar utan insatser

Det finns skäl att vara fundersam över att Försvarsmaktens deltagande i internationella militära insatser verkar vara i fritt fall. 

En viktig orsak till den reformerade personalförsörjningen var just att Försvarsmaktens krigsförband skulle vara så användbara att de utan att nyrekryteras skulle kunna användas för just insatser, både nationellt och internationellt. Det politiska målet sattes högt: 1 700 personer insatta i internationella militära insatser över tiden. Denna siffra ligger långt över vad Sverige haft för styrkor utomlands på mycket länge (sannolikt sedan Napoleonkrigens avslutande). På 70-talet hade Sverige en 700-mannabataljon (tre skyttekompanier) i Sinai och en 450-mannabataljon (två skyttekompanier) på Cypern.

Vad blev det då? Vårt bidrag till ISAF krymper och en avslutning kan skönjas runt år 2014. Vårt bidrag till KFOR är på väg att avvecklas. En ny insats runt Afrikas Horn kan skönjas men inga beslut är fattade. En sådan insats kommer att bli liten om man relaterar till antalet insatta personer.

Mina samtal med gruppbefäl, soldater och sjömän på många platser i Sverige ger vid handen att en viktig drivkraft för deras anställning är just möjligheten att få delta i internationella militära insatser. Jag tror detta gäller alla arenor. Den låga ingångslönen för gruppbefäl och soldater har ju delvis förklarats med att de över en längre tidsperiod kommer att få en betydligt högre medellön i och med alla de tillägg som utgår under en internationell militär insats.

Försvarsmakten måste enligt min mening göra två saker:

• Förmå regeringen att snarast fatta beslut om minst ett större svenskt truppdeltagande i en internationell militär insats. Insatsen bör vara långsiktig och omfatta markarenan. Insatsen bör vara av den arten att vi för första gången kan peka på en vanligt krigsförband (helst av bataljonsstorlek) och ge dem marschorder. Det får vara slut med plocke-pin-sammansatta förband.
• Överväga hur den tidvis tjänstgörande personalen ska upprätthålla någon rimlig duglighet utan att ”trimmas” av de två internationella militära insatserna som tidigare planerades för dem. En rimlig ansats är att utöka antalet krigsförbandsövningar från tre under en åttaårsperiod till minst det dubbla. Krigsförband som inte trimmas genom deltagande i internationella militära insatser borde kanske rent utav genomföra krigsförbandsövning varje år? 

Det kanske till och med är så att en klok lösning skulle vara att hitta en modell som innebär att internationella militära insatser genomförs med stående förband medan kontraktsförbanden, med deras stora inslag av tidvis tjänstgörande personal, upprätthåller sin duglighet genom en kraftigt förtätad KFÖ-verksamhet. Försvarsmaktens relationer till andra arbetsgivare skulle sannolikt förbättras genom en sådan lösning.

Jag är självklart medveten om att Försvarsmakten inte kan delta i internationella militära insatser enbart för att öka motivationen för personalen (främst k-personalen). Det finns ändå starka skäl att fundera över var vi håller på att hamna och hur det kunde bli så här.

Trots allt är det inte så att det saknas potentiella insatsområden. Konflikten mellan Sudan och Sydsudan kan till exempel få till följd att det upprättas en buffertzon mellan dessa båda stater. Enligt min mening skulle deltagande i en större internationell militär insats i ett sådant sammanhang vara en god sak - både för Försvarsmakten och för befolkningen i aktuell del av Afrika.

Jag vill slutligen framhålla att jag är mycket väl medveten om att Försvarsmaktens personal deltar i olika insatser dagligen. Tyvärr är de för små och specialiserade för att få något större genomslag avseende personalförsörjning. Sverige hade sannolikt inte behövt byta personal-försörjningssystem för den verksamhet som bedrivs.

GMY

Sinuhe

Längre anställningstid för GSS/K

Det finns goda skäl att ifrågasätta den planerade genomsnittliga anställningstiden för GSS/K. Siffran bygger ju inte på empirisk kunskap om hur länge ett kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman tänker kvarstanna i sin anställning. Möjligen finns det någon internationell forskning att luta sig mot, men eftersom alla länder är socialt olika bör man inte dra för stora växlar från exempelvis erfarenheter från Nederländerna eller Kanada.

I regeringens proposition om ”soldatanställningar” (den borde rimligen heta ”om vissa anställningar som gruppbefäl, soldat eller sjöman i Försvarsmakten”) framgår det att regeringen är lite inne på ett premiesystem för att skapa entusiasm för att kvarstanna i sin anställning de sex år som Försvarsmakten kalkylerat med.

Jag är mycket tveksam till ett premiesystem - av flera orsaker.

En grundläggande orsak är att jag inte anser att ett sådant system överensstämmer med Försvarsmaktens värdegrund. Det kan rimligen inte anses vara att ta ansvar om Försvarsmakten genom att vifta med en morot långt bort försöker skyla över andra grundläggande brister.

En lika stark orsak är att premiesystem lätt riskerar att bli väldigt fyrkantiga. Om Lisa verkligen vill kvarstanna i sju år men blir skadad och måste sluta (hon uppfyller ju inte längre sin befattnings kravprofil) utgår ingen premie - detta trots att hon egentligen vill kvarstanna.

En tredje orsak är att ett premiesystem, så länge det inte är undantaget från beskattning i inkomstskattelagen, ger väldigt lite ”pang för pengarna”. 

Låt mig exemplifiera. 

Försvarsmakten inför ett system som innebär att efter sex års anställning får man 200 000 kr i premie. Med sociala avgifter kostar detta Försvarsmakten cirka 1,45 X 200 000 kr = nästan 300 000 kr. Lisa får dock bara ut kanske hälften (med hänsyn till att Lisas marginalskatt till stor del är okänd har jag gissat på 50 % i marginalskatt). Utbetalningen blir föremål för beskattning av engångsbelopp, så den omedelbara beskattningen blir sannolikt ännu högre. Korrekt ”netto” visar sig inte förrän senare, beroende på jämkning etc.

Kalkylen ovan indikerar att Försvarsmakten får en kostnad på cirka 300 000 kr och Lisa får behålla cirka 100 000 kr. Dålig växelkurs.

Hur kan man i stället göra då?

Enligt min uppfattning, som har visst stöd av många samtal med olika gruppbefäl, soldater och sjömän, är det bättre ur flera aspekter att lägga pengarna på en bättre löneutveckling.

De gruppbefäl, soldater och sjömän som jag talat med har ofta inga större synpunkter på ingångslönen. Det är trots allt så att de anställs efter en mycket kort utbildning - i princip (nästan) är de outbildade. Ofta har de visat förståelse för detta.

Men - den kommande löneutvecklingen under de kommande anställningsåren upplevs som dålig. Redan det nu avskaffade tarifflönesystemet innehöll endast mycket låga löneökningar. En lönesättning baserad på I-löner kan kanske bli annorlunda, men det finns skäl att tro att det inte kommer att bli några avgörande skillnader. 

Om man i stället använder de 200 000 kr som avsatts för premier skapas det reellt utrymme för en betydligt bättre löneutveckling (utöver RALS-ökningarna).

Om 200 000 kr läggs ut under sex år ger det 33 000 kr per år, eller cirka 2 750 kr per månad. Att gå från cirka 16 500 kr till 19 250 kr det andra året ger tydliga resultat.

Ett problem med modellen är att den sannolikt innebär att att gruppbefäl, soldater och sjömän snabbt kommer att tjäna mer än sina officerare och specialistofficerare. Ojdå.

Nja, det kanske är så att summan 200 000 kr är alldeles för högt ansatt. Jag känner inte till om skisserade premiesystem är beloppsatta. Om de är det är kanske beloppen betydligt lägre än 200 000 kr. Jag vet inte.

Slutsats: Det finns goda skäl att i stället för att införa ett premiesystem använda det planerade ekonomiska utrymmet för en bättre löneutveckling. De skevheter som uppkommer i lönehänseende relaterat till officerare och specialistofficerare får man studera särskilt. En slutlig lösning kanske rent av innehåller en kombination av accelererad löneutveckling och en (mindre) premie vid anställningens slut.

Ett införande av ett system med accelererad löneutveckling för GSS/K måste ställas i relation till lönebildningen för GSS/T. Exakt hur detta ska gå till har jag inget konkret förslag till. Det finns dock skäl att anta att själva grundlönen inte är en primär drivkraft för GSS/T - GSS/T ska ju främst tjänstgöra under förhållanden då det tillkommer andra typer av tillägg: övningsdygn, ersättning enligt Utlandsavtalet etc.

Scenen är öppen för kloka kommentarer.

GMY

Sinuhe

Försvarsförmåga här och nu

I ett antal olika artiklar har Sveriges försvarsförmåga ”här och nu” berörts, främst med inriktning på att rikta ljuset på det stora behov av materiell förnyelse som föreligger snart.

Denna blogg handlar mycket sällan om materiel och så är fallet även denna gång.

Diskussionen om materiel missar som vanligt helt den viktigaste aspekten för en lands försvarsförmåga - personal. Utan personal finns det ingen försvarsförmåga.

En del av det stora behov av materiel som finns uppges återfinns inom sjukvårdsförbanden (jag vet inte riktigt och det är sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna  som åsyftas, eller om det är den försvarsmedicinska förmågan i allmänhet). Jag skulle vilja påpeka att detta endast är det mindre problemet. Det större problemet är att det inte finns någon personal - eller åtminstone att en avgörande stor del av personalen saknas.

I de fyra kompanier jag räknade upp ovan kan det möjligen finnas en och annan krigsplacerad läkare eller sjuksköterska. Nyttjande av dessa är dock villkorad av ett läge där riksdagen har utlyst höjd beredskap (det vill säga skärpt beredskap eller högsta beredskap). Lagen om totalförsvarsplikt är till vissa delar vilande. Detta gäller bland annat plikten att genomföra grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänst och krigstjänst.

Vad är det exakt som saknas då?

Jag vet faktiskt inte exakt. Det kan vara så att huvuddelen av reservofficers-befattningarna är bemannade med arbetstagare som a) har visat intresse för att tjänstgöra samt b) uppfyller respektive befattnings kravprofil. Jag tror dock inte att så är fallet - en gissning är snarare att en stor del av dessa befattningar är vakanta.

Det jag är 100 % säker på är att alla de befattningar som är avsedda för tidvis tjänstgörande specialister (befattningar benämnda CR eller CF) är vakanta - detta eftersom det inte finns något författningsstöd för en sådan kategori. Rekrytering har inte heller startat.

Från och med 2012-07-01 kommer det att finnas två typer av tidvis tjänstgörande personal: reservofficerare och GSS/T. Ingen annan kategori omfattas av ett författningsstöd som ger rätt till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten.

Ska Försvarsmakten med bibehållen trovärdighet säga att det finns en adekvat försvarsmedicinsk förmåga måste rekrytering och utbildning av tidvis tjänstgörande specialister startas snarast. Deras anställningsform måste sannolikt sökas inom de båda anställningsformer jag redogjort för ovan.

GMY

Sinuhe


Uppdatering tnr 011825: Det är givetvis så att det trots allt finns andra kategorier som har rätt att till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten - nämligen personalen i Hemvärnet samt personal som anställts med stöd av den så kallade IMI-lagen för att tjänstgöra i en internationell militär insats. Sådan personal är dock inte "tidvis tjänstgörande".
Uppdatering tnr 011830: Nu har jag förenklat verkligheten lite. Om regeringen återinför värnplikten, helt eller delvis, eller utlyser höjd beredskap är det givetvis så att den personal som ska tjänstgöra har rätt att lämna sin civila sysselsättning för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Det är dock inte det som frågan gäller "här och nu". Dessutom är sådan personal (krigsplacerade värnpliktiga) inte "tidvis tjänstgörande".

Meritvärde - vad är det?

Inom Försvarsmakten pågår sedan flera år ett arbete relaterat till vad som internt benämns ”civilt meritvärde”.

Jag uppfattar att detta begrepp i klartext betyder att de erfarenheter och den personliga utveckling som en individ får under sin tjänstgöring i Försvarsmakten på något sätt ska bli så tydlig att civila arbetsgivare står på kö för att anställa dessa fantastiska individer som har tjänstgjort i just Försvarsmakten.

För det första kan jag konstatera att meritvärde inte är civilt eller militärt. Ett meritvärde är just ett meritvärde, oavsett om dess ingående delar har tillkommit under tjänstgöring i Försvarsmakten - eller inte. Utanför Försvarsmakten använder man ofta begreppet meritportfölj, som en mer generell metod att beskriva vad en arbetsgivare kan förvänta sig då man anställer en individ från en annan arbetsgivare eller annan sysselsättning.

För det andra har ju ett flertal projekt varit inblandade i olika arbeten relaterade till meritvärde. Området uppfattas uppenbarligen som intressant. Den springande punkten är trots allt att ett meritvärde baserat på tjänstgöring i Försvarsmakten inte är något som Försvarsmakten ensidigt kan införa. Det handlar ju om hur tjänstgöring i Försvarsmakten uppfattas av andra arbetsgivare - en fråga som inte FML kan besluta om.

Jag uppfattar att begreppet meritvärde innehåller två olika dimensioner.

Den första innehåller de hårda delarna - certifikat och formella kompetenser. Det finns viss anledning att tro att denna del är av mindre intresse för en annan arbetsgivare, utom i vissa undantagsfall. Det faktum att Lisa har genomgått YBK nummer 457 ger i sig inget särskilt bidrag till en annan arbetsgivare. Den springande punkten är i stället hur Lisa utvecklats som människa på grund av kursen.

Den andra innehåller de mjuka delarna. Jag tror att dessa är viktigare men också betydligt svårare att beskriva. Det handlar på något sätt om den mentala resa och utveckling som en (ofta) ung människa gör under sin sex till åtta år som GSS i Försvarsmakten. Det handlar om hur en 50-årig yrkesofficer är som människa efter att ha varit plutonchef, kompanichef, bataljonschef samt kanske arbetat som stabsofficer, sektionschef eller avdelningschef inom HKV. Det handlar om en civil arbetstagare utvecklas i en organisation som så tydligt präglas av yrkesofficerarnas dominerande påverkan.

En mycket viktig faktor i detta sammanhang är Försvarsmaktens förmåga och möjligheter att upprätthålla en vettig dialog med andra arbetsgivare. De lokala försvarsmaktsråd som nu växer fram är ett bra steg. Den särskilda funktion som regeringen beskriver i propositionen är en minst lika viktig byggsten. Så här står det i propositionen, sidan 148:

En särskild funktion för arbetsgivarrelationer centralt i  Försvarsmakten bör övervägas (Sinuhes markering). Funktionen skulle ha ett övergripande och sammanhållande ansvar för arbetet med de civila arbetsgivarna. Inom ramen för sådana överväganden bör myndigheten också belysa frågan om resurser för arbetsgivarrelationer på lokal nivå.  Vidare bör Försvarsmakten överväga att inrätta försvarsmaktsråd på flera orter över hela landet och att tillsammans med parterna på det statliga avtalsområdet ta upp frågan om en partssammansatt grupp för frågor om sociala villkor för personalkategorin gruppbefäl, soldater och sjömän.

Vad väntar Försvarsmakten på? Kan regeringens styrning skrivas tydligare utan att det blir ministerstyre?

Det finns en annan sida av meritvärdering, nämligen hur Försvarsmakten som arbetsgivare uppfattar meriter som medarbetare har med sig från den sektor som finns utanför Försvarsmakten. På något sätt bör det ju vara en rimlig balans mellan hur Försvarsmakten tar hand om meriter som skapats hos andra arbetsgivare eller utbildningsanordnare och hur Försvarsmakten vill att meriter som skapats inom Försvarsmakten ska uppfattas externt.

I denna fråga tycker jag att Försvarsmakten har en rejäl resa att göra. Ett bra exempel är hur Försvarsmakten behandlat reservofficerarnas ofta tunga meriter skaffade utanför Försvarsmakten: högskoleutbildningar, akademiska examina, chefskap på större företag med mera. Jag har svårt att säga att Försvarsmakten överhuvud taget försökt dra nytta av dessa utanför Försvarsmakten erövrade och betalda meriter på ett ärligt sätt. Det har snarare varit tvärtom - ”Du ska inte tro att din doktorsexamen i Balkans historia är intressant för oss. Hos oss ska du vara skytteplutonchef och inget annat”. 

Begreppet civilt meritvärde har tydligen ingen som helst spegling i ett militärt meritvärde. Enligt min åsikt skulle Försvarsmakten ha mycket att tjäna på att a) inventera civila kompetenser hos alla medarbetare samt b) använda dessa på ett klokt sätt. Möjligheterna finns i System PRIO, men ingenting händer. Vet Försvarsmakten till exempel hur många hemvärnsmän som talar somaliska? Eller hur många reservofficerare som har bott i Afrika?

Generellt sett har enligt min bedömning yrkesofficerare haft det förhållandevis lätt att få bra arbeten hos andra arbetsgivare. Den generella uppfattning som finns om yrkesofficerare (med ledorden ledarskap, ordning och reda etc.) har ofta räckt förvånansvärt långt. De formella meriterna i form av krigsskola och olika interna utbildningar har inte haft någon större relevans i sammanhanget. Det känns därför rimligt att tro att detsamma kommer att gälla för GSS/K - den mjuka delen blir intressantare än den hårda.

Intressant nog gör regeringen en helt annan bedömning.

"Regeringens bedömning: En centralt placerad funktion i Försvarsmakten för meritbedömning och certifiering (Sinuhes markering) av erfarenheter och utbildning bör övervägas. Syftet med en civil meritvärdering är att tillförsäkra att erfarenheter och utbildning som den enskilde fått under anställningen i Försvarsmakten bedöms och värderas på ett likvärdigt sätt så att de ger ett verkligt meritvärde efter avslutad anställning. Försvarsmakten bör utveckla det civila meritvärdet i samverkan med övriga aktörer på den civila arbetsmarknaden och med utbildningsväsendet."

Jag anser inte alls att det är ”meritbedömning och certifiering” som är det centrala, utan det är de mjuka frågorna om meritvärdet som bör stå i fokus. Vi får se om tio år vem som hade rätt. En förutsättning är nog ändå att Försvarsmakten sätter lite mer fart på utvecklingen av ett strukturerat och tydligt system för att hantera arbetsgivarrelationerna.

GMY

Sinuhe

Lag om vissa försvarsmaktsanställningar

Jag tänkte ta detta tillfälle i akt och delge mina funderingar om den lag som kommer att ligga till grund för alla anställningar av GSS - både GSS/K och GSS/T. Lagen heter lag (0000:000) om vissa försvarsmaktsanställningar och finns på regeringens hemsida (man får leta rätt på hela proposition 2011/12:115 och sedan bläddra sig fram). Lagen beräknas träda i kraft 2012-07-01. 

För det första kan man konstatera att lagen till stora delar skiljer sig från det lagförslag som togs fram av Personalförsörjningsutredningen. Utredningen hade som stridsidé att inkludera hela det skyddsnät som anges i lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser, men så blev inte fallet. Den så kallade IMI-lagen kommer att leva vidare som en egen lag.

Personalförsörjningsutredningen ville också inkludera en del regler avseende reservofficerare i GSS-lagen, främst avseende rätten till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Så blev inte fallet i den slutliga versionen - GSS-lagen gäller enbart gruppbefäl, soldater och sjömän.

Till att börja med kan man konstatera att GSS-lagen ger mycket långtgående möjligheter till ledighet för GSS/T att tjänstgöra i Försvarsmakten. Generellt har man först rätt till ledighet under en provanställningsperiod om sex månader, därefter har man rätt till ledighet under upp till 12 månader vi varje tillfälle. Innan dessa sammanlagt 18 månaders ledighet kan tas ut har man dessutom rätt till ledighet för att fullgöra sin GMU = sammanlagt 21 månaders rätt till ledighet. Spaning ger vid handen att detta i en internationell kontext är mycket långtgående rätt till ledighet. Det finns dock en inskränkning såtillvida att om ledigheten ska vara längre än sex månader får man inte ha tjänstgjort överhuvud taget de föregående 12 månaderna (vilket ju inte är speciellt bra om man ska tjänstgöra i en internationell militär insats).

För en GSS/K gäller den första rätten till ledighet för att fullgöra sin GMU, följt av rätt till sex månaders ledighet under provanställningen.

Det man kan notera är att rätten till ledighet gäller rätten till att vara ledig från en civil anställning. Regeringen har i sin proposition inte varit särskilt tydlig med rätten till ledighet från studier vid olika typer av studier (högskola/universitet, yrkeshögskola etc.). Med start från sidan 110 utvecklar regeringen sina motiv beträffande skrivningarna om anstånd och studieuppehåll. Här, i min hydda vid Nilens strand, kan jag tycka att regeringen fegat lite, när man skriver på sidan 110 att:

Regler om anstånd med att påbörja studier och studieuppehåll för utbildning på grundnivå eller avancerad nivå vid högskola eller universitet finns i 7 kap. 33 § högskoleförordningen (1993:100). En högskola får, om det finns särskilda skäl, besluta att den som är antagen till utbildning på grundnivå eller avancerad nivå vid högskolan får anstånd med att påbörja studierna, eller får fortsätta sina studier efter studieuppehåll. Högskoleverket har meddelat föreskrifter om anstånd med studier för antagna samt studieuppehåll (HSVFS 1999:1). I 1 § i föreskrifterna anges att särskilda  skäl för anstånd med att påbörja studierna kan vara sociala, medicinska eller andra särskilda omständigheter som t.ex. vård av barn, värnplikts- eller civilpliktstjänstgöring eller studentfackliga uppdrag. Anståndstiden får enligt 2 § i föreskrifterna uppgå till högst 18 månader om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

Det bör vara mer aktuellt att bevilja anstånd eller studieuppehåll för GMU, provanställning som GSS eller tjänstgöring som GSS/T än att bevilja anstånd eller studieuppehåll för ”värnplikts- eller civilpliktstjänstgöring”. Med tanke på att regeringen uppenbarligen uppfattat studerande som en potentiellt viktig grupp att rekrytera ur är det påfallande kraftlöst att inte dessa rättigheter regleras i GSS-lagen. Tydligen förväntas Försvarsmakten nu kontakta olika myndigheter för att hemställa att de ger ut föreskrifter som ansluter sig till det planerade nyttjandet av GSS. I så fall är det bråttom.

Det finns några avsnitt i GSS-lagen som ger särskild anledning till funderingar och kanske också eventuellt oro.

För det första definierar lagen gruppbefäl, soldater och sjömän enligt följande: gruppbefäl, soldat och sjöman: en arbetstagare med tidsbegränsad militär anställning som inte är yrkes- eller reservofficerare. Jag förstår inte riktigt hur regeringen har tänkt i denna definition - yrkes- och reservofficerare är ju överhuvud taget inte tidsbegränsat anställda. Lagens definition av gruppbefäl, soldater och sjömän står dessutom i konflikt med de särskilda anställningar som kan ske med stöd av IMI-lagen. Arbetstagare som anställs med stöd av IMI-lagen är också tidsbegränsat anställda. Det är möjligt att detta inte är ett problem eftersom lagens definition av gruppbefäl, soldater och sjömän endast gäller när detta begrepp används ”i denna lag”. En bättre definition hade dock gjort lagen tydligare.

För det andra anger lagen att gruppbefäl, soldater och sjömän inte får anställas med stöd av någon annan lag. Med andra ord är det inte tillåtet att efter 2012-07-01 anställa gruppbefäl, soldater och sjömän med stöd av ALVA-reglerna i LAS. Om man anställs med stöd av ALVA-reglerna i LAS  är det alltså inte som gruppbefäl, soldat eller sjöman, utan som något annat (sannolikt som civil arbetstagare). 

För det tredje anger lagen att en anställning som gruppbefäl, soldat eller sjöman ska omfatta minst sex år och högst åtta år. Anställningen får förnyas i upp till maximalt 16 år, varav högst 12 år som kontinuerligt tjänstgörande. Jag anser att detta är en bra styrning, som sätter stopp för oskicket att ge anställningar om bara två till fyra år. 

För det fjärde inför lagen vikariatsanställningar för GSS/K. Med vikariat menas inte rekrytering mot vakanta befattningar, utan rekrytering mot en befattning där den ordinarie befattningshavaren av olika skäl inte kan tjänstgöra (sjuk, föräldraledig etc.). Som lagen är skriven så begriper jag faktiskt inte om en vikarierande GSS/K har rätt till ledighet för vikariatsanställningen. Det verkar rimligt att tro att rätten till ledighet för provanställningen (de första sex månaderna) gäller, men jag är faktiskt osäker. Vad jag vet har Försvarsmakten i sina underlag inte angivit att det finns behov av vikarier, så jag förstår faktiskt inte vad skrivningen kommer från.

För det femte reglerar lagen att det med stöd av GSS-lagen går att anställa en GSS/K för att enbart tjänstgöra i en internationell militär insats - under förutsättning att han eller hon har en ”specialistkompetens”. Eftersom IMI-lagen ska fortsätta att gälla så förstår jag faktiskt inte varför regeringen inför en sådan möjlighet i GSS-lagen. Begreppet ”specialistkompetens” kan man fundera över vad det är. Det känns som att regeringen inte vill att ”vanliga skyttesoldater” ska kunna anställas med stöd av denna paragraf (11 §) men då måste man ju fundera på med stöd av vad som de i så fall ska anställas. IMI-lagen kanske? Jag vet inte. Det känns om att regeringen, säkert med goda avsikter, krånglat till lagen i onödan. Försvarsmakten har visserligen efter hand minskande behov av så kallad direktrekrytering, men med 4 200 GSS/K anställda så finns det inga stora volymer att använda för internationella militära insatser. Högvakt och IBSS håller ju på att bli den huvudsakliga sysselsättningen för många GSS/K. Detta är inget stort problem idag, när de internationella militära insatserna efterhand avvecklas helt.

För det sjätte har pennan slirat när man skrev i 22 §: 

En kontinuerlig eller tidvis anställning enligt 9 § första stycket får inledas med en tidsbegränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader.  

Nejnejnej - det är inte anställningen som är tidvis eller kontinuerlig - det är tjänstgöringen! Detta är dåligt gjort i regeringskansliet. Korrekt formulering hade varit:

En anställning med kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring enligt 9 § första stycket får inledas med en tidsbegränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader. 

Det finns många andra detaljer i lagen som egentligen är värda att kommentera, lagen är ju omfattande och reglerar väldigt många detaljer som kommer att orsaka Försvarsmakten visst huvudbry.

Jag vill avslutningsvis kommentera lite det om det omfattande semesteravsnittet. Avsnittet är nytt jämfört med Personalförsörjningsutredningens förslag.

Lagen reglerar i princip att semesterdagar ska kunna flyttas mellan Försvarsmakten och den civile arbetsgivaren. Semester intjänad i det civila arbetet ska kunna tas ut hos Försvarsmakten och vice versa (detta gäller alltså enbart GSS/T). Man kan utan att vara alltför alarmistiskt lagd se en omfattande byråkrati växa upp för att hantera semester intjänad hos två helt olika arbetsgivare. Så här står det i lagen (41 §):

Semester som en tidvis tjänstgörande arbetstagare har tjänat in hos Försvarsmakten ska läggas ut under den civila anställningen, i den utsträckning som Försvarsmakten inte redan har lagt ut semestern för arbetstagaren. En civil arbetsgivare ska lägga ut sådan kvarvarande semester på samma sätt som om den hade tjänats in i den civila anställningen. Av de semesterdagar som läggs ut under ett visst semesterår ska de dagar med semesterlön som har tjänats in hos Försvarsmakten läggas ut först.

Jag tolkar detta som att Försvarsmakten får lägga ut intjänad semester under varje tjänstgöringsperiod. En treveckors KFÖ genererar ju bara en eller kanske två dagars semester. Det känns dessutom inte speciellt troligt att en GSS/T som är inne och tjänstgör kommer att anmäla att han eller hon nu vill ta ut sin civilt intjänade semester.

Avslutningsvis har jag tagit del av det nya arbetstidsavtalet. För GSS/T har det skapat en bra möjlighet att kompensera övningsdygn i pengar i stället för ledighet, under förutsättning att tjänstgöringen är kortare än 30 dagar. Jag har sett ett beräkningsunderlag som visar att om en GSS/T är inne och tjänstgör på en treveckors KFÖ (varav två veckor är övningsdygn) ger detta ett tillägg på över 1 700 kr per dygn, förutom den ordinarie lönen (det hela är beräknat på en I-lön om 17 000 kr/månad). Om detta stämmer tycker jag att det blivit enkelt och bra - alternativet hade ju varit att förlänga varje tjänstgöringsperiod för att kompensera för den intjänade ledigheten.

GMY

Sinuhe 

Uppvaknad efter semester i den nubiska öknen

Nu är jag tillbaka efter en varm och skön semester i den nubiska öknen. Kommande inlägg kommer att handla om meritvärde och personalreserv. Glad påsk!

GMY

Sinuhe

Utbildning till yrkes- och reservofficer - del 2

Mitt tidigare inlägg initierade en hel del intressanta kommentarer om den metod som Försvarsmakten valt för att utbilda blivande kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande officerare. 

För läsare som inte läst det förra inlägget: kontinuerligt tjänstgörande officerare (på vanlig svenska: yrkesofficerare med tjänstegrad som officer) utbildas på Försvarshögskolan inom ramen för en treårig högskoleutbildning som heter Officersprogrammet. Programmet avslutas med att officersaspiranten tar en yrkesexamen som benämns officersexamen. Detta kan liknas vid en blivande sjuksköterska: han eller hon läser sjuksköterske-programmet och tar sedan yrkesexamen som benämns sjuksköterskeexamen. I det senare fallet kan dessutom individen begära och erhålla en särskild yrkeslegitimation. 

Tidvis tjänstgörande officerare utbildas genom att genomgå Specialistofficersutbildningen om 18 månader. Detta är inte en högskoleutbildning. Individens akademiska status vid examen avgör sedan om han eller hon anställs som fänrik eller som 1:e sergeant, dvs, som officer eller som specialistofficer. Om individen innehar en kandidatexamen (dvs. totalt minst 180 högskolepoäng varav minst 90 högskolepoäng inom ett huvudämne) kan han eller hon söka en OF-befattning och därmed bli fänrik. 

Det man kan fundera på är egentligen hur man lämpligen ska kombinera tankarna om officerens akademiska förhållningssätt och problem-lösningsförmåga med hur det hela i verkligheten implementerats. 

Å ena sidan kan man tycka att det är väl alldeles utmärkt att den blivande kontinuerligt tjänstgörande officeren har en akademisk utbildning och en yrkesexamen. Oj, så duktig han eller hon måste vara! Problemet infinner sig tyvärr obönhörligen när han eller hon vill söka en anställning hos en annan arbetsgivare. En mödosamt anskaffad officersexamen visar sig sannolikt inte alls vara relevant för andra arbetsgivare. Det som en annan arbetsgivare däremot är intresserad av är själva det praktiska innehållet i officersyrket: ledarskap, ledarskap och ledarskap. 

Försvarsmaktens förre insatschef generallöjtnant Anders Lindström blev sannolikt inte rekryterad till VD-stolen för Stockholms Lokaltrafik för sina akademiska meriter, utan på grund av att han förmodades kunna utöva ett bra ledarskap. 

Det huvudämne som den blivande officeren läser på Officersprogrammet benämns Krigsvetenskap. Jag är rätt säker på att han eller hon inte har någon större nytta av sitt huvudämne under de första tio åren av sin anställning. 

På samma sätt kan jag känns tveksamhet till att den blivande tidvis tjänstgörande officeren måste ha en kandidatexamen. Är det verkligen så att det finns forskning som visar att 180 högskolepoäng med en kandidatexamen är så mycket bättre än 180 högskolepoäng utan en examen? Jag kan tycka att det vore klart bättre att den blivande officeren, oavsett anställningsform, tar med sig en trevlig blandning av statsvetenskap, historia, sociologi, psykologi, juridik, statistik med mera och inte enbart en kandidatexamen. 

Min fråga till mina läsare (det fåtal jag har kvar - antalet läsare per månad har tyvärr sjunkit betänkligt den senaste tiden) är följande:

Ska kravet på 180 högskolepoäng kombineras med krav på en kandidatexamen med minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne, eller är det bättre att bara kräva 180 högskolepoäng utan huvudämne?

Frågan får en stor relevans om det blir så att den beslutade modellen för att utbilda reservofficerare också får genomslag avseende utbildning av yrkesofficerare. Personligen tror jag att en individ som först läst in en kandidatexamen och sedan genomgår SOU blir en alldeles utmärkt fänrik, anställd som yrkesofficer.

Ordet är fritt.

GMY

Sinuhe

Försvarsministerns senaste blogginlägg

Försvarsminister Sten Tolgfors har  på sin blogg kommenterat det faktum att regeringens proposition, med tillhörande lagförslag rörande anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän, har blivit beslutad av regeringen. Titeln på hans blogginlägg är ”Sista stora pusselbiten i försvarsreformen”. (http://tolgfors.wordpress.com/)

Jag tycker också att det är oerhört glädjande att propositionen läggs! Det är också väldigt glädjande att det hela sker i någon sorts samråd med det största oppositionspartiet. Socialdemokraterna visar verkligen prov på en tydlig tillnyktring i många frågor. Man kan bara hoppas att det goda samtalsklimatet håller i sig samt att propositionen sedermera blir till riksdagsbeslut så att den nya lagen får giltighet från och med 2012-07-01.

Statsrådet använder tyvärr ett språk som åtminstone får mig att fundera på om han egentligen satt sig in i hur det reformerade personalförsörjningssystemet ska fungera. Möjligen är språket på bloggen tillrättalagt för att vara begripligt även för läsare som inte är insatta i reformens hela omfattning, men jag anser ändå att det är olyckligt att det ansvariga statsrådet uppfinner en helt egen terminologi.

”Det var den så kallade soldatpropositionen innehållande arbetsrättsligt skydd för de nya deltidsanställda soldaterna, som beslutades.”

Om Försvarsmakten ska ha någon som helst chans att gå iland med att rekrytera tidvis tjänstgörande personal i den omfattning som FMUP anger duger det inte att plötsligt döpa om dem. Begreppet ”deltidsanställning” har ett arbetsrättsligt innehåll som inte har relevans på en GSS/T. Det vore mycket bättre om statsrådet bidrog till att pränta in begreppet ”tidvis tjänstgöring” än att hitta på egna begrepp. Det är dessutom så att både propositionen och den föreslagna lagen innehåller rätt mycket mer än det arbetsrättsliga skyddet.

”Försvarsmakten har idag tecknat ca 4 200 interimskontrakt för framtida kontraktsanställning som soldat. Under året kommer interimskontrakt att omvandlas till skarpa kontrakt för deltidsanställning. Försvarsmakten räknar med att ha 2 400 stycken ordinarie kontrakt för tidvis tjänstgörande soldater klara under året. Vi hoppas det blir fler och att de flesta med interimskontrakt väljer att omvandla dem till ordinarie kontrakt. Det skall efterhand bli ca 9 500 deltidsanställda soldater när försvaret är fullt utbyggt.”

Nu blev det konstigt. Det är inte Försvarsmakten som har tecknat 4 200 interimsavtal utan det är 4 200 svenska män och kvinnor som tecknat dem. Begreppet ”kontraktsanställning” vet jag inte vad det är. ”Skarpa kontrakt för deltidsanställning”? Det vore bättre om statsrådet skrivit exempelvis ”Under året kommer de som tecknat ett interimsavtal att bli erbjudna en anställning som tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman”. ”Ordinarie kontrakt”? Det är inga ”kontrakt” - det är en anställning! Det finns inga ”kontrakt”! 

”Av Försvarsmaktens mål om 22 000 soldater i hemvärn med nationella skyddsstyrkor finns redan idag 20 200 nya hemvärnskontrakt på plats. Försvarsmakten ligger därmed väl framme relativt sin planering för rekrytering av soldater.”

Utan att vara expert på rekrytering till Hemvärnet så har jag inte alls intrycket att rekryteringen gått speciellt bra, tyvärr. Skrivningen ”redan idag 20 200 nya hemvärnskontrakt” känns inte alls korrekt - det blir lätt så att man kan förledas att tro att begreppet ”kontrakt” har samma innehåll, oavsett om det är relaterat till ”deltidsanställda soldater” eller till Hemvärnet. ”Hemvärnsavtal” är ett begrepp som har relevans enligt Hemvärnsförordning (1997:146). Några ”hemvärnskontrakt” har jag inte lyckats lokalisera.

Är jag petig? Ja, det är jag - men det finns en orsak. Om Försvarsmakten och rikets politiska ledning inte kan lyckas tala samma språk och använda samma terminologi externt så kommer den samhällsreform som nu genomförs inte att lyckas. 

Samhällsförankring är ett nyckelord i sammanhanget. Budskap och varumärke är två andra.

GMY

Sinuhe

Party på Livgardet

En myndighet som Försvarsmakten måste balansera mellan allmänhetens krav på öppenhet och de krav som generellt ställs på en myndighet avseende saklighet. Försvarsmakten har, i likhet med hela samhället, en mycket tydlig nedåtgående trend avseende språkbehandling. Detta gäller inte bara större dokument av typen budgetunderlag och årsredovisning, utan även en hel del av den information som publiceras på internet.

Ett speciellt område är platsannonser. Platsannonser borde enligt min mening följa en tydlig mall, innebärande att vissa delar av annonserna alltid ser likadana ut och har en gemensam profil. Alla platsannonser borde korrekturgranskas innan de läggs ut till allmänt beskådande.Så är tyvärr inte fallet.

Beträffande platsannonser tillämpar Försvarsmakten tyvärr till stor del ”herrarnas fria åkning”, med stora inslag av lokalt tillverkade textmassor.

Jag ska nu låta mina läsare ta del av det jag kallat ”party på Livgardet”. Jag har nämligen svårt att tro att nedanstående platsannons författats under nyktra omständigheter. 

Den fullständiga annonsen finns här: http://www.forsvarsmakten.se/Jobba/Lediga-jobb/

Bakgrunden är att ”Livgardet söker GSS/T”. Redan här måste man fundera om författaren överhuvud taget vet vad han eller hon pratar om - det finns idag inga individer benämnda GSS/T. Interimsavtalen är ju framtagna just för att under en övergångsperiod hantera det faktum att författningsstödet anländer två år efter det att personalförsörjnings-reformen sjösatts. ”Blivande GSS/T” vore den korrekta benämningen.

Längre ner i annonsen hittar man dock ett antal mindre lyckade skrivningar, framför allt om man ställer annonsen mot bakgrund att den återfinns på en myndighets officiella hemsida.

Livbataljon erbjuder nu dig en möjlighet att anmäla ditt intresse för en anställning som tidvis tjänstgörande soldater (GSS/T). 

=> En anställning som tidvis tjänstgörande soldater? En soldater? Singularis och pluralis? Livbataljon eller livbataljonen, dvs. bestämd form singularis?

Du kommer krigsplaceras hos oss och komma in på övingar och träning utöver din ordinarie civila verksamhet. 

=> Begreppet krigsplacering bör behandlas med omsorg. Jag är inte alls säker på att det egentligen är det korrekta begreppet som avses. Å andra sidan bör man fundera över att man ska komma in och tjänstgöra under ”övingar och träning”. Förutom att ordet ”övingar” är felstavat så borde det vara insatser som är det viktiga.

En stor del av personalen i krigsförbanden kommer om några år vara tidvis tjänstgörande. 

=> Fattas det inte ett ”att” någonstans?

Efter du skickat in din ansökan kommer vi kontakta dig och genomföra en förenklad telefonintervju för att kontrollera att vi erbjuder just det du söker. Därefter kommer du ingår i vårat informationsflöde där vi uppdaterar dig med info från förbandet. 

=> Nu vet jag inte längre om det är Microsoft som hjälpt till med formuleringarna. Den första meningen saknar ett antal viktiga ord och man har svårt att hålla sig för skratt när man läser den. Den andra meningen innehåller den felaktiga formen ”vårat”.

När registerkontrollen är godkännd kommer du kalls till fysiskatester, hälsokontroll samt en intervju. 

=> Man tar sig för pannan. Finns det ingen som kan stava på det förband som kallas Livgardet?

Insattsuppgift till sommaren 2012 och huvudsakliga arbetsuppgifter. 

=> Stavningskontroll, bäste livgardist, stavningskontroll...

Som anställd vid Livsbataljon kommer du som skyddsvakt bevaka de kungliga slotten och du är då Försvarsmaktens ansikte utåt. 

=> Det fattas ett ”att”, bäste livgardist. "Livsbataljonen"?

Vi söker dig som är fokuserad och uthållig i lösande av tilldelade uppgifter, duktig på att samarbeta med andra samt ser till att effektivt lösa problem för att kunna genomföra din uppgift. Eftersom du är vårt ansikte utåt är det viktigt att du har ett trevligt och tillmötesgående sätt. Du har demokratiska värderingar och tror på människors lika värde.

=> Ojdå, nu hände någonting. Detta är ju riktigt bra skrivet. Speciellt gillar jag den sista meningen!

Vi ställer följande krav

• Genomförd GMU eller svensk värnplikt med godkända betyg.
• God fysik (8.8 i beeptest motsvarar 3 km löpning på 15 min FM multitest 175p.
• Lägst G i Ma, Eng, Sv, Sh från gymnasiet
• Ej pälsdjurs allergiker
• B körkort är meriterande.

=> ” 8.8 i beeptest motsvarar 3 km löpning på 15 min FM multitest 175p”? Om man är anställd av Försvarsmakten till vardags kan man möjligen förstå vad som avses med denna till synes krypterade mening. För en utomstående är meningen helt obegriplig. Det heter ”pälsdjursallergiker” och inte ”pälsdjurs allergiker”. Jämför med skillnaden mellan ”sjuk sköterska” och ”sjuksköterska”.

Snälla Försvarsmakten, börja agera som en seriös myndighet och se till att det ni skriver på ”eran hemsida” blir korrekturläst innan det publiceras!

GMY

Sinuhe