Utbildning av yrkes- och reservofficerare

Försvarsmakten har de senare åren tagit ett antal steg avseende utbildningen till yrkes- eller reservofficer.

Officersprogrammet

För de officersaspiranter som vill bli anställda som kontinuerligt tjänstgörande officerare, dvs. yrkesofficer med tjänstegrad från och med fänrik, är det Officersprogrammet (OP) vid Försvarshögskolan som primärt gäller. Anställningen som yrkesofficer baseras på då på 17 § i Officersförordningen. 17 § säger i klartext att den som genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning vid Försvarshögskolan som leder till en officersexamen kan anställas som yrkesofficer i Försvarsmakten. Förordningen ställer alltså inte som villkor att blivande yrkes- eller reservofficerare måste genomgå OP.

Själva programmet omfattar 180 högskolepoäng och ger en akademisk examen på grundnivå i form av en officersexamen. Officersaspiranterna har två ”hussar”, nämligen Högskoleverket och Försvarsmakten.

Utbildningen på OP kanske börjar finna sina former, med det finns långtgående kritik som man inte behöver vara speciellt lyhörd för att uppfatta.

För det första är utbildningen tydligen mycket långsam. Detta visas av att ett antal officersaspiranter samtidigt som de läst på heltid vid Officersprogrammet också läst på heltid vid ett annat program; läkarprogrammet till exempel.

För det andra finns det (vad jag vet) ingen annan högskoleutbildning där man a) slipper ta studielån, b) har gratis mat och logi, c) gratis hemresor samt d) en ganska säkert jobberbjudande efter examen. Även om ”officersyrket” i sin grund skiljer sig från att vara civilekonom, så kan många ha svårt att inse varför skillnaden måste manifesteras redan under studierna. Det faktum att förmånspaketet är så positivt bidrar sannolikt till att även ”andra” högskolestudenter dras till OP, även om de egentligen inte alls tänker sig en framtid i Försvarsaktens trygga famn.

För det tredje finns det en allmän kritik att de nyblivna fänrikarna ”inte kan någonting”. Sådan kritik har emellertid alltid funnits, oavsett hur den stackars fänriken hade producerats. Skillnaden är möjligen att Försvarsmaktens kostnad för att utbilda fänriken har mångdubblats utan att den inledande kvaliteten blivit bättre. Det finns vidare funderingar på andra bloggar ( http://navyskipper.blogspot.com/2012/02/gastinlagg-officersutbildningen.html) om att OP egentligen är rätt illa anpassad till flottans behov.

Man kan slutligen reflektera lite över att nyblivna fänrikar som läst OP stolt förkunnat att ”vi är de enda officerarna med akademisk examen”. Detta är helt felaktigt. Det finns ett antal yrkesofficerare som av andra orsaker har en akademisk examen av typen civilingenjör, civilekonom, juristexamen etc.. Bland reservofficerarna, vilka också är officerare, är en akademisk utbildning legio. Det är vidare inte så att just en akademisk examen är det mest värdefulla för den blivande högre officeren - det kanske är ännu bättre med en bred akademisk utbildning på 180 högskolepoäng (statskunskap, nationalekonomi, psykologi, sociologi, juridik etc.) utan att för den skull få en yrkesexamen baserad på minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne.

Vare sig Gustaf II Adolf, Johan Banér eller Lennart Torstensson hade någon akademisk examen. Johan Banér var en sjujäkla krigare men ingen bokmal. Leda fälttåg var han ändå ganska bra på.

Det finns slutligen ingenting som säger att OP inte kan leda till en anställning som reservofficer. Officersförordningens 17, 18 och 20 §§ gör över huvud taget ingen åtskillnad avseende utbildningens innehåll eller längd, beroende på om individen ska anställas som yrkes- eller reservofficer.

Specialistofficersutbildningen

Specialistofficersutbildningen (SOU) är en arton månaders inomverksutbildning, som också bedrivs i enlighet med 17 och 18 §§ i Officersförordningen. Specialistofficersutbildningen är alltså just en sådan grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten som förordningen 17 och 18 §§ nämner. 

Specialistofficersutbildningen var ursprungligen 12 månader, men blev sedermera förlängd till 18.

Vad jag har uppfattat har SOU nu börjat finna sin form, och resultatet upplevs som ”tillräckligt bra”. 


Tonvikten ligger på det militära hantverket, utan att lägga för mycket tid på den bakomliggande teoribildningen. Man kan säga att officeren jobbar med VAD, men specialistofficeren med HUR. 

SOU är primärt framtagen för att producera de yrkesofficerare som anställs som 1:e sergeanter. Efterhand har dock utbildningen kunnat bredda sin målgrupp, vilket jag redogör för nedan.

Särskild officersutbildning

Särskild officersutbildning baseras på 20 § i Officersförordningen. 20 § ger Försvarsmakten möjlighet att erbjuda en särskild officersutbildning om det behövs för att på ett kostnadseffektivt sätt knyta till sig särskilda kompetenser.

Av någon anledning benämndes utbildning enligt 20 § tidigare anpassad officersutbildning. I senaste FM PersI är detta dock ändrat, så nu har utbildningen samma namn som den har i förordningen.

Särskild officersutbildning används, vad jag vet, främst inom tre olika särskilda arbetsområden:

1. Försvarsmedicinpersonal
2. Flygledare
3. Meteorologer 

Officersförordningen anger inte hur lång en särskild officersutbildning minst måste vara. Jag tror mig minnas att särskild officersutbildning på FömedC är på sammanlagt 18 veckor. 

Man bör lägga märke till att utbildning enligt 20 § kan leda till en anställning som antingen yrkes- eller reservofficer!

Utbildning till reservofficer

Utbildningen till reservofficer har i praktiken legat nere ett stort antal år. Den senaste fastställda utbildningen hette reservofficersprogrammet (ROP). ROP dog emellertid sotdöden när MHS Ö lades ned. De senaste åren har det funnits vissa möjligheter att läsa SOU med sikte på en reservofficersanställning i tjänstegraden 1:e sergeant , men detta har överhuvud taget inte marknadsförts mot den tänkta målgruppen. Utfallet är vad jag vet har varit volymmässigt mediokert.

Samtidigt togs det fram en tvåårig utbildning (”ROU”) som var tänkt att användas för utbildning av reservofficerare med tjänstegrader från och med fänrik. Utbildningen gavs namnet Reservofficersutbildningen (ROU), men har aldrig genomförts. Däremot fanns den under en tid omnämnd på Försvarsmaktens hemsida.

Eftersom Försvarsmaktens underskott av reservofficerare, dvs. reservofficerare som har kompetens och beredvillighet för en befattning i ett krigsförband, nu verkar bli mer allmänt erkänt så har PERSDIR nyligen fattat beslut att alla blivande reservofficerare ska genomgå SOU. På hemsidan benämns detta som ”SOU/R”, men jag tror det är bara är en redovisningsfråga - själva utbildningen måste vara likadan som den ”vanliga” SOU.

Nu kommer det intressanta. 

För att bestämma enligt vilka kriterier som en officersaspirant ges tjänstegrad vid reservofficersanställningen har man valt att ta hänsyn till individens akademiska status vid examen. SOU ger i sig inga högskolepoäng, så systemet innebär att eventuell akademisk examen måste ha intjänats innan man påbörjar SOU/R.

Om officersaspiranten har en akademisk examen på grundnivå (minst 180 högskolepoäng, varav minst 90 högskolepoäng i ett huvudämne) är han eller hon kvalificerad att söka och erhålla en officersbefattning. Anställningen sker då som reservofficer med tjänstegraden fänrik.

Om officersaspiranten inte har en akademisk examen enligt ovan kan man bara söka och få befattningar för specialistofficerare, normalt på befattningsnivån OR 6. Anställningen sker alltså som reservofficer med tjänstegraden 1:e sergeant.

En reservofficer med tjänstegrad motsvarande befattningsnivåerna OR 6-9 kan bli befordrad till tjänstegrad motsvarande befattningsnivå OF 1 eller högre om han eller hon, efter det att reservofficersanställningen skett, senare erhåller en akademisk examen på grundnivå. Egentligen är det bara så att individen i sin anställning som reservofficer ges en annan tjänstegrad genom en befordran.

Man bör observera att det inte finns något författningsstöd för uppdelning av yrkes- och reservofficerare mellan officerare respektive specialistofficerare. Officersförordningen nämner endast yrkes- och reservofficerare och inte deras respektive undergrupper. 

Nu kommer det ännu mer intressanta.

Varför kan man inte tänka sig att utbilda blivande yrkesofficerare med fänriks tjänstegrad på samma sätt som blivande reservofficerare med fänriks tjänstegrad, dvs att individens akademiska status vid examen styr vad man kan anställas i för tjänstegrad, för både yrkes och reservofficerare?

Det finns säkert goda skäl för att vissa blivande yrkesofficerare produceras genom att genomgå OP. Men - det finns också starka skäl för att åtminstone våga testa att producera ett mindre antal blivande yrkesofficerare med fänriks tjänstegrad genom att rekrytera ett antal civilekonomer och civilingenjörer och sedan låta dem genomgå hela den ordinarie SOU och sedan bli anställda som yrkesofficerare i tjänstegraden fänrik.

• Deras rena yrkeskunskaper kopplat till instegsbefattningen torde vara bättre än deras kollegor från OP. 
• Deras reella akademiska bakgrund torde vara mer generell, och erövrad i större konkurrens. 
• Deras benägenhet att så småningom söka sig till en annan arbetsgivare torde underlättas av att de har en ”riktig” akademisk examen som inte baseras på Clausewitz.

Jag lämnar härmed frågan fri, och återgår till min iMac i min hydda vid Nilens strand.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens omstrukturering

Försvarsmakten genomgår just nu något som benämns omstrukturering. Begreppet trumpetas ut kraftfullt. Det finns en särskild omstruktureringsledare utsedd, med en egen arbetsgrupp och omfattande personliga befogenheter. Omstruktureringsordern undertecknades av ÖB.

Man kan fundera på om andra offentliga organisationer eller privata företag genomför en i grunden naturlig anpassning till förändrade grundläggande verksamhetsförutsättningar med lika mycket buller och bång? Vad jag vet är svaret nej. Min begränsade erfarenhet av arbete inom näringslivet gav vid handen att det ibland behövds sparas pengar eller omorganiseras, men att detta skedde under mindre dramatiska former än inom Försvarsmakten.

Å andra sidan tycker jag att det finns starka skäl till att i grunden vara mycket positiv till det som händer nu. Tydligen är det första gången som det pågår en omstrukturering där huvudorsaken inte är att minska antalet kontinuerligt tjänstgörande (det känns extra bra att använda det nya begreppet som faktiskt mycket bra förklarar vilken personal det egentligen handlar om). 

I stället ska nu hela Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande personal marschera ut på kaserngården och där omedelbart bli fråntagna sina befattningar. Därefter vidtar (det kan bli kallt att stå uppställd på kaserngården i flera dagar) en datoriserad ”matchning” (jag gillar språklagens intentioner att man ska använda svenska ord i Sverige, men hittar faktiskt inget bra inhemskt alternativ) varefter man sedan antingen a) jobbar vidare i sin gamla befattning eller b) har fått ett erbjudande om en annan befattning. I det senare fallet kan det självklart bli så att erbjudandet om en ny befattning (kanske på en annan ort) inte lockar och då kommer vissa arbetstagare att sluta. Det senare gäller både yrkesofficerare och civila arbetstagare.

För att krydda anrättningen lite mer har man återigen skapat en pensionslösning, som innebär att en yrkesofficer som senast 2012-12-31 har mindre än fyra år kvar till sin ordinarie pensionering kan få sluta i förtid och därvid erhålla cirka (!) 70 % av sin lön. Pensionspaketet gäller inte civila arbetstagare över huvud taget.

Man kan utan vidare tycka en hel del om hela omstruktureringen. Jag tycker själv att det finns inslag som känns kloka och andra inslag som jag har svårare att förlika mig med.

Låt mig börja med det som känns riktigt:

• Omstruktureringen handlar mycket tydligt om att kompetens ska befinna sig i den befattning där den efterfrågas, dvs. där arbetsgivaren anser att den gör mest nytta.
• Omstruktureringen drivs inte primärt av en ratio för personalavveckling.
• Omstruktureringen har en ny komponent som kanske kommer att förmå ett antal äldre (förfärligt ord egentligen, är en 57-årig vältränad yrkesofficer att anses som äldre) yrkesofficerare att sluta i förtid.

Låt mig sedan lista det som känns mindre bra:

• Kompetenshantering inom ramen för omstruktureringen ska inte ske genom mångmiljardsystemet PRIO. I stället ska ReachMee användas, dvs. det system som Försvarsmaktens hemsida använder för att hantera annonser om lediga jobb. Hur säkerhets- och integritetsaspekterna hanteras i detta system känner jag inte till, men hoppas att omstruktureringsledaren och hans grupp noga analyserat frågeställningen.
• Kompetenserna ska inte beskrivas med de parametrar som en korrekt uppsatt kravprofil i System PRIO skulle medföra, med beskrivningen av varje befattnings kravprofil hämtad ur kvalifikationskatalogen. I stället är det PG BoK:s mycket översiktliga system för kravprofiler som ska användas.
• Pensionserbjudandet är en bara riktat till yrkesofficerare. Jag kan känna sympati med den underliggande orsaken men ur ett värdegrundsperspektiv är det inte korrekt att skilja på olika typer av kontinuerligt tjänstgörande arbetstagare på det sättet som man gör.

Utöver ovanstående har jag också några personliga reflektioner.

För det första så lär det finnas överslagsberäkningar att hela omstruktureringen ska medföra att 200 yrkesofficerare slutar i förtid, samt 100 civila arbetstagare. Detta bör innebära att det finns ekonomi reserverad. Bravo.

För det andra är jag inte säker på att erbjudandet om förtida pension kommer att generera att 200 yrkesofficerare slutar i förtid. En 57-årig manlig överstelöjtnants hustru är sannolikt cirka fyra år yngre. Hon kan därför utan vidare ha tio år kvar till pensioneringen. Det finns säkert yrkesofficerare som kan tänka sig att vara hemmaman i tio år, men jag är inte sådär himla säker på att erbjudandet kommer att vara en succé.

För det tredje är omstruktureringen kombinerad med anställningsstopp. Detta anställningsstopp verkar i så fall inte ha runnit över gatan till FM HRC, eftersom det finns massor av lediga befattningar på myndighetens hemsida. Även om OP 09-12 tydligen är fredade från anställningsstoppet så har jag inte hört eller läst något om direktrekrytering till internationella militära insatser. Man kan fundera på om denna verksamhet är bortglömd i sammanhanget, eller om det verkligen är så att direktrekryteringen här och nu ska avbrytas. Jag vet faktiskt inte.

Ett totalt anställningsstopp måste rimligen också påverka rekrytering av ny generaldirektör, stf C JURS etc. Oavsett hur det blir så är det viktigt att kriterierna för anställningsstoppet blir transparenta, enkla och kommunicerade.

Jag vill slutligen be mina läsare, om jag har några kvar, om ursäkt för att jag varit tyst några veckor. Ibland räcker tiden inte riktigt till.

GMY

Sinuhe

Lagar och förordningar

Försvarsmaktens författningsstöd omfattar i princip tre olika delar: lagar, förordningar och föreskrifter. 

Lagar stiftas av riksdagen. En lag kan i vissa fall ge möjligheter för att parterna på arbetsmarknaden får träffa kollektivavtal som ändrar (förbättrar) villkoren för de medborgare som lagen omfattar. Detta brukar man benämna att lagen är dispositiv. En del lagar kompletteras av en förordning, med nästan samma namn som lagen.

Förordningar beslutas av regeringen. Digniteten är allt så ”lite mindre” än lagarna. Även förordningar kan vara dispositiva. Dessutom kan en förordning ge möjlighet för en myndighet att lämna föreskrifter, som närmare reglerar vissa detaljer i förordningen.

Försvarsmakten får lämna föreskrifter, om det i en förordning har givits en sådan möjlighet. En föreskrift kan betraktas som en av Försvarsmakten beslutad bestämmelse, som även gäller andra myndigheter.

Några exempel:

Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är som namnet anger en lag. Lagen är från 1994 men har blivit ändrad ett antal gånger. Lagen innehåller vad jag identifierat inga möjligheter till dispositivitet eller att Försvarsmakten får lämna föreskrifter. 

Officersförordning (2007:1268) är den grundläggande förordningen om yrkes- och reservofficerare. Förordningen ger bland annat Försvarsmakten viss rätt att föreskriva om tjänstegrader.

Förordning (2010:590) om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten är den förordning som reglerar GMU och KMU. Försvarsmakten ges i förordningen flera möjligheter att lämna föreskrifter (vilket Försvarsmakten inte gjort).

Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal är ”grundförordningen” för Försvarsmaktens personalförsörjningssystem. Förordningen är dispositiv och dessutom ges Försvarsmakten möjligheter att lämna vissa föreskrifter.

Om man som egyptisk bloggare sätter sig en dag och läser alla de lagar och förordningar som har bäring på Försvarsmakten inser man snabbt att många av dem förefaller ha passerat sitt bäste-före-datum. Det finns sannolikt ett omfattande städarbete som bör ske. Några av dem bör gå att slå samman och/eller förenklas. Detta gäller inte minst på frivillig-området, där merparten av författningarna förefaller vara från 1995.

Det som slog mig när jag läste Officersförordningen var att den överensstämmer inte helt med FM PersI. Däremot verkar FM PersI följa Förordning med bestämmelser för Försvarsmaktens personal tämligen väl.

Det som bland annat inte stämmer om man jämför Officersförordningen med FM PersI är själva benämningen officer. Enligt Officersförordningen är en officer en person som är anställd som yrkes- eller reservofficer, men enligt FM PersI är en officer en yrkes- eller reservofficer med lägst tjänstegrad fänrik. Detta duger givetvis inte, något måste ändras. Å andra sidan så bör ju tvåbefälssystemets införande få genomslag på Officersförordningen, som därigenom faktiskt också borde byta namn (”Förordning med bestämmelser om Försvarsmaktens yrkes- och reservofficerare” kanske vore bättre, alternativt ”Yrkes- och reservofficersförordningen”).

Den nyfikne kan fundera på vad det finns för samlingsbegrepp för yrkes- och reservofficerare? Rätt svar: inget!

Jag hoppas att mina läsare ursäktar att min pergamentrulle idag endast innehåller några tråkiga rader om Försvarsmaktens författningsstöd. Orsaken att jag ville peka på detta ämne var dock att jag anser att det är viktigt att Försvarsmakten till 100 % agerar inom ett korrekt ramverk. Ibland känns det som att det finns en viss tendens från Högkvarteret att ”ge ut en skrivelse” när det kanske är så att den fråga som skrivelsen avser reglera i själva  verket inte kan eller får regleras genom en skrivelse.

Ordning och reda är ibland en underskattad stimulans.

GMY

Sinuhe

Från Syrien till Hemvärnet

Det snöar i Egypten också. Min hydda är kall.

Utvecklingen i Syrien fyller mig med vemod och ilska. Jag blir vemodig när jag tänker på alla oskyldiga civila som dödas av ännu en terrorregim. Jag blir ilsken när jag läser på nyheterna om hur realpolitik gör att Kina och Ryssland kan blockera beslut i FN:s säkerhetsråd. Självklart vill dessa båda hel- respektive halvdiktaturer inte att det ska bli kutym att världssamfundet ingriper när en odemokratisk regim börjar slakta sina egna medborgare. Som arbetstagare i Försvarsmakten kan jag inte heller låta bli att förundras över att det i den syriska armén inte verkar vara svårt att hitta officerare som med glädje ger sig i kast med att mörda oskyldiga. Visst kan man raljera lite vänligt över Försvarsmaktens värdegrundsarbete ibland, men det kan trots allt vara skönt att ha en sorts osynlig moralisk ledstång att förhålla sig till.

Jag har tidigare på min block uttryckt tveksamhet till FN, som organisation och överstatlig byggherre. Min tveksamhet bygger egentligen främst på FN:s roll inom det så kallade ”klimatarbetet”, där jag och rätt många andra ser att FN:s verksamhet i dessa frågor inte alls är vad den utger sig att vara. Sammanställning av det vetenskapliga forskningsläget bör inte styras av en mängd dolda politiska agendor.

Tillbaka till de båda hel- respektive halvdiktaturerna Kina och Ryssland. Som konsument kan man alltid göra val mellan olika produkter. I det avseende försöker jag alltid att undvika att köpa produkter som är tillverkade i Kina.

Ryssland har ju en särskild och närmare relation till Sverige än vad det avlägsna Kina har. Hur många av mina läsare vet att en svensk armé faktiskt erövrat Moskva, under den ”stora oredans” tid. Om jag minns rätt var det Pontus de la Gardie, som ledde den svenska armén.  Sedan inträffade ju det stora nordiska kriget, med de berömda slagen vid Narva och Poltava.

Ryssland upplevs nu av många bedömare inte längre som en borträknad internationell aktör. I kraft av sin stora export av olika råvaror finns det också pengar i plånboken, åtminstone så länge som den nuvarande exporten av olja och gas kan fortsätta. Det är också allmänt känt att en del av den ryska statens nya rikedomar går till en upprustning och modernisering av de väpnade styrkorna.

För att knyta ihop detta vimsiga blogginlägg så vill jag slutligen peka på Hemvärnets ökade betydelse för rikets försvarsberedskap. Och – kära läsare – det är nu som jag knyter ihop säcken! Det var ju nämligen rekryteringsproblemen för just Hemvärnet som sades vara en orsak till hela frågan om förändrade behörighetskrav till GMU, vilket refererats av många försvarsbloggare.

Där satt den!

Det man kan fundera på är om det inte finns andra verktyg som kan användas för att öka Hemvärnets attraktionskraft. Själv är jag faktiskt aningen fundersam till själva namnet – Hemvärnet. Visserligen ska man i organisationsarbete undvika att ändra väl inarbetade varumärken, men i detta fallet handlar det faktiskt om att hela Hemvärnets verksamhetsidé kraftfullt ändras i och med satsningen på insatskompanierna. Kustartilleriet bytte ju namn till Amfibiekåren för över 10 år sedan.

Min personliga uppfattning är att det trots allt kan finnas fog för att åtminstone diskutera namnet. Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna är ju fruktansvärt otympligt och dessutom felaktigt efter just de nationella skyddsstyrkorna ju kommer att utgöra merparten av volymen. Nationella skyddsstyrkorna med hemvärnet speglar bättre verksamheten på sikt.

Men vänta nu – begreppet nationella skyddsstyrkorna är väl ett minne av Johan Kihl och den strategiska time-outen? Det borde väl gå att hinna något bättre? Jag vet att jag nu är ute på av hemvärnsrörelsen kraftfullt minerad mark, men tar mig ändå friheten att här vid Nilens strand fundera lite högt.

Nationella skyddsstyrkorna

Låter hyfsat bra men jag tycker att begrepp som består av flera ord helst bör undvikas.  Dessutom kan sammanblandning med Polisens Nationella insatsstyrka ske. Dessutom så gillar jag inte ordet ”skydd” i dessa sammanhang. Nationella försvarsstyrkorna hade varit bättre, eller kanske Nationella försvarsstyrkan.

Annars är det egentligen inte fel att bygga ett nytt namn på de båda tvillingarna nationella och insatser – det är ju nämligen exakt detta som det nya Hemvärnet har som affärsidé. Försvarsmaktens nationella insatsstyrka är (FNI) egentligen perfekt – men för långt.

Riksvärnet

Kan ge associationer till den tyska upprustningen efter första världskriget, men är annars inte så dumt. Nazisterna hade mig veterligen ingenting med Riksvärnet (Reichswehr) att göra.

Lantvärnet

Hemvärnet är ju till största delarna markbundet och begreppet lantvärn har används i Sverige för. Möjligen är det lätt att man säger Lantbruket i stället…

Nationalgardet

Oupps, nu blir det känsligt. Jag bedömer att här är detta begrepp alltför stigmatiserat för att det ska vara möjligt att gå vidare.

Nu tänker jag fega och lämna ordet öppet. När inläggen på bloggen har genererat ett antal bra idéer så åtar jag mig att mejla rikshemvärnschefen (på samma sätt som jag mejlade AI om namn på manöverbataljonerna).

GMY

Sinuhe

Behörighetskrav för GMU

Utan att vara speciellt insatt i frågan om behörighetskrav för att få genomgå GMU tror jag att det är viktigt att hålla några viktiga fakta i minnet när man läser de alarmerande artiklarna på SvD samt diverse bloggar.

För det första förefaller det vara så att det finns ännu inga formella beslut att ändra några behörighetskrav. Intill dess att ett nytt beslut föreligger gäller de gamla behörighetskraven.

För det andra är det så att all antagning till GMU bygger på en kravprofil i ett krigsförband. Detta enkla faktum leder till att även om GMU är lika över hela landet är inte rekryterna rekryterade mot identiska kravprofiler. En blivande skyttesoldat har inte samma kravprofil som en blivande ubåtsmatros. En blivande pilot har inte samma kravprofil som ubåtsmatrosen. Konsekvensen av detta är att även om de formella behörighetskraven är på en viss nivå så är det den planerade befattningens kravprofil som till syvende och sist är styrande för vem som antas till utbildningen.

Spaning ger vid handen att kärnan av problemet är rekrytering till en befattning i Hemvärnet. Rekryteringen går tydligen rätt dåligt. Att sänka behörighetskraven för dessa befattningar har vad jag förstår, i min hydda vid Nilens strand, ingen smittorisk mot de befattningar som är avsedda för olika typer av arbetstagare, dvs. anställda (främst GSS/K). Deras befattningars kravprofiler är ju inte ändrade.

Eller har jag missat något?

GMY

Sinuhe

Uppdatering 302200: läs mitt inlägg nedan om att det hela handlar om att Försvarsmakten nu ska använda sin rätt att ge ut en föreskrift om hur Förordning om grundläggande och kompletterande militär utbildning inom Försvarsmakten ska användas. Det handlar inte om några nya kravprofiler.

Uppdatering 310710: Peter Hultqvist har uttalat sig i SvD i frågan. Även han verkar ha missförstått skillnaden mellan a) formella behörighetskrav för att få påbörja GMU och b) de kravprofiler som en anställning senare bygger på. "Yrket kräver med än grundskola", anser han. Hultqvist är dock välkommen att besöka min blogg, så blir allt framställt i ett förklarat ljus...;-)

Tankar om Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga

Jag satt för några veckor sedan i en sådan där spontan fikarumsdiskussion som kom att handla om Försvarsmaktens förmåga inom försvarsmedicin. En fråga som kom upp var ”vem ansvarar för Försvarsmaktens försvarsmedicinska förmåga egentligen?”. En vild diskussion utbröt men den resulterade i att alla kaffedrickarna enades om att rätt svar på frågan är ”Ingen!”.

Det finns visserligen en generalläkare, men han sysslar över huvud taget inte med krigsförbandens förmåga att utöva försvarsmedicinsk verksamhet – han utövar tillsyn. Detta är en stor skillnad jämfört med hur verksamheten bedrevs under de föregående generalläkarna ”av den gamle stammen” vilka ju hade högsta ansvaret för hela förmågeutvecklingen – både avseende materiel, personal, taktik etc.

Som läget är just nu finns det följande viktigare aktörer på den försvarsmedicinska arenan (som inte alls är en egen arena utan tydligen mest en restprodukt):

1.     PROD LOG Fömed – ansvarar främst för materielfrågorna

2.     INSS J4 Fömed – ansvarar mest för organisationen av olika försvarsmedicinska enheter samt deras tänkta förmågor

3.     FömedC – ansvarar för viss utbildning

4.     TrängR – äger de fyra försvarsmedicinska kompanierna

5.     Krigsförbanden – de som har försvarsmedicinsk personal i insatsbefattningar

Jag måste säga att jag anser att detta är ganska beklämmande. En högt utvecklad försvarsmedicinsk förmåga sägs ofta vara mycket viktig ur ett attraktionsperspektiv – soldaten ska veta att det bakom henne finns en sjukvårdskedja värd namnet, med materiel och personal som kan rädda hennes liv.

Spaning ger vid handen att Försvarsmaktens fokus avseende försvarsmedicinsk förmåga har helt fokuserats på ett fåtal befattningar i Afghanistan. Bemanning av ett antal hundra försvarsmedicinska befattningar i krigsförbanden har kommit helt i skymundan. Tydligen har ett stort antal projekt initierats för att råda bot och bättring på detta elände, men ingen förbättring har de facto genomförts. Den omtalade ”medicinska insatspoolen” förefaller inte existera alls utom på PowerPoint-bilder. De värnpliktiga läkarna och sjuksköterskorna kan inte användas utom vid särskilt författningsstöd. Många av dem bör dessutom inte ens vara krigsplacerade på grund av 10-årsregeln.

Jag tror faktiskt inte att de är raketforskning att få ordning på försvarsmedicinverksamheten. Här kommer mina förslag i en vild oordning:

1.     Återskapa en reell generalläkare, som främste företrädare för Försvarsmaktens samlade verksamhet inom försvarsmedicin.

2.     Ge FömedC utökat ansvar (och därmed följande ekonomiska medel) att ta ”lead” avseende bemanning av samtliga försvarsmedicinbefattningar i krigsförbanden.

3.     Flytta ansvaret för sjukhuskompanier och sjukvårdsförstärkningskompanier från TrängR till FömedC (som idag inte har några egna krigsförband).

4.     Börja rekrytera tidvis tjänstgörande försvarsmedicinpersonal en masse, för en anställning som reservofficer eller kanske GSS/T.

5.     Skapa en Försvarsmedicinkår, med en främste företrädare (se mitt tidigare inlägg om behovet av att återinföra personalkårer).

Jag hoppas att några av mina läsare har bättre insikt än jag – hur kan man gå vidare för att återskapa en försvarsmedicinsk förmåga värd namnet?

GMY

Sinuhe

Försvarsgrenarnas återkomst är nära

Dagens enhetliga Försvarsmakt utan försvarsgrenar skapades delvis för att de ständigt förekommande försvarsgrensstriderna höll på att lamslå hela verksamheten och underminera ÖB:s roll som myndighetschef. Armén och flygvapnet hade vardera cirka 35 % av försvarsanslaget och marinen cirka 15 %. Resten användas ”centralt” om jag minns rätt.

Reformen har dock medfört ett antal väldigt tydliga nackdelar.

Inom HKV är exempelvis en icke obetydlig del av det interna arbetet sprungen ur ständiga koordineringsmöten mellan INS och PROD, där den senare ”äger” alla organisationsenheter och deras krigs- respektive hemvärnsförband, och den förre får disponera dem avseende främst beredskap och insatser. INS beskrivs ofta som ”kravställare” och PROD som ”leverantören”. Ett omfattande regelverk avseende ”överlämning” av krigsförband mellan PROD och INS växer fram. Men – egentligen är det så att samtliga krigsförband, genom sin tillhörighet till en organisationsenhet, är underställda C PROD. C INSATS får ibland dock disponera dem avseende vissa specifika frågor – den modell som på militärsvenska heter lyder under .

Ett exempel på hur snurrigt det är visas genom att Sverige har en arméinspektör och en armétaktisk stab, men däremot ingen armé. Det finns möjligen något som brukar benämnas markstridskrafterna eller arméstridskrafterna, men någon enhet benämnd armén existerar inte.

Arméns truppslag (infanteri, kavalleri, pansartrupper, luftvärn, artilleri, ingenjörtrupperna, signaltrupperna samt trängtrupperna) existerar endast i form av plåtbitar på uniformen. Någon formell grund för individens utmärkning, grundad i en tillhörighet till ett truppslag finns inte längre.

Det finns en marininspektör och en marintaktisk stab, men det finns ingen marin längre. Däremot kan man möjligen säga att marinens båda vapenslag existerar något tydligare  än truppslagen inom armén – främst för att de har olika gradbeteckningar och därför ofta omnämns som ”flottan” och ”amfibiekåren”.

Det finns en flygvapeninspektör och en flygtaktisk stab, men inget flygvapen längre. Flygvapnet har vad jag vet aldrig varit indelat i vapen- eller truppslag.

Detta var en aspekt – nu kommer det fler.

Organisationsenheterna är uppdelade mellan de fem ”arenor” som på något sätt vuxit fram för att ersätta försvars grenarna. Organisationsenheternas krigs- och hemvärnsförband har en ännu lösare koppling till de gamla försvarsgrenarna  än vad organisationsenheterna hade.

Det jag funderar på är om det finns någon möjlighet att ta ett steg tillbaka och skapa förutsättningar för ordning och reda igen, utan att samtidigt skapa förutsättningar för försvarsgrensstrider.

En stridsidé kan vara följande:

·      Tre försvarsgrenar bildas. Chefen för en försvarsgren ansvarar för ekonomi, produktion, vidmakthållande, beredskap och insatser med sina krigsförband samt äger den basorganisation som behövs för detta uppdrag (basorganisationen ingår alltså även i försvarsgrenen).

·      De tre försvarsgrenarna benämns armén, marinen och flygvapnet.

·      De tre försvarsgrenscheferna benämns arméchef, marinchef och flygvapenchef.

·      De tre staber som dessa tre befattningshavare leder benämns arméstaben, marinstaben och flygstaben.

·      Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna är en del av armén.

Nu kommer det svåra, nämligen hur man kan och bör ”portionera ut” de organisationsenheter och krigsförband som ”blir över” enligt ovanstående modell.  Mitt enkla förslag är följande (ursäkta om jag glömt någon organisationsenhet:

·      SWEDEC = del av Ing 2 = armén

·      FM UndSäkC = del av LSS = flygvapnet

·      FömedC = ombildas till Göteborgs garnison (se mitt tidigare blogginlägg om att det är dags att ta sig loss från Axel Oxenstiernas inflytande) = marinen

·      SkyddC = armén

·      FMTM = marinen

·      LedR = armén

·      FMTS = armén

·      ”Rest-FMLOG” = ingen aning än! Fast det mesta av nuvarande FMLOG:s verksamhet händer ju på marken.

·      Militärregionstaberna = armén (eftersom en viktig del av deras verksamhet kommer att bli att utöva taktisk ledning av hemvärnsförbanden).

En sådan här föreslagen reform kommer med all säkerhet aldrig att bli av, eftersom det finns alldeles för många individer inom HKV som anser att den nuvarande tingens ordning är alldeles perfekt. Om inte skapar den ju mycket arbete och ger god motion och starka benmuskler genom dagliga promenader mellan Banérgatan och Lidingövägen.

En omorganisation enligt ovan skulle ju också få till följd att hela HKV skulle behöva återgå till en struktur som innebär att alla de försvarsgrenspecifika frågorna hanterades av respektive försvarsgrensstab med chef, medan alla andra gemensamma frågor hade behövt att landa ”någon annan stans”.  Sannolikt hade LEDS behövt svälla en del för att i sin struktur även inkludera de idag lite frisvängande enheterna JURS, INFOS, PERSS, SÄKI, GL samt REV. Enligt min personliga åsikt är detta dock inget stort problem.

En fråga som genast infinner sig är hur den militärstrategiska, operativa och taktiska ledningen av krigs- och hemvärnsförband ska gå till om man gör om hela organisationen enligt mitt förslag.

Den militärstrategiska ledningen är redan just nu under inflyttning i LEDS, så där ser jag inga större problem.

Den taktiska ledningen av egen försvarsgrens krigsförband (hemvärnsförbanden har ju återgått till armén) bör givetvis ske av respektive försvarsgrensstab – det är ju liksom det som vitsen med att ge respektive försvarsgrenschef hela ansvaret ”från ax till limpa”. För armén kan också taktisk ledning ske genom brigadstaberna. Hemvärnsförbanden leds från militärregionstaberna.

Operationell ledning då? Ja, om man definierar operativ ledning som ledning av insatser där fler än en försvarsgren ingår så ter det sig nödvänligt att skapa en enhet för detta – ett organ liknande dagen JOC. Exakt hur detta ska petas in i ett nytt HKV har jag faktiskt inga bra idéer om.

Beträffande HKV ska man dock ha klart för sig att det är en mycket liten del av HKV som sysslar med ledning av insatser.  Att skapa en liten enhet inom HKV och benämna den exempelvis Operationsledningen samt basera den på dagen JOC verkar inte vara speciellt svårt.

Jag skulle vilja relatera detta inlägg till mitt tidigare inlägg om att skapa garnisoner i stället för att upprätthålla valda delar av 1634 års regeringsform. I det inlägget nämner jag bland annat Boden (och lite grann Luleå). Enligt mitt förmenande är det bara slöseri med pengar att inte löpa linan hela vägen ut och inrätta en organisationsenhet benämnd Bodens garnison. Garnisonen utgör basorganisation åt följande krigsförband:

1.     191 mekaniserade bataljonen

2.     192 mekaniserade bataljonen

3.     193 jägarbataljonen

4.     91 artilleribataljonen

5.     92 artilleribataljonen

Skövde/Karlsborg är ett annat exempel på där detta skulle fungera bra.  Skaraborgs garnison skulle då utgöra basorganisation åt följande krigsförband:

1.     41 mekaniserade bataljonen

2.     42 mekaniserade bataljonen

3.     31 infanteribataljonen (se mitt tidigare inlägg om benämningar på krigsförband)

4.     32 underrättelsebataljonen

5.     21 logistikbataljonen

6.     22 logistikbataljonen

Ansvaret för sjukhuskompanierna och sjukvårdsförstärkningskompanierna (vem tusan har uppfunnit en så otymplig benämning?) bör självklart överföras till FömedC (som idag inte har några krigsförband!).

I båda ovanstående exempel är det chefen för armén med sin arméstab som producerar krigsförbanden samt leder den basorganisation som finns på respektive plats. Ledningen av krigsförbanden utövas antingen av chefen för armén med sin arméstab eller av brigadchef med brigadstab eller möjligen av militärregionchef med militärregionstab.

Som den uppmärksamme läsaren uppmärksammat så har jag inte föreslagit en liknande lösning för marinen och flygvapnet. Detta beror främst på att jag har för lite kunskap om i vilken utsträckning som flottiljstaberna faktiskt även leder krigsförband i insatser. Om det är så att flottiljstaberna även leder krigsförband i insatser är detta något man får fundera på eftersom det innebär att gränsdragningen mellan bas- och insatsorganisation blir ganska luddig.

Jag ser fram emot en givande debatt i frågan om försvarsgrenarnas återkomst! Jag har säkert glömt en stort antal viktiga parametrar men tycker ändå att frågan om försvarsgrenarnas återkomst är så viktig att den åtminstone bör få debatteras.

Det finns en komplicerande faktor och det är det införande av ett flertal "stridscentrum" som aviserats. Hur detta påverkar ovanstående förslag har jag faktiskt ingen aning om. Risken är nog att det bara blir ännu rörigare. 

Ordet är fritt.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens beredskap

Jag vill med detta inlägg anknyta till den aktuella debatten om vilken beredskap som Försvarsmakten har. Inlägget bygger lite (som vanligt) på nyanserna med orden.

Försvarsmaktens insatsorganisation, detta hemska begrepp, består av två delar: krigsförbanden och hemvärnsförbanden.

Om kravet är att huvuddelen av insatsorganisationen ska vara gripbar inom några dagar så uppfyller dagens Försvarsmakt redan detta eftersom hemvärnsförbanden fullt ut har en mycket hög beredskap. Därutöver kommer det att finnas stående förband och kontraktsförband, samt en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner.

En viktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion är vilken ”verktygslåda”  som avses att påbörja beredskapshöjningen. ÖB har en verktygslåda och riksdag och regering har en helt annan.

Om vi börjar med den senare har riksdag och regering tre olika metoder att höja beredskapen.

Den första är att regeringen kan återinföra hela eller delar av värn- och civilplikten. Detta kan exempelvis användas för att kalla in, med plikten som grund, krigsplacerade värnpliktiga till repetitionsutbildning. Detta kan ske selektivt, det vill säga endast omfatta vissa krigsförband. Under detta skede är Sverige i övrigt inte omställt till ”krigsfot” (jag kommer inte på något bättre begrepp) utan beredskapshöjningen sker utan att ett stort antal andra författningar gäller. För Försvarsmaktens krigsförband innebär detta dock att krigsplacerade värnpliktiga är skyldiga att infinna sig till den typ av tjänstgöring som den återinförda plikten omfattar.

Den andra är att riksdag och regeringen beslutar om skärpt beredskap. Jag kommer i detta inlägg inte att närmare beröra denna eftersom jag inte är tillräckligt påläst.

Den tredje är att riksdag och regering fattar beslut om högsta beredskap. Detta kan även ske genom ett beredskapslarm. Beredskapslarm innebär, förutom att ett stort antal författningar omedelbart börjar gälla, att alla krigsplacerade svenskar omedelbart ska bege sig till sin inställelseplats. Att utlysa högsta beredskap är ett dramatiskt ingrepp i det svenska samhället eftersom ett stort antal vilande författningar omedelbart börjar gälla.

ÖB:s verktygslåda för beredskapshöjningar är enligt min mening fortfarande haltande på grund av den ”strategiska time-outen”. Jag vet faktiskt inte om till exempel det gamla begreppet ”GIVAKT” fortfarande har en tydlig relevans. Det pågår dock ett arbete att se över hela beredskapssystemet och PROD har numera en sektion som arbetar med mobiliseringsfrågorna.

Om ÖB höjer beredskapen så innebär det för den militära k-personalen (yrkesofficerare samt GSS/K) att de inom ramen för sin arbetsskyldighet ska utföra det arbete som arbetsgivaren beslutar. Men – någon inskränkning avseende semestrar och andra ledigheter föreligger inte. En bataljonsstab kan fortfarande ta semester och åka till Mallorca. Civila arbetstagare omfattas av beredskapshöjningen endast om de har en befattning i ett krigsförband. Normala arbetsrätten gäller, liksom arbetstidsregleringen. Arbetstiden ska rapporteras i System PRIO och planeras på vanligt sätt.

Det som frågan egentligen gäller är i vilken omfattning som t-personalen kan användas vid en av ÖB initierad beredskapshöjning. När systemet med GSS/T reellt finns på plats kan Försvarsmakten självklart skicka ut inkallelser till all t-personal med en befattning i ett krigsförband. Men – det system vi valt innebär att även om t-personal formellt har en skyldighet att infinna sig till tjänstgöring så finns det inga sanktioner som träder i kraft om Lisa och Kalle inte infinner sig. Möjligen kan uppsägning som tidvis tjänstgörande arbetstagare ske. Detta gäller dock inte endast vid en beredskapshöjning utan vid alla inkallelser!

Min slutsats är att debatten måste grundas på vald verktygslåda. Om debatten handlar om att försvara Sverige mot ett befarat anfall av främmande makt så bör det rimligen vara så att det är regeringens verktygslåda som används – allt annat verkar ologiskt. Antagandet pekar på vikten av Försvarsmakten fullt använder krigsplaceringsinstrumentet. Det är endast med krigsplaceringen som grund som alla krigsförband och hemvärnsförband med rimligt stor säkerhet kommer att innehålla personal som kan lösa uppgifter för att försvara Sverige.

Min slutsats är också att debatten om Sveriges beredskap förs med felaktiga begrepp och på en starkt förenklad bakgrundsteckning.

Det är ju faktiskt så att marin- och flygvapenförband till stor del bemannas med k-personal. Debatten om beredskapshöjningar och hur lång tid det i praktiken tar att uppnå en godtagbar insatsförmåga är därför främst relaterad till arméförbanden, vilka ju till stor del bemannas med t-personal.

I detta inlägg har jag inte behandlat materielfrågorna – av den enkla orsaken att jag inte känner till i vilken omfattning som krigs- och hemvärnsförband i tillräcklig omfattning har materiel ”här och nu” för sina krigsuppgifter.

GMY

Sinuhe

Regleringsbrevet för år 2012

Jag vill först uttrycka min glädje över aktiviteten runt mitt senaste inlägg. 67 kommentarer är rekord! Antalet besökare är också klart ökande.

Jag har försökt att översiktligt analysera regeringens regleringsbrev (RB12) för Försvarsmakten avseende år 2012. Jag är inte helt insatt i rollen som ett regleringsbrev har, men det känns som att detta är regeringens mer detaljerade instruktioner avseende Försvarsmaktens verksamhet under året. RB12 preciserar också vad Försvarsmakten särskilt ska återrapportera i årsredovisningen för samma år (den som levereras under våren år 2013).

Jag har inte gått igenom hela RB12 utan koncentrerat mig på den delen som behandlar personalförsörjningsfrågorna, dvs. sidorna 10 och 11. Det finns vidare en bilaga som är mer relaterad till själva återredovisningskraven.

För det första kan man konstatera att regeringen akut behöver en kompetent korrekturläsare. De benämningar och begrepp som regeringen själva kvitterat såsom varande de som ska användas slarvar man högst betänkligt med. Jag återkommer till detta.

Skrivningarna om år 2012 är tydligt fokuserade på att nu ska Försvarsmakten detaljerat redovisa hur resan mot IO14 går. Detta gäller egentligen inte bara personalförsörjningsfrågorna utan även exempelvis avseende materiel. Det handlar mycket tydligt om personaluppfyllnad av krigsförband och på ”bemanning av insatser”. Ibland kan det kännas som att regeringen inte riktigt förstått att detta bör vara samma sak – det är ju Sveriges krigsförband som ska genomföra insatser, nationellt eller internationellt.

Regeringen vill att Försvarsmakten ska ”fortsatt lägga vikt vid rekryteringen av tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T)”. Redan här haltar logiken betänkligt eftersom denna intressanta personalkategori inte existerar idag här och nu. Försvarsmakten kan lika gärna åläggas att rekrytera alkemister. En annan mycket intressant formulering är att ”anställningsformerna ska vidareutvecklas i takt med att regelverket utvecklas”. Jag kan tyvärr inte låta bli att tolka detta som att regeringen förutskickar att det inte kommer att levereras en speciallag avseende GSS/K, GSS/T samt RO till halvårsskiftet. Hur ska man annars tolka denna kryptiska formulering?

Jag bejakar att regeringen tydligt instruerar Försvarsmakten att ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för samtliga GSS/T”. Men – detta är faktiskt oerhört illa skrivet om man funderar på hur våra krigsförband ser ut. En korrekt formulering borde givetvis vara att  ”målbilden ska vara återkommande verksamhet för alla tidvis tjänstgörande arbetstagare med en befattning i ett krigsförband”. Man kan ju förmoda att reservofficerarna också bör erbjudas tjänstgöring i minst samma omfattning som GSS/T.

Lite längre ner anser regeringen att ”myndigheten ska vidta åtgärder för att minska kostnaderna för officerare, civilanställda och konsulter”. Är det en lapsus att regeringen tydligen inte anser att kostnaderna för specialistofficerare ska minskas, eller det så att det som regeringen menar, men inte förmått formulera på begriplig svenska, är ordet ”yrkesofficerare”?

Jag bejakar att regeringen nu tar tag i hela reservofficersfrågan och tydligt anger att ”myndigheten ska utveckla reservofficerssystemet utifrån insatsorganisationens behov”. Regeringen använder verbet ”ska” och inte verbet ”bör”.  Detta är i realiteten en mindre dynamitgubbe eftersom Försvarsmakten fullständigt schabblat bort frågan om återupptagen grundutbildning till reservofficer – den uppgift som gavs redan i regleringsbrevet för år 2009. Antalet vakanta reservofficersbefattningar i IO14 kommer enligt min bedömning att vara minst 1 500 (av 2 249). Försvarsmakten har vidare schabblat bort hela frågan om kompetensinventering av nästan 8 000 anställda reservofficerare. Som skattebetalare anser jag att detta är mycket illa skött.

Lite längre ner anser regeringen att Försvarsmakten ska återrapportera hur stor andel av rekryterna som rekryterats till (bland annat) en anställning som GSS/T. Regeringen visar återigen att den inte verkar ha förstått att denna kategori inte existerar än. Regeringen vill också ha information om hur många som är ”krigsplacerade i insatsorganisationen uppdelat på personalkategori”.  Min personliga fundering är huruvida regeringen verkligen åsyftar ”krigsplacerade” (ett begrepp som endast är relevant vid skärpt eller högsta beredskap enligt ett särskilt författningsstöd) eller om man egentligen menar ”har en insatsbefattning manifesterad i System PRIO”.  Jag är faktiskt osäker.

Regeringen är ganska tydlig på att det föreligger en övertalighet avseende yrkesofficerare (men inte civila arbetstagare). Visserligen använder RB12 uttrycket ”officerare som inte kan placeras på specialistofficersbefattningar” men eftersom en reservofficer över huvud taget inte kan placeras och förväntas tjänstgöra på någon befattning över huvud taget mot sin vilja kan man förmoda att det är yrkesofficerare som avses med skrivningen. Jag tror att det kommer att bli ett ökat fokus på denna fråga ganska snart under våren. Inneliggande planer förutskickar en ökning av antalet befattningar för yrkesofficerare och volymen närmar sig raskt 10 000. Om statsrådet läser min blogg kanske han kan fundera över relationen 10 000 yrkesofficerare gentemot sammanlagt 30 000 tidvis eller kontinuerligt tjänstgörande arbetstagare i Försvarsmakten (dvs. utan Hemvärnet med nationella skyddsstyrkorna). En hövding på var tredje indian.

Jag vill också nämna lite om bilaga 2 till RB12. I bilagan beordras Försvarsmakten att återredovisa utfall avseende personalkostnader för kategorin ”specialister”. Här visar regeringen verkligen att den över huvud taget inte läst sina egna förordningar. Vad jag vet existerar överhuvud taget ingen fastställt kategori med det namnet.

Avslutningsvis vill jag peka på att regeringen också skriver om ”kontrakterade soldater” och ”kontrakterade förband”.  De helt felaktiga uttrycken innebär det slutliga beviset för regeringen behov av en förbättrad korrektur. 

Det känns tyvärr som att RB12 skrivits av personal som inte har tillräcklig kompetens inom sitt sakområde. Man kan undra vad Axel Oxenstierna hade sagt.

GMY

Sinuhe

Benämningar på manöverbataljoner

De nya manöverbataljonerna i armén och amfibiekåren har olika typer av benämningar och några definitiva bra beslut i denna fråga verkar inte finnas.

Bataljonerna benämns ibland med sin gamla benämning, exempelvis ”191. mekbataljonen” (eller ”191. mekaniserade bataljonen”) och ibland med en ny benämning av typen ”1. manöverbataljonen mekaniserad”.

Dessa benämningar är illa nog men det blir ännu värre när vi kommer de de mekaniserade bataljonernas kusiner, nämligen ”manöverbataljon lätt mekaniserad”, alternativt ”manöverbataljon mekaniserad lätt” samt ”manöverbataljon lätt”.

Den sista kusinen är det krigsförband som alltid hetat ”2. amfibiebataljonen” och som nu benämns ”manöverbataljon amfibisk”.

Ur marknadsföringssynpunkt är de nya påhittade ”benämningarna” beklämmande dåliga produkter. Hur kul är det att gå på nyårsfest och som svar på en fråga berätta att man är sergeant på "manöverbataljon amfibisk"? 

Försvarsmakten har ibland en underlig förmåga att döpa om förband, enheter och företeelser så att benämningen ska låta ”häftigare” än vad det egentligen är. Jag har på Marinbloggen ställt frågan varför det plötsligt heter ”stridsstödfartyg” i stället för ”trängfartyg” alternativt ”underhållsfartyg”. Jovisst låter det häftigare men vem försöker man lura? Vi pratar trots allt om ett fartyg med underhållsresurser och en begränsad självskyddsförmåga.

Om vi återgår till de åtta manöverbataljonerna så kan man dra följande slutsatser:

·      De nya benämningarna har dålig marknadsföringseffekt och anknyter inte alls till krigsförbandens historia

·      De nya benämningarna är onödigt långa och ”utslätande”

Eftersom det är nyårsdag vill jag inte belasta läsaren med en massa referenser i detta ämne, utan direkt gå på mina egna förslag till benämningar på dessa krigsförband. Förslaget bygger på att kopplingen mellan basorganisationens förband (I 19, P 4, P 7, K 3, LG samt Amf 1) inte behöver återspeglas i själva nummersättningen. Förslaget bygger  på att ”gamla fina begrepp” används och att vi inte uppfinner nya i onödan.

• De mekaniserade bataljonerna (fyra stycken): Dessa bör benämnas exakt vad de är, nämligen mekaniserade bataljoner. Numren bör självklart vara 1-4.

• De lätta mekaniserade bataljonerna (två stycken): Om man tittar i historieboken så känns det som att en lättare typ av anfallsförband ofta kallades ”dragoner”. En dragon var ju en ”beriden infanterist”, som initialt inte var tänkt att slåss till häst utan endast använda hästen som ett snabbt fortskaffningsmedel. Med lite fantasi tycker jag nog att det finns vissa likheter mellan gårdagens dragoner och dagens lätta mekaniserade förband. Mitt förslag är således att bataljonerna nummer 5 och 6 benämns dragonbataljoner. Dessutom är faktiskt P 7 arvsförband till Skånska dragonregementet, P 2.

• Den sjunde manöverbataljonen är tydligen inte ens lite mekaniserad, utan benämns endast ”lätt”. Lättare stridskrafter, dvs. utan hästar, stridsvagnar etc. har traditionellt benämnts infanteriförband. Mitt förslag blir således att den sjunde bataljonen benämns infanteribataljon.

• Beträffande den åttonde manöverbataljonen tror jag mina läsare redan nu kan räkna ut att den bör benämnas just amfibiebataljon - och inget annat!

Det samlade förslaget till benämningar för våra åtta manöverbataljoner bör således vara enligt nedan:

1. mekaniserade bataljonen (1 mekbat)

2. mekaniserade bataljonen (2 mekbat)

3. mekaniserade bataljonen (3 mekbat)

4. mekaniserade bataljonen (4 mekbat)

5. dragonbataljonen (5 dragonbat)

6. dragonbataljonen (6 dragonbat)

7. infanteribataljonen (7 infbat)

8. amfibiebataljonen (8 amfbat)

Jag kan själv faktiskt känna viss tveksamhet till att introducera begreppet ”dragon”, som kan kännas mer än lovligt gammaldags. Ett alternativ, som tar hänsyn till den 7. bataljonens rötter i K 3, vore att benämna bataljonerna 5-6 för infanteribataljoner och den 7. bataljonen för husarbataljon.

Jag låter mina läsare rösta och släpper härmed ordet fritt! Låt oss bara hjälpas åt att motverka dåliga förslag till benämningar från HKV. Nu återgår jag till min hydda vid Nilens strand.

GMY

Sinuhe

Sammanfattning av år 2011

Jag vill gärna så här i efterhand sammanfatta mitt år som så kallad ”försvarsbloggare” – egentligen det första år som jag varit aktiv hela tiden.

När jag började blogga var det faktiskt utan orsak. Jag hade inte för avsikt att försöka bli rik eller på annat sätt skapa ära och berömmelse åt den ensamme bloggaren vid Nilens strand. Möjligen ville jag bidra till ökad kunskap och förståelse för den av riksdag och regering beslutade reformerade personalförsörjningen - ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Detta ska inte tolkas som att jag är okritisk till vissa detaljer i systemutformningen. Jag har tidigare i flera inlägg uttryckt tveksamhet till frånvaron av redundans i systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare. Jag är också i grunden tveksam till flera delar av de ”personalflöden” som ingår i själva beräkningsgrunden. Jag är slutligen också tveksam till lönestrukturen för GSS – inte till ingångslönerna utan till den blygsamma lönetrappan.

Hur har det gått då, kanske någon undrar? Svaret är att det ibland är en hopplös sysselsättning att vara bloggare, framför allt när man sitter med ett tomt dokument i datorn och funderar på vad man ska fylla det med. När jag i efterhand läser mina inlägg är det ju helt klart så att några är tillräckligt bra medan andra är illa skrivna. Jag hoppas mina läsare har överseende med detta.

”Mina läsare” - ja, ni kanske undrar hur många som läser bloggen som skrivs vid Nilens strand? Svaret är att det varierar mycket, men efter sommaren har jag cirka 10 000 läsare per månad. Siffran är ingenting jämfört med Wiseman, men själv anser jag nog att det är bättre än ingenting. Mitt huvudområde – personalförsörjning – är ju dessutom inte alls lika sexigt som flygplan, helikoptrar, haubitsar och annat kul!

Mina läsare finns mystiskt nog över nästan hela världen. Några av läsarna är sannolikt utländska kollegor till våra kamrater på Must. INFOS tittar in ibland har jag sett.

Vad har jag avhandlat under året då?

Som jag ser det är följande ämnen de viktigaste:

·      Omgaloneringen – fler än 50 kommentarer! Ett viktigt ämne som så småningom avslutades med ÖB:s beslut om en omgalonering baserad på frivillighet.

·      Insatsbefattningar och krigsplacering. Ett viktigt ämne där jag tror att jag tillsammans med läsarna lyckades reda ut en del av besticken. Det finns vissa tecken i skyn som tyder på att det kommer att bli mer ordning och reda avseende krigsplaceringsarbetet framledes!

·      Förband, skolor, centrum och krigsförband. Inte så många kommentarer men ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Ingen har ännu lyckats förklara för mig hur Axel Oxenstierna fortfarande kan styra delar av Försvarsmaktens organisation.

·      Försvarsmaktens behov av personalkårer. Även här är jag nästan kategorisk – återinför snarast ett antal personalkårer så att vi får ordning och reda avseende flera av våra nyckelkompetenser! Att inte göra det är nästan kriminellt med tanke på vilken positiv effekt det kan ge till nästan ingen kostnad alls.

·      Utveckling av systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare, både GSS/T och reservofficerare. Här finns den reformerade personalförsörjningens stora akilleshäl, om inte systemet sjösätts och hanteras rätt. Utan GSS/T faller arméns personalförsörjning ihop som ett korthus.

Utöver dessa inlägg har jag också berört andra områden, en del viktigare och några rätt oviktiga.

Kära läsare, jag önskar er alla en riktigt God Fortsättning och ett Gott Nytt År! Sinuhe tar nu en liten paus i skrivandet - jag ska besöka mina släktingar i landet Punt. Jag återkommer efter nyår med ett inlägg om något så trivialt som benämningar på våra manöverbataljoner, och efter det står Hemvärnet på tur. Mejla mig gärna om ni har idéer till bra inlägg med koppling till personalförsörjning.

GMY

Sinuhe