Reservofficerssystemet, forts.

Nedanstående är ett citat från regleringsbrevet för 2009, sidan 25:

"Försvarsmakten ska utveckla reservofficerssystemet utgående från insatsorganisationens kompetensbehov. Grundläggande reservofficersutbildning ska genomföras under 2009."

Inte ens i mina mest optimistiska stunder kan jag tycka att Försvarsmakten levererat det som regeringen faktiskt beställde under 2009. Försvinnande små skaror av blivande "generella" specialistofficerare i reserven har utbildats genom att genomgå ordinarie specialistofficersutbildning (SOU). Vidare har utbildning av reservofficerare inom specialspåren flygledare, meteorologer, läkare, sjuksköterskor etc. fortgått.

Men det som regeringen var beställde var sannolikt inte alls detta, utan att mängdutbildning av blivande "klassiska" reservofficerare (OFF/T) skulle ske inom de kompetensbehov som insatsorganisationen (egentligen inom krigsförbanden) har.


En sådan mängdutbildning har överhuvud taget inte genomförts. 

Mycket riktigt börjar det nu visa sig att krigsförbandens behov av reservofficerare (cirka 2 200 personer) inte alls kan tillfredsställas av den rätt stora volym av äldre reservofficerare som existerar. Det är flera byggstenar som fattas:

• De äldre reservofficerarnas militära kompetenser är sannolikt inte helt "up to date". Reservofficerarnas militära kompetenser är dock egentligen okända för Försvarsmakten eftersom en försvinnande liten andel av dem har kompetenser införda i System PRIO. Reservofficerarnas civila kompetenser (ofta akademiska) är ännu mer okända.
• De äldre reservofficerarnas intresse för att tjänstgöra enligt det tjänstgöringsmönster (upp till 20 % tjänstgöring i Försvarsmakten under en åttaårsperiod) som skissats är sannolikt begränsat.

Så här står vi nu i den situation som hade kunnat undvikas (delvis) om Försvarsmakten kvitterat och genomfört den breddutbildning som regeringen beställde för två år sedan: IO14 kommer att innehålla ett stort antal RO-befattningar som inte kommer att kunna bemannas.

En vaken läsare ville att jag skulle belysa hur utvecklingen av varumärket reservofficer bör utvecklas.

En reservofficer tjänstgjorde för 20 år sedan i princip var fjärde år på en KFÖ med sitt förband. Därutöver kunde det förekomma tjänstgöring på en SÖB eller inom ramen för egen (kort) utbildning. Om man räknar på detta hamnar man på ett tjänstgöringsmönster på maximalt åtta veckor per fyraårsperiod och i många fall mindre. Två veckor per år motsvarar cirka 4 % av tiden (översiktligt).

Den "nye" reservofficeren kommer alltså att tjänstgöra fem gånger mer, dock under förutsättning att han eller hon verkligen tjänstgör i internationella militära insatser två gånger under en åttaårsperiod.

Sett utifrån detta resonemang kanske varumärket ska byggas mer på att individen är officer eller specialistofficer, inte på att han eller hon är anställd som reservofficer. En officer anställd som yrkesofficer och med en befattning i ett kontraktsförband kommer ju i de flesta fall inte att tjänstgöra i den befattningen mer än när hela kontraktsförbandet är mobiliserat. Däremellan kommer han eller hon sannolikt att tjänstgöra i rörliga produktionsbefattningar inom helt andra arbetsområden. Skillnaden mot hans eller hennes tidvis tjänstgörande kollegor blir därför inte så stor.

Jag vill slutligen peka på risken att tidvis tjänstgörande personal blir det som reservofficerare varit under ett stort antal år: en budgetregulator. Det finns en tydlig risk att kontinuerligt tjänstgörande personal, som i sin tjänstgöringsform är på plats och kan påverka exempelvis planering och ekonomi, fattar beslut som är negativa för de tidvis tjänstgörande kollegorna.

Är det kanske detta som skett med grundutbildningen till reservofficer? Kontinuerligt tjänstgörande personal har kanske ansett att reservofficersutbildningen av olika skäl inte har behövt prioriteras, fast regeringen varit mycket tydlig på den punkten. Märkligt nog har regeringen accepterat resultatet.

GMY

Sinuhe

Reservofficerare i IO14

En vänlig läsare bad mig skriva någonting om reservofficerare (RO) i den nya Försvarsmakten. Faktiskt har jag redan berört ämnet lite översiktligt i ett tidigare inlägg ("Bitarna börjar falla på plats").

Till att börja med så tror jag att få insatta läsare kan säga emot att hela RO-kollektivet blivit tämligen misshandlat sedan cirka 1995. Trots ett stort antal utfästelser från både Försvarsmakt och regering om vikten av själva systemet så har i praktiken mycket lite hänt. Jo en sak har faktiskt hänt - grundutbildning till reservofficer är i praktiken avskaffad och medelåldern har ökat. Mycket.

Å andra sidan var det en förvånansvärt stor andel av det samlade RO-kollektivet som accepterade införandet av den internationella arbetsskyldigheten. Personligen hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att så många skulle vara kvar (exakt hur många är oklart eftersom en äldre reservofficer har en mycket lång uppsägningstid).

Detta tyder på att det finns en grundläggande stolthet att vara reservofficer - detta kombineras ofta med ett grundläggande försvarsintresse och lojalitet med Försvarsmakten.

Hur tänker då Försvarsmakten att reservofficerare ska användas i den nya Försvarsmakten?

Till att börja med är det viktigt att fastslå att reservofficeren, i likhet med yrkesofficeren, är tillsvidareanställd. I detta avseende skiljer han eller hon sig från hela GSS-kollektivet. Vidare regleras reservofficerens liv i Försvarsmakten till stor del av Officersförordningen, som överhuvud taget inte har med GSS att göra.

Den kommande speciallagen, som bland annat kommer att lägga fundamentet för GSS/T på plats, tar över en del av reservofficersfrågorna från den nuvarande Lagen om skydd för anställning vid viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m. Denna förändring är egentligen bra, eftersom nämnda lag i praktiken replikerar på Lagen om totalförsvarsplikt. Va, säger någon, den lagen är ju avskaffad?

Nejdå. Lagen gäller. Det är bara ett mycket litet avsnitt i inledningen som är vilande (värnplikten och civilplikten med deras fyra ingående komponenter). Övriga delar av lagen gäller fullt ut. Men för en civil arbetsgivare kan det nog vara svårt att övertygas om det - han eller hon har ju läst att "värnplikten är avskaffad".

IO14 innehåller cirka 2 450 befattningar för RO. Av dessa är 300 öronmärkta för Hemvärnet, främst som kompani- och bataljonschefer samt en och annan stabsmedlem.

Resterande delar är utspridda inom de fem "arenorna". Arméarenan har störst behov, cirka 1 100 individer om jag minns rätt. Marinens behov är mycket litet. Sorry flottan...

Fördelningen av reservofficerarna inom IO14 är någorlunda jämt fördelad mellan personalkategorierna officerare och specialistofficerare. Jag tror inte att man ska ta personalvolymerna eller fördelningen i FMUP som huggna i sten - i praktiken finns det ju inga specialistofficerare i reserven (SO/T) än och utbildning kommer att ta lång tid. Å andra sidan tror jag inte att regeringen kommer att tillåta att antalet yrkesofficerare tillåts öka bara för att Försvarsmakten misslyckats med att behålla och balansera ett jämt inflöde av reservofficerare. Det är nog mer sannolikt att en tillfällig ökning av antalet GSS/T i den högsta tjänstegraden (sergeant) får kompensera avsaknaden av 1.e sergeanter i reserven. Eventuellt överväger man också någon sorts "snabbspår" för att "konvertera" krigsplacerade PB/KB till SO/T med tjänstegraden 1.e sergeant. Detta lär bara fungera om Försvarsmakten kan svara på frågan om "what´s in it for me?".

Enligt min bedömning kommer det att saknas stora volymer av SO/T den sista december 2014, oavsett vilken väg man går. Orsaken är främst att arbetet startat för sent. Detta beror i sin tur på att det är först nu som det är tillräckligt intresse för frågorna kopplade till den tidvis tjänstgörande personalen. Försvarsmaktens årsredovisningar avseende grundutbildning av reservofficerare talar sitt tydliga språk. Regeringen har inte heller krävt mer detaljerad redovisning om orsakerna till de låga volymerna.

Ska man skriva om RO-frågorna bör man också koppla resonemanget till FMUP och de systembeskrivningar för officerare och specialistofficerare som finns där. Om jag minns rätt finns det en skrivning som ifrågasätter själva grundidén med tidvis tjänstgörande specialistofficerare. Om specialistofficeren ska vara den person som har en fullständigt bedövande "systemkunskap" så håller resonemanget kanske. Men om man i stället bygger resonemanget på en blivande reservofficers försvarsintresse samt egen vilja att göra ett bra jobb så är jag inte lika orolig. Men - om befattningen är av typen att "sitta framför en burk som byter programvara varje vecka" så blir det inte så bra att operatören är inne bara ibland. Å andra sidan kanske operatören arbetar civilt med att utveckla just den burken.

För officerare i reserven (OFF/T) ser jag däremot inga sådana principiella problem. Starta utbildningen så snart det bara går och sikta på att rekrytera unga män och kvinnor som antingen har en akademisk examen eller tänker ta en. Se till att utbildningen har TEMPO!

Slutligen bör Försvarsmakten förstå att begreppet reservofficer sannolikt inte är ett lika starkt varumärke bland unga som det var för 20 år sedan.

Sens moral: en återupptagen grundutbildning till reservofficer måste stödjas av marknadsföring.


GMY

Sinuhe

HR-transformation - succé eller misär?

Det har nu gått ett antal år sedan HR-transformationen startades. Jag skriver med vilje startades, eftersom en sådan reform sannolikt egentligen aldrig blir klar.

Vad är då egentligen en HR-transformation (fortsättningsvis i detta inlägg förkortad till HRT)? Om man googlar på begreppet så ser man att det är inte bara Försvarsmakten som gjort resan. En av de första träffarna handlar om S-E-Banken men är skriven av ett konsultföretag. Vänta nu, väldigt många av träffarna handlar antingen om ett konsultföretag eller också är det uppsatser av studenter som utvärderat hur olika organisationers HRT har avlöpt.

Efter några minuters googlande har jag märkligt nog inte fått en enda träff där ett företag eller en organisation själva berättar om sin framgångsrika HRT - allt är skrivet av konsulter eller studenter. Konstigt. Är det så att alla organisationer som genomfört en HRT har misslyckats och att ingen därför vill eller vågar skriva om det?

Försvarsmaktens HRT startades för att uppnå ett antal mål.

Ett mål var att minska antalet arbetstagare som sysslade mer personalfrågor. Många av dessa arbetstagare var säkert kompetenta, men det väl ingen hemlighet att personalfunktionen på många regementen och flottiljer inte alltid fylldes med den mest kompetenta och entusiastiska personalen.

Ett annat mål var att ensa själva personalfunktionens arbete. Genom att centralisera allt det som rimligen kunde centraliseras ökas också möjligheterna att ett visst ärende hanteras lika från gång till gång. Detta beror helt enkelt på att det ju är samma grupp av arbetstagare som alltid hanterar ärendet, samt att det genom den centraliserade hanteringen också inträffar personalhändelser så ofta att den enskilde arbetstagaren inte blir ringrostig. 

Ett tredje mål var att förändra chefsrollen. Chefer skulle bli mer aktiva och fatta beslut även avseende personalfrågor för sin personal. Det skulle inte längre vara ett avlägset HKV som beslutade hur mycket fänrik Larsson skulle få i ny lön, utan det skulle vara hennes plutonchef som genomförde ett lönesamtal samt förde in den nya lönen i stödsystemet.

Som ett resultat av HRT bildades sedermera en ny organisationsenhet på det fundament som dåvarande RekryC lämnade. Den nya organisationsenhetens namn bestämdes till Försvarsmaktens HR-centrum och dess förkortning till FM HRC. Inom parentes bestämdes namn och förkortning till syvende och sist av regeringen genom att ändra i gällande författning -  det innebär att påhittade förkortningar som exempelvis FM HR Centrum är felaktiga.

Det är nu jag tror att det började bli luddigt. Mina kontakter med medarbetare runt om i landet ger vid handen att många uppfattar att System PRIO, HRT och införandet av FM HRC egentligen är samma sak. Framför allt uppfattar jag att mycket kritik mot System PRIO spiller över på FM HRC, som utan förskyllan får ta emot kritik för saker som de inte har att göra med.

Mitt under denna stora reform (om jag får ta mig friheten att lägga ihop införandet av System PRIO, HRT samt bildandet av FM HRC) så beslutar sig riksdagen för att lägga värn- och civilplikt vilande, med start från 2010-07-01. Observera att detta skedde efter införandet av System PRIO och efter starten av HRT.

Med detta ändras en stor del av förutsättningarna för HRT. De värnpliktiga går ut genom grindarna och ersätts dels av anställda GSS, dels av rekryter. Jag kan inte yttra mig om dimensioneringen av HR-funktionen, lokalt och centralt, därmed blev felaktig. Jag tror däremot att man i denna fråga kan använda begreppet "ingen rök utan eld" - informationen från många organisationsenheter ger vid handen att det sannolikt finns behov av en ny dimensionering.

Det är ju redan så att det på många håll har tillförts nya befattningar kopplade till HR-funktionen, men denna utökning har mer varit kopplad till tillkommande nya uppgifter (exempelvis rekryteringsofficerare, rekryteringsinformatörer och psykologer). Jag upplever däremot inte att antalet HR-generalister har ökat någonstans. Det ska de inte heller göra om man ska vara systemet troget och lita på att chefer på alla nivåer själva initierar och avslutar olika personalhändelser.

Jag är själv inte helt säker på att dimensioneringen avseende HR-generalister fullt ut blivit balanserad. Det var faktiskt därför jag tyckte att det fanns behov av detta inlägg - vad tycker ni kamrater som arbetar ute i landet? Jag är tacksam om vi kan få tillstånd en trevlig och givande diskussion utan ständiga återblickar på "hur bra det var förr".

Vad bör göras för att det inom HR-funktionen ska bli bättre än vad det är idag?

GMY

Sinuhe

Insatsbefattningar och krigsplaceringar

Är det egentligen solklart vad som är skillnaden mellan a) en insatsbefattning i ett krigsförband och b) en befattning som krigsplacerad i samma krigsförband? Är det så att den senare nomenklaturen har utgått och att det är den föregående nomenklaturen som gäller utan undantag? Eller har vi på något mystiskt sätt två olika krigsorganisationer?


Jag tror att svaret på frågan finns lite grann i den nuvarande Lagen om totalförsvarsplikt.


Vaddå, säger den påläste läsaren,  den lagen är ju avskaffad eller vilande? Nej, det är den inte alls. Lagen gäller i alla sin delar utom den lilla delen som avser värnplikten och civilplikten samt skyldigheten att genomgå mönstring. Så här står det i lagen:


3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).


Alltså kan vi konstatera att lagen om totalförsvarsplikt i några få delar är vilande. Enligt 3 a § ovan är det "värnplikten" som är vilande - vad omfattar detta begrepp då?


Vad värnplikten omfattar framgår av 4 §:


4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.


Här kom det viss vägledning: värnplikten omfattar bland annat beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.


Nu letar vi vidare i denna ganska omfattande lag och hittar följande:


12 § En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift ska krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar ska krigsplaceras i den verksamhet där grundutbildningen fullgjordes, om det inte från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre att han eller hon krigsplaceras i en annan verksamhet.


Längre ner i § 12 står det:


Krigsplaceringen ska inte kvarstå längre än tio år efter det senaste tjänstgöringstillfället. Om det finns särskilda skäl i enskilda fall, får beslut fattas om förlängning. Lag (2010:447).


Sammanfattning: begreppet krigsplacerad har fortfarande i allra högsta grad aktualitet. Om regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten, som den är formulerad i 4 § ovan, ska alla krigsplacerade infinna sig till tjänstgöring på den plats som framgår av deras respektive krigsplaceringsorder.


Nu kommer dagens stora fråga: hur ska ovanstående tolkas med bakgrund av att regeringen också har bestämt att all tjänstgöring (i krigsförbanden kan man anta) ska ske med frivilligheten som grund.


Personligen tror jag att man ska se detta som a) en tvåstegsraket och b) en helförsäkring. 


Tvåstegsraketen innebär att - javisst, alla befattningar i krigsförbanden ska bemannas med kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande arbetstagare men för att vi ska vara säkra på att de rackarna verkligen infinner sig när det föreligger fara för krig och örlog så kommer regeringen att aktivera värnplikten om behov finns. 


Det jag inte har kunnat utreda är var det står att en svensk totalförsvarspliktig inte kan kallas in för att tjänstgöra i främmande land (inklusive internationella militära insatser). Kan någon av alla mina läsare hjälpa mig med den pusselbiten?


En spontan reflektion efter att ha spenderat en kväll med Lag (1994:1809) om total-försvarsplikt är att det finns visst utrymme för att städa. Avsnittet om tjänstgöring utan vapen känns inte speciellt aktuellt, hur vilande än värnplikten är.


Jaha, och hur passar detta ihop med den reformerade personalförsörjningen då? Som en spegel kanske? Försvarsmaktens krigsförband ska ju bemannas med kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande militära arbetstagare (samt viss frivillig personal).

• De k-tjänstgörande har arbetsskyldighet i Försvarsmaktens verksamhet både nationellt och internationellt men kan säga upp sig från sin anställning om krig och örlog utbryter = tomma befattningar i krigsförbanden.
• De t-tjänstgörande har nationell och internationell arbetsskyldighet när de tjänstgör men däremot ingen stark skyldighet att överhuvud taget tjänstgöra (detta är nog inte helt sant men det finns inga straffrättsliga sanktioner om t-personalen inte infinner sig till tjänstgöring - i realiteten är det ingen stark skyldighet).

Med andra ord kan en aktiverad värnplikt användas för att öka sannolikheten att k-personal och t-personal, under förutsättning att de är krigsplacerade,  infinner sig till tjänstgöring vid krig och örlog.

Slutsats 1: om inte k-personal och t-personal krigsplaceras i sina insatsbefattningar ökar risken för "luckor" om regeringen bedömer att värnplikten måste aktiveras med hänsyn till Sveriges beredskap - det jag ovan kallade för krig och örlog.

Slutsats 2: Försvarsmaktens organisation i allmänhet och krigsförbandens i synnerhet måste överensstämma med motsvarande delar i IOR. Om dessa, i två olika system beskrivna, systembeskrivningar av grundläggande byggstenar för Sveriges existens divergerar ökar risken markant för att personalförsörjningen av krigsförbanden "vid krig och örlog" inte kommer att fungera.

Bästa läsare - detta var nog nästan det längsta inlägg jag skrivit. Kom gärna igen med feed-back och synpunkter!

GMY

Sinuhe

Behov av korrektur både här och där

Som de flesta av mina läsare säkert uppmärksammat delades senaste numret av Försvarets Forum ut igår (åtminstone här i Stockholm). Jag bejakar verkligen att vår personaltidning kommer oftare. Den har också utvecklats till det bättre de senaste åren (även om jag känner viss tveksamhet till de träningstips som alltid är med - vore det inte bättre med bra tips om kost, exempelvis baserat på LCHF?).

När jag började läsa det senaste numret kunde jag inte låta blir att hoppa till när jag såg framsidan. Längst ned stod det nämligen "tidvis anställda soldater". Vad jag vet är det korrekta begreppet tidvis tjänstgörande soldater - hela idén med den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen är ju just att en GSS/T ska vara anställd över tiden men bara tjänstgöra (aktivera anställningen) ibland = tidvis.

Jag har sett att även försvarsministern på sin blogg ibland slirar lite med begreppen...

Det igår utdelade numret av Försvarets Forum är nästan ett temanummer om interimsavtalen och GSS/T. Mycket bra initiativ! Men då är det också extra viktigt att förklara ett komplext system så enkelt som möjligt samt använda rätt benämningar och begrepp. C FÖRBPROD är föredömligt pedagogisk i sina kommentarer.

Om man fortsätter att läsa Försvarets Forum så hittar man samma felaktiga uttryck på sidan 7 - "de tidvis anställda soldaterna".

Å andra sidan förekommer ett helt nytt begrepp på sidan 13: "de tillfälligt tjänstgörande soldaterna".

Det är tyvärr så att de begrepp som regeringen har bestämt att Försvarsmakten inte är speciellt säljande eller lätta att använda. Men - tesagt är tesagt! Fast jag vet att jag själv slirade lite när jag i mitt förra inlägg skrev att Lisa ville bli specialistofficer i reserven och att Kalle ville bli soldat i reserven. Riktigt så heter det ju egentligen inte. I Lisas fall var det nog ganska rätt men avseende Kalle var isen under Sinuhes fötter mycket tunn.

GMY

Sinuhe

ÖB chefsmöte den 28 september

Den senaste upplagan av ÖB chefsmöte innehöll en intressant punkt som sträckte sig över flera timmar.

Det som visades var ett försök att visa "livsresan" för två fiktiva individer kallade Lisa och Kalle. Lisa vill bli specialistofficer i reserven (SO/T)  och Kalle vill bli soldat i reserven (GSS/T). Ett smart drag var att Lisa och Kalle relaterats till två av de målgrupper som Försvarsmakten identifierat - Lisa tillhörde målgruppen de samhällsengagerade och Kalle var en spänningssökare. Lisa är också några år äldre än Kalle vilket överensstämmer med hur de båda målgrupperna ser ut.

De båda ungdomarnas livsresa beskrevs livfullt av PERSDIR och C FÖRBPROD. Livsresan hade ett antal "stationer" som beskrevs mer eller mindre ingående. Om jag minns rätt var stationerna rekrytering - utbildning/anställning - tjänstgöring - personalutveckling - personalrörlighet - lönesättning - avslut av anställning samt att bli veteran. Livsresan var en rätt intressant idé som gav möjligheter att belysa rätt många aspekter avseende Lisa och Kalle och deras respektive karriärer i Försvarsmakten.

De flesta stationerna var likartade för Lisa och Kalle, men några skiljde sig åt. Rörande utbildning och anställning kan man fundera över logiken i att Kalle blir anställd efter en GMU på tre månader, medan Lisa har rekrytförmåner i tre plus tre månader (GMU och KMU) samt sedan en i praktiken sänkt ersättning om 140 kr/dag under hela reservofficersutbildningen om 18 - 24 månader. 

Det var tydligt att Försvarsmakten planerar för att huvuddelen av alla specialistofficerare, både kontinuerligt och tidvis tjänstgörande, i framtiden ska utvecklas ur GSS-kollektivet. Spontant tycker jag att detta låter mycket sympatiskt, framför allt om man då kan förkorta dagens SOU till kanske bara en termin. Vad jag vet finns det ingen författningsstyrning från regeringen i den frågan utan Försvarsmakten får själv bestämma hur lång en sådan utbildning eller kurs ska vara.

Under "tjänstgöringsstationen" betonades vikten av att all t-personal har en tjänstgöringsplan. Även Personalförsörjningsutredningen innehöll tydliga skrivningar om detta. Enligt utredningen ska all tjänstgöring i Försvarsmakten för t-personal aviseras minst tre månader i förväg. Utredningen innehåller också skrivningar om att den tidvis tjänstgörande arbetstagaren i sin tur ska avisera kommande tjänstgöring till sin civile arbetsgivare senast två månader i förväg. Enligt min uppfattning är detta alldeles för låga mål.

Det som inte berördes under tjänstgöringsstationen var hur inkallelse ska gå till rent praktiskt, samt vad som inträffar om Lisa och Kalle inte dyker upp. Enligt Personalförsörjningsutredningen är dock denna fråga redan besvarad - det händer ingenting förutom att Lisa och Kalle riskerar att bli uppsagda från sina respektive anställningar i Försvarsmakten. Några straff finns inte och kommer inte heller att finnas.

Stationen som behandlade personalrörlighet kändes väldigt avskalad - det enda som sades var att Lisa och Kalle skulle anmäla till "sin chef" om de ville byta befattning (jag undrar hur detta går till om deras chef är reservofficer och inte tjänstgör?). Å andra sidan vet jag att det pågår ett stort arbete relaterat till hela frågekomplexet om personalrörlighet. Begreppet verkar för övrigt nytt och ska väl ses som ett barnbarn till sin farfar bemanning och barn till sin pappa intern personalförsörjning.

Under "personalutvecklingsstationen" beskrevs att Lisa och Kalle inte planeras att genomgå ett komplett utvecklingssamtal med UBS varje år. I stället planeras det för att förenklat system som benämndes begränsat utvecklingssamtal. Jag tycker att detta låter klokt och alldeles tillräckligt.

"Lönesättningsstationen" borde ha en viss sprängkraft men blev mest en torr redogörelse för hur statens och Försvarsmaktens lönebildning ska gå till - några lönenivåer kom aldrig upp. Egentligen är ju frågan enkel: Lisa och Kalle ska ha individuell och differentierad lön (I-lön) som återspeglar det arbete som de utför i sina befattningar när de tjänstgör. 

Beträffande avslut av anställning, som ju för Kalle sker senast efter åtta års anställning och för Lisa den månad när hon fyller 67 år, framkom egentligen bara att Lisa enligt nu gällande regler får medalj och diplom medan Kalle inte får någonting. Det finns nog skäl att likrikta ceremonierna så att all tidvis tjänstgörande personal behandlas lika.

På tal om att (inte) behandlas lika kan jag inte låta bli att informera om det erbjudande som finns på emil att köpa ett billigt Office-paket. Erbjudandet är för det första inte riktat till den tidvis tjänstgörande personalen över huvud taget. Vad som verkligen får mig att höja ögonbrynen och fundera över värdegrund och attraktionskraft är det faktum att erbjudandet endast riktar sig till a) yrkesofficerare och b) civila arbetstagare. Någon verkar ha glömt bort att Försvarsmakten numera har anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Enligt min ödmjuka mening är detta inte riktigt godkänt.

GMY

Sinuhe

Bitarna börjar falla på plats

Försvarsmaktens hemsida (www.forsvarsmakten.se) börjar nu bli tydligt påverkad av debatten om interimsavtal och GSS/T. De senaste veckorna har en hel del ny information lagts ut.

Grundläggande fakta om interimsavtalen och GSS/T finns här:

http://www.forsvarsmakten.se/templates/Mil_WebPage.aspx?id=21970

Det finns också en lista med frågor och svar om både interimsavtalen och GSST/:

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Jobba-har/Bli-soldatsjoman/Tidvis-tjanstgorande-soldat/Fragor-och-svar/

Slutligen har HKV PROD skickat ut flera skrivelser i frågan, för att få mer "tryck i röret".

Det är givetvis alldeles för tidigt för att vare sig döma ut eller hylla det system med tidvis tjänstgörande arbetstagare som vi håller på att skapa. Min magkänsla säger mig att det finns en god chans att systemet kommer att fungera - samtidigt är det helt säkert så att vissa verktyg kommer att behöva modifieras under resans gång.

Det är viktigt att se interimsavtalen som en "brygga" intill dess att ett nytt författningsstöd finns på plats runt halvårsskiftet år 2012 och inte som ett viktigt mål i sig självt.. Jag tror också att det är viktigt att inte blanda ihop interimsavtalen med skarp bemanning av internationella militära insatser - för sådan bemanning finns det redan ett fungerande författningsstöd i form av en särskild lag.

Ska jag ha en dröm om hur situationen ser ut när systemet är på plats innehåller drömmen följande delar:

• Reservofficerare och GSS/T glöms inte längre bort av Försvarsmakten mellan tjänstgöringsperioderna, utan de upplever att de är en integrerad del av Försvarsmaktens samlade personal.
• Reservofficerare och GSS/T har tillgång till Försvarsmaktens intranät.
• Reservofficerare och GSS/T har ett lämpligt mindre "uniforms-kit" i hemmet som innebär att de kan uppträda i uniform i samhället vid tillfällen när de själva önskar.
• Reservofficerare och GSS/T innehar Försvarsmaktens ID-kort.
• Reservofficerare och GSS/T har tjänstgöringsplaner som kontinuerligt hålls uppdaterade - detta gäller även de reservofficerare som saknar befattning i ett krigsförband.
• Reservofficerare och GSS/T med befattning i ett krigsförband kontaktas ett flertal gånger per år av sina krigsförbandschefer och bjuds regelmässigt in till förbandets speciella verksamhet (regementets dag etc.).
• Reservofficerare och GSS/T ses som en stor tillgång på Försvarsmaktens interna arbetsmarknad och har lätt att få "extratjänstgöra" utöver den tjänstgöring som finns i hans eller hennes tjänstgöringsplan. 
• Användande av civila konsulter har kunnat minskas betydligt eftersom Försvarsmakten äntligen lärt sig att använda de tidvis tjänstgörande arbetstagarnas civila kompetenser.
• Reservofficerare och GSS/T ges möjlighet att kontinuerligt uppdatera sina kompetensprofiler i system PRIO.
• Civila arbetsgivare börjar lära sig att hur systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare ser ut och vilka fördelar (och nackdelar) systemet kan innebära. 
• En ny särskild enhet arbetar strukturerat med att göra systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare känt hos både stora och små arbetsgivare. 
• Meritvärdering av anställning och tjänstgöring i Försvarsmakten börjar sakta att bli mer känd. 

 På ren svenska kan man ju också fråga sig vad som kan gå åt helvete också?

Jag tror faktiskt att den största faran ligger i en faktor som Försvarsmakten äger själv - nämligen att inte ägna systemet med tidvis tjänstgörande arbetstagare tillräcklig uppmärksamhet. Att jag skrev att ovanstående lista var just en "dröm" beror på det faktum att listans olika delar befinner sig mycket långt från hur dagens tidvis tjänstgörande arbetstagare (reservofficerarna) behandlats de senaste 10-15 åren.

Det finns andra faror också (exempelvis incitamentssystem, arbetsgivarreaktioner och tjänstgöringsmönster) men jag är övertygad om att dessa går att hantera. Ska listan bli verklighet och inte bara en dröm krävs ett rejält skifte av grundläggande mental inställning - det som så populärt numera kallas för "mindset"!

Slutligen: den 27 september avhålls C PROD:s förbandschefsmöte och den 28 september är det ÖB chefsmöte. Båda mötena har ett visst fokus på interimsavtal och tidvis tjänstgörande arbetstagare!

GMY

Sinuhe

Internationell utblick

Det beslutade svenska personalförsörjningssystemet ansluter sig mycket tydligt till gängse regler på svensk arbetsmarknad.

I många andra länder har man tydliga undantag särskilt för den militära personalen i allmänhet och "kontraktsanställda" soldater i synnerhet. Undantagen kan exempelvis vara att:

1. Det är inte möjligt att häva "kontraktet" innan "kontraktstiden" har gått ut - alternativt innebär ett hävande att stora skadestånd måste betalas till arbetsgivaren.
2. Kontraktsanställningen för med sig detaljer som tydligt visar att det är en unik anställningsform. Anställningen kan exempelvis innebär att soldaten måste bo i kasern intill dess att viss (högre) tjänstegrad har uppnåtts. Systemet har stora likheter med hur vi hanterade våra värnpliktiga.
3. Ett system med negativa inlåsningseffekter förekommer i många länder. Med detta menas att det finns en lång rad av förmåner som är villkorade av den militära anställningen. Exempel på sådana inlåsningseffekter kan vara:
• Möjlighet att handla billigt i förbandets PX
• Möjlighet att bo billigt inne på förbandets område
• Pensionsförmåner
• Sjukförsäkringsförmåner
• Möjlighet till betald utbildning
• "Exit package"

Den lösning vi har valt i Sverige avviker med ljusår från den bild jag målat upp ovan. Medvetet eller omedvetet innebär vår lösning att vi distanserar oss från en "mainstream"-lösning. I mina kontakter med officerare från andra länder händer det regelbundet att ögonbryn höjs och hakor tappas. "Can the soldiers really leave before the contract is expired"? "Are you really not having any special pension system for soldiers"?

En annan sak som får ögonbryn att åka i tangentens riktning är när jag berättar att våra reservister alls inte behöver infinna sig till tjänstgöring. Eller jo - de ska nog infinna sig om inkallelsen är sakligt grundad. Men nej - det händer ingenting om de inte infinner sig - möjligen kan de bli uppsagda. Men straff - nix.

Just nu har vi en unik situation så till vida att vi trots tämligen låga löner har lätt att rekrytera. Även våra nuvarande rekryteringssiffror får ögonbryn att åka upp i skyn! När man efter att ha gått igenom aktuella rekryteringssiffror ger en systembeskrivning som visar att vårt vägval avviker helt och hållet från de flesta andra länder så blir det ofta väldigt roligt...;)

Om ovanstående kan man faktiskt tycka väldigt mycket. Jag inbjuder härmed till en trevlig diskussion - gör vi rätt eller gör alla andra rätt? Eller är det helt enkelt kanske så att alla länder har olika förutsättningar?

GMY

Sinuhe

Krigsplacerad totalförsvarspliktig - interimsavtal - anställning som GSS/T

Jag vill med detta inlägg försöka klarlägga det som jag uppfattar vara "vägen framåt" avseende lösningen med interimsavtalen. Det är sannolikt så att ingen inom HKV just nu sitter med hela vägkartan.

Idén med interimsavtalen ("handskakningsövningen") är att skapa en "brygga" som ska underlätta arbetet den dag då det föreligger verkliga förutsättningar för att anställa GSS/T med ett korrekt utformat författningsstöd som ger bland annat rätt till ledighet från den civila sysselsättningen samt skydd för den civila sysselsättningen under den tid som tjänstgöringen i Försvarsmakten fullgörs.

Man kan fundera på om situationen hade varit bättre om interimsavtalen inte funnits och någon annan "verktygslåda" hade använts för att tidigt knyta upp krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Det bästa hade självklart varit om det inte funnits några behov av interimistiska lösningar överhuvud taget utan författningsstödet för GSS/T hade varit på plats redan vid halvårsskiftet år 2010. Av olika orsaker kunde dock inte det författningsstöd som GSS/T behöver vara på plats så tidigt - bland annat fanns det ju inget betänkande från Personalförsörjningsutredningen så tidigt.

Jag anser att interimsavtalen var det bästa som gick att ta fram när det skedde - i juni år 2010. Avsikten var mest att styra upp och underlätta förbandens verksamhet så att enhetlighet avseende skriftlig kommunikation skulle erhållas.  Detta gjordes genom att ensa utseende på avsiktsförklaring, tjänstgöringsplan med mera. Paketet innehöll också bland annat information om hur senare indatering i System PRIO skulle gå till.

Av olika skäl har en del förband överhuvud taget inte använt de verktyg som finns i övergångslösningen.  Erfarenheterna från Lv 6 indikerar dock att det inte alls är omöjligt att få krigsplacerade totalförsvarspliktiga att teckna ett interimsavtal. Det är inte heller omöjligt (vilket jag inte riktigt trodde på) att få dessa individer att själva "fixa ledighet" och infinna sig på en KFÖ.

Vägen framåt innehåller nu ett intensifierat arbete på förbanden för att få fler krigsplacerade totalförsvarspliktiga att teckna interimsavtal. Förbanden har fått konkreta rekryteringsmål. Vissa volymförändringar har också skett - både uppåt och nedåt. Summan hamnar på cirka 2 500 interimsavtal.

Under förutsättning att den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen (en "lex specialis") träder i kraft vid halvårsskiftet år 2012 bör kan sedan "verkliga" anställningar som GSS/T börja effektueras. Jag vill framhålla att det inte är någon så kallad "kontraktering" utan en helt vanlig anställning. Gängse arbetsrätt gäller även en GSS/T. Det som skiljer är främst att man är anställd som tidvis tjänstgörande arbetstagare samt att anställningen är en längre tidsbegränsad anställning.

Innan en anställning som GSS/T kan ske måste dock lite andra pusselbitar falla på plats:

• Det måste finnas ett robust befattningssystem, med kravprofiler och nivåer kvalitetssäkrade
• Det finns ingen automatik att en individ med ett interimsavtal automatiskt "blir" GSS/T. Det handlar faktiskt om att en komplett test- och urvalsprocess sannolikt måste ske. Vidare måste ju varje individs kompetensprofil matchas mot ett antal olika befattningar i Försvarsmaktens krigsförband.

När hela detta paket med åtgärder är klart kan individen erbjudas en anställning. Anställningen som GSS/T manifesteras sedan med ett anställningsbevis (inget kontrakt!), precis som för alla andra arbetstagare i Försvarsmakten.

Jag känner inte till hur man har tänkt att behandla GSS/T när de inte tjänstgör. Enligt Sinuhes personliga mening är det rimligt att de minst ges samma formella förmåner som reservofficerarna: Försvarsmaktens ID-kort, uniform(er) i hemmet, prenumeration på Försvarets Forum med mera. Men - det räcker inte. När nu antalet tidvis tjänstgörande arbetstagare kommer att öka med nästan 10 000 individer måste förbanden komma bort från den anda av liknöjdhet som präglat kommunikationen med reservofficerarna. De nyanställda GSS/T kommer inte att nöja sig med att i bästa fall få ett julbrev från sin förbandschef - ett julbrev som innehåller förtäckta uppmaningar till läsaren att snarast säga upp sig.

Detta blir en spännande resa!

GMY

Sinuhe

Sinuhe tillbaka efter sin semester

Jag vill kommentera socialdemokraten Peter Hultqvists debattartikel i DN (http://www.dn.se/debatt/personalforsorjningens-brister-aventyrar-forsvaret). Det känns som att det mest frapperande med artikeln är att den faktiskt inte kommer med några egna förslag utan mest "smågnäller" lite om hur eländigt regeringen sköter Försvarsmakten samt dess reformerade personalförsörjning. Jag hade faktiskt förväntat mig betydligt mer substans från det största oppositionspartiet. Vill man återinföra värn- och civilplikt eller inte? Hur många ska genomföra militär grundutbildning varje år? Ska kvinnor vara undantagna?


Hultqvist anför bland annat att FOI-rapporten konstaterat att "planeringen av rekryteringsbehov och kostnader i många fall vilar på osäkra antaganden”. Mycket talar för att det nya personalförsörjningssystemet är underfinansierat."


Jag håller faktiskt inte med helt och hållet. Rekryteringsbehovet ges av de ekonomiska ramarna och krigsförbandens faktiska behov. Det finns inget konstigt med att rekryteringsvolymerna kommer att behöva ändras kontinuerligt. Underfinansieringen som FOI pekar på är egentligen inte kopplad till svenska förhållanden utan till olika internationella jämförelser utan direkt relevans här och nu. 


Hultqvist säger också att det återstår "hela 10 000 befattningar" att bemanna i den nya insatsorganisationen (han menar nog egentligen krigsförbanden) och det inte går att dra några positiva eller negativa växlar på situationen just nu. Jag tror faktiskt att han är för optimistisk - det som återstår är betydligt mer än 10 000 befattningar. Av befattningarna för GSS/K (cirka 6 900) är mindre än 50 % bemannade, men avseende GSS/T är de facto inga befattningar bemannade av de cirka 9 200 befattningar som är avsedda för denna personalkategori. Avseende reservofficerarna har arbetet knappt startat med de cirka 2 200 befattningar som finns i krigsförbanden. Jag tror inte att intresset bland 50-åriga reservofficerare är så stort att tjänstgöra 20 % av tiden under åtta år.


Hultqvist pekar också på att det finns uppenbara risker att GSS/K slutar i "förtid" (han uttrycker det som att de slutar innan kontraktstidens utgång efter 6-8 år men det är en terminologi som lurar läsaren att tro att en GSS/K har en annan relation med Försvarsmakten än en vanlig anställning). Han har helt rätt i sin slutsats. Slaveriet är inte infört i Sverige och inte livegenskapen heller. Sedan vikingatidens slut har vi inte heller haft trälar. Istället fungerar arbetsmarknaden så att det är individens fria val som bestämmer när man vill avsluta en anställning (förutom om individen blir uppsagd). Hur länge GSS/K i genomsnitt kommer att vilja vara anställda vet vare sig Hultqvist eller någon annan.  


Jag anser att det finns goda skäl att sitta stilla i båten och ge systemet med anställda (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande) gruppbefäl, soldater och sjömän en rimlig chans att visa sin funktionalitet innan det döms ut. Jag är säker på att värnplikten vid sitt införande dömdes ut lika kraftfullt av ett antal domedagsprofeter som den reformerade personalförsörjningen görs idag.


Beträffande Hultqvists siffror avseende interimslösningen för GSS/T är verkligheten tyvärr mycket värre än den som Hultqvist redovisar - detta framgår av Försvarsmaktens egna kommentarer till delårsrapporten (http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Forsvarsmaktens-delarsrapport-lamnad/). Av de 2 447 individer som Hultqvist refererar till återfinns det tydligen egentligen endast cirka 300. Detta är självklart ett stort problem och borde vara mycket pinsamt för de medarbetare inom Försvarsmakten som redovisat helt felaktiga siffror. Däremot håller jag inte med om Hultqvists rätt negativa skrivningar om behovet av en uppgörelse mellan Försvarsmakten och näringslivet för de mer exakta formerna för tjänstgöring avseende GSS/T (samt reservofficerare som han glömde bort helt). Författningsstöd för GSS/T tros inte finnas på plats förrän tidigast runt halvårsskiftet 2012. Innan dess existerar systemet med GSS/T inte överhuvud taget. Enligt min åsikt finns det därför fortfarande hyfsat med tid att ta tag i frågan om kontakter mellan näringslivet och Försvarsmakten - det finns ett antal olika täter som redan jobbat intensivt med denna fråga.


Slutligen: jag vill påminna läsarna att jag hela tiden på denna blogg flaggat för att jag anser att hela systemet med tidvis tjänstgörande personal är den enskilt svåraste delen av hela den reformerade personalförsörjningen. Jag vidhåller denna åsikt än idag. Utan reservofficerare och GSS/T kommer inte reformen att fungera. Tyvärr är Försvarsmaktens energi inte direkt riktat på dessa båda kategorier.


GMY


Sinuhe

Avhopp från rekrytutbildningen

Mikael Holmström har i SvD skrivit en, som vanligt raljerande, artikel om att alla rekryter inte klarar rekrytutbildningen, trots att det är cirka 10 sökande per plats. Artikeln innehåller också en "faktaruta" där källan anges som FOI.

Ett flertal bloggar har också kommenterat Holmströms artikel.

Det finns några grundläggande faktafel med hela diskussionen.

1. Alla rekryter är uttagna och testade mot en viss befattning. Inga rekryter genomför sin rekrytutbildning  bara som en del av en statlig "scoutverksamhet". Detta innebär att rekryterna är uttagna mot olika kravprofiler. En del är uttagna mot att bli kustjägare, andra mot att bli flygsoldater inom en basbataljon. Detta påverkar självklart hur många som klarar sin rekrytutbildning. En individ som är uttagen och testad mot en befattning med en svårare kravprofil har ju sannolikt bättre förutsättningar att klara utbildningen.
2. Rekrytutbildningen är lika över hela landet. Det är själva poängen med hela systemet. Rekrytutbildningen vid Amf 1 skiljer sig inte från rekrytutbildningen vid en av Hemvärnets utbildningsgrupper - mindre variationer förekommer säkert men är nog mer beroende av utbildningsbefälets ambitioner. Kursplanerna är lika. Orsaken till att avhoppen är större vid Amf 1 känner jag inte till. Man kan kanske anta att utbildningsbefälet vid Amf 1 spänner bågen lite högre än vad det egentligen finns motiv för - Amf 1 är ju ett (så kallat) elitförband och den mellangröna baskern ett tecken på detta.
3. Försvarsmakten ska inte alls anställa 4 000 personer per år - Försvarsmakten ska rekrytera 4 000 personer att påbörja rekrytutbildningen. Av dessa 4 000 personer ska cirka 2 400 anställas som kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldat eller sjöman inom Försvarsmakten. Eftersom det saknas författningsstöd för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän är det just nu siffran 1 500 som är den intressanta - så många ska anställas som kontinuerligt tjänstgörande soldater eller sjömän varje år. Siffran 1 500 bygger på att inflödet är lika stort som utflödet - så här i början måste ju inflödet vara betydligt större än utflödet för att Försvarsmakten ska kunna gå från noll till cirka 7 000. Antalet tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän ska bli cirka 9 000 när hela systemet är uppfyllt.
4. Holmströms "faktaruta" är felaktig, även om han tydligen grundar den på uppgifter från FOI. Det ska inte alls anställas 4 000 soldater per år. Det ska inte alls finnas kontinuerligt anställda respektive tidvis anställda - alla dessa män och kvinnor ska vara kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande. En tidvis tjänstgörande soldat kommer att vara anställd av Försvarsmakten även när han eller hon inte tjänstgör, dvs. anställningen är aktiverad. Vidare anger Holmström att författningsstöd för systemet med tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjöman ska vara på plats 2013 - rätt år ska vara 2012. Holmström ljuger medvetet om detta.
5. Faktarutan refererar också till "yrkesofficerare, specialistofficerare och reservofficerare". Även detta är fel - han blandar friskt men felaktigt äpplen och morötter. En specialistofficer kan vara anställd som både yrkes- och reservofficer. Begreppet specialistofficer anger bara att man har en tjänstegrad från och med 1.e sergeant till och med regements/flottiljförvaltare. Om man är yrkes- eller reservofficer har med anställningen att göra - de förstnämnda är kontinuerligt tjänstgörande och de sistnämnda är tidvis tjänstgörande.

Holmström ska dock ha ett erkännande för att han inte längre pratar om "kontrakt". Det är bra. Det finns inga "kontrakt" utan bara anställningar.

Värnpliktssystemet var säkert bra under det kalla kriget. Vi kunde ju mobilisera nästan 40 brigader att sättas in mot de sovjetiska stridskrafterna. Att dessa 38 brigader till stor del skulle förflytta sig med cyklar och saknade skyddsutrustning och annan modern utrustning har tydligen alla debattörer glömt. De har också glömt att arméns "klubba" - pansarbrigaderna - i realiteten saknade luftvärn. De sovjetiska SU 25:ornas enorma slagkraft mot oskyddade mål ignorerades - det viktiga var antalet brigader.

Även regeringen (socialdemokratiska på den tiden) ställde upp i denna fars. När Försvarsmakten ville döpa om de helt omoderna infanteribrigaderna 66M till skytteregementen bestämde regeringen att så fick det inte gå till - då hade det ju sett ut som att vi hade färre brigader.

Å andra sidan fanns det delar av Försvarsmakten där faktiskt kombinationen av teknik och värnpliktspersonal fungerade alldeles utmärkt. Det fasta kustartilleriet är ett exempel.

Jag och många andra stödjer fullt ut hela reformen av personalförsörjningen. Det vore trevligt om reformen kunde få utvecklas utan raljerande olyckskorpar.

GMY

Sinuhe

Vilande - men inte insomnad!

Som den uppmärksamme läsaren tidigare sett aviserade jag i våras att jag tänkte lägga ned min blogg. En orsak var att det kändes som att mitt huvudintresse - den reformerade personalförsörjningen - inte var såpass intressant att det var värt att lägga tid på att hålla en blogg vid liv. Vänliga läsare fick mig dock att ändra mig. Antalet läsare på bloggen var också så stort att det hade känts fel att bara lämna alla dessa tiotusentals läsare. 

Av andra orsaker har det blivit en liten lucka i bloggandet - men jag avser bli mer flitig igen. Försvarsförmågan är ju faktiskt beroende av både människor och vapensystem - även om man ofta får föreställningen att det endast är vapensystemen som erfordras.

Hur står det till då med den reformerade personalförsörjningen? Jo tack - ur många aspekter faktiskt mycket bättre än vad reformens alla domedagsprofeter  trott. Försvarsmakten har det - åtminstone just nu - ganska lätt att rekrytera både rekryter och "färdiga" GSS/K. Till och med lite för lätt eftersom vissa förband tydligen anställt för många.

Det finns en stor fara i denna situation - nämligen att försvarsmaktsledningen med flera luras att tro att attraktionskraften är absolut fullgod och att inga nya verktyg kommer att behöva användas för att säkra det planerade inflödet av rekryter och GSS. Jag tror tyvärr inte att vi kan vara så säkra på att det vi ser just nu kommer att gälla också om något eller några år. Den som väntar får se.

Det känns som att en ny fara är under uppsegling - nämligen risken för att Sveriges internationella engagemang minskar och därigenom möjligheterna för GSS att få tjänstgöra i ett antal internationella militära insatser under sin anställning. KFOR går mot sitt slut. Camp Victoria är lämnad. Camp Tor Hov har varit civil ett antal år och blivit byggmarknad. Jag ser en risk att väldigt många av de unga män och kvinnor som just nu söker sig till Försvarsmakten gör det för att få delta i internationella militära insatser - "att få göra skillnad". Att bara tjänstgöra "hemma på roten" tror jag inte lockar alls. Håkan Juholts tragikomiska hantering av styrspaken för Libyeninsatsen inger inte förtroende.

Samtidigt är det ju i grunden så att det ingalunda saknas konflikter i världen. Jag är själv mycket illa berörd av den syriska regimens mördande av den egna befolkningen. Likartade folkmord pågår på många platser i världen. Men - det räcker tyvärr inte. Det så kallade världssamfundet måste reagera - ett samfund där två av de ledande aktörerna har helt andra agendor än de demokratiska stater har (heldiktaturen Kina och halvdiktaturen Ryssland).

Grundtanken med Förenta Nationerna är säkert jättefin. Att denna organisation i praktiken är tandlös och korrumperad är däremot väl känt. Synd - det hade kunnat bli bra mycket bättre!

Min kritik mot FN gäller självklart inte bara organisationens tandlöshet i hanteringen av internationella konflikter - det gäller också den så kallade klimatpanelens ovetenskapliga hantering av en mycket långsam uppvärmning av vår planet.

GMY

Sinuhe - återuppstånden egyptier

Klimat- och säkerhetspolitik

Som den uppmärksamme läsaren har sett så har jag några länkar till bloggar som inte alls handlar om försvars- och säkerhetspolitik. Jag har nämligen ett annat intresse också: klimathysterin.

Jag är nämligen en av dem som ifrågasätter det som i daglig svenska kallas för "FN:s klimatpanel" och som egentligen heter "Inter-governmental Panel on Climate Change" - IPCC. Jag litar inte på alla domedagsprofetior om att den mycket svaga uppvärmning som skett sedan 1850 beror på mänsklighetens "utsläpp" av en luktfri och osynlig gas som kallas koldioxid.

Bakgrunden är att jag för några år sedan hörde en radiointervju med en professor från Kungl tekniska högskolan, KTH. Han (professor Peter Stilbs) redogjorde lågmält men tydligt  för att det inte alls finns någon egentlig vetenskaplig konsensus om att de mänskliga "utsläppen" av koldioxid skulle vara den huvudsakliga orsaken till att klimatet, eller egentligen temperaturen, har ändrats med cirka 0,7 grader Celsius de senaste hundra åren. När jag kom hem "googlade" jag flitigt i flera dagar och insåg att det faktiskt var som han sagt: det fanns massor av bloggar och vetenskapliga artiklar som helt eller delvis sågade det mantra som IPCC ständigt upprepar: "Den uppvärmning av jorden som sker kan endast förklaras med att den sker på grund av mänsklighetens utsläpp av koldioxid när vi förbränner fossila bränslen".

Det finns en mängd olika aspekter att ta hänsyn till om man vill borra djupare i detta; jag ska här bara nämna några detaljer som fått mig att bli en klimatrealist (den andra sidan kallar sådana som mig för "förnekare", "skeptiker" med mera. Man får ibland intrycket av att det borde förbjudas i lag att inte tro på den vetenskapliga rappakalja som presenteras):

• IPCC har inte vetenskapligt kunnat visa eller bevisa att CO2 (koldioxid) är orsak till att vår planet blivit varmare sedan cirka 1850 (då den så kallade "lilla istiden" slutade). Man hävdar i stället att uppvärmningen inte går att förklara på något annat sätt! Därigenom har man elegant negligerat det faktum att uppvärmningen startade långt innan människans "utsläpp" av koldioxid började öka. Man har också elegant avstått från att besvara frågan om varför den lilla istiden egentligen skapades (militärhistoriskt var det ju den lilla istidens ihärdiga kyla som möjliggjorde att en risktagande spelare som Karl X Gustaf med cirka 9 000 soldater kunde gå över Lilla och Stora Bälten 1658 och därigenom i grunden och varaktigt förändra Sveriges historia). Lilla istidens skapelse kan ju inte ha något med minskande mänskliga "utsläpp" av CO2 att göra. Slutligen har man elegant negligerat påverkan från solen och molnbildningen. Vad jag vet är det dock solens energi som överhuvud taget gör att jorden inte är en isklump.
• Utan den så kallade växthuseffekten skulle jorden vara mellan 30 och 35 grader kallare. Det är en jäkla tur att det finns ett fysikaliskt fenomen som (felaktigt) benämns växthuseffekt!
• Förekomsten av CO2 i atmosfären har ökat från cirka 270 PPM ("parts per million" = miljondelar räknat på volymen) till dagens cirka 380 PPM. I debatten i tidningar får man ofta uppfattningen att huvuddelen av atmosfären numera består av koldioxid. Så är det inte. Av 3 000 kubikmeter atmosfär är cirka en kubikmeter koldioxid.
• CO2 är en så kallad "växthusgas". Den starkaste (mest potenta) växthusgasen är dock vattenånga!
• Det är för mycket frågetecken förknippade med IPCC för att jag ska kunna känna mig rimligt trygg med det vetenskapliga underlaget och agendan. Ordförande för IPCC är järnvägsingenjör, inte astrofysiker eller något annat som gränsar till så kallad klimatvetenskap. IPCC:s rapporter innehåller felaktigheter. WWF och Greenpeace förefaller har ett mycket stort inflytande på rapporternas innehåll. Konstruktionen med IPCC innebär att alla länder som deltar i arbetet automatiskt åtar sig att stå bakom IPCC:s alla slutsatser. Oupps.
• Det finns kopplingar till Romklubbens (Club of Rome) tydliga agenda att tillskapa en världsregering med miljö- och klimathotet som orsak. Anders Wijkman är förresten medlem i Romklubben. Googla på Margaret Meade och hur hon ville nyttja olika katastrofscenarier för en helt politisk agneda.
• Det har publicerats för mycket uppgifter om fuskande "klimatforskare", vägran att visa "rådata" om temperatur med mera för att jag ska känna mig trygg. En duktig forskare delar gärna med sig av sina rådata för att andra forskare ska kunna verifiera eller falsifiera hans eller hennes teorier/postulat.
• Jag litar inte heller på de temperaturdata som domedagsprognoserna från IPCC till stor del vilar på. Det kan vara så att detta material är korrekt - men min misstänksamhet mot IPCC:s metoder är så stor att jag inte är övertygad. IPCC har ju tidigare deklarerat att Himalayas glaciärer skulle vara borta inom kort; tyvärr visade sig denna uppgift komma från WWF och inte alls från någon vetenskaplig artikel.
• IPCC publicerar inga prognoser. I stället kallar man sina resultat för projektioner, vilket innebär att man inte behöver ta ansvar för om verkligheten inte följer kartan.
• FN publicerade 2005 en prognos att det under 2010 skulle finnas minst 50 miljoner "klimatflyktingar". Vad jag vet finns det inte en enda. FN:s reaktion på det faktum att kartan och verkligheten divergerat blev att...ta bort kartreferensen från FN:s hemsida!
• Klimathysterin har fått hela det grundläggande arbetet med en bättre och renare miljö att spåra ur totalt. Kommunerna anställer "klimatstrateger" som enbart förefaller arbeta med att skrämma upp Sveriges befolkning för en annalkande katastrof som inte verkar materialiseras.  Mälaren ska ju höjas med 6 meter inom kort, tror man. Stadsdelar måste flyttas. Det kommer att bli pinsamt när inga av dessa domedagsprofetior infrias. Det finns tyvärr inga som helst belägg för att havsytan ska höjas i en sådan utsträckning att den överskrider den naturliga landhöjningen.

Jodå, det har kanske blivit någon grad varmare både i Arktis och Antarktis. Tittar man på TV får man intrycket att det är plusgrader och att all is smälter mycket snabbt. Så är det inte. Under den varmaste perioden i Antarktis är det ungefär minus 10 grader. Hur kallt det var för 200 år sedan har vi ingen aning om.

Jag hoppas att detta inlägg får några av mina läsare att fundera lite till, innan man sväljer klimatalarmisternas domedagsprofetior med hull och hår. Besök gärna några av mina länkade bloggar. The Climate Scam är på svenska och rekommenderas varmt.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens veteraner

Sedan Allan Widmans utredning om veteransoldater har det skett en enorm utveckling, som verkligen är glädjande. Ny lagstiftning finns, Försvarsmakten åläggs ett större ansvar än tidigare och en veteranavdelning ska bildas från halvårsskiftet. Ett rätt stort antal nya tjänster skapas för att förstärka de reella möjligheterna till stöd för veteraner.

Måndag och tisdag förra veckan avhölls ett rätt stort seminarium på Karlberg, inriktat på veteranfrågor.

Det man kan konstatera är att numera är inte frågan om Försvarsmakten ska ta ett större ansvar för sina veteraner utan mest om hur detta ansvar ska materialiseras. Forskning visar ju att generellt sett så mår Försvarsmaktens veteraner (med detta ord menar jag enbart de som egentligen borde benämnas utlandsveteraner, det vill säga soldater som tjänstgjort i internationella militära insatser) faktiskt bättre än ett medelsnitt av Sveriges befolkning gör. Detta gäller även förekomsten av PTSD (post-traumatic stress disorder). Även sådana variabler som självmordsfrekvens är mindre förekommande bland veteranerna än bland motsvarande genomsnitt av Sveriges befolkning.

Detta skulle kunna innebära att man kunde säga att då behövs ju ingen satsning - allt är ju OK. Tyvärr är det inte så. Orsaken till att veteranerna mår såpass bra som de trots allt gör är tydligen främst att det noggranna urval som görs inför anställning och tjänstgöring gör att en stor del av "riskindividerna" sållas bort. Å andra sidan innebär detta att det bland veteranerna kanske inte borde finnas ett enda självmordsfall samt att andelen som drabbats av PTSD också borde vara noll.

Seminariet hade ett bra sätt att beskriva detta, nämligen just att veteranerna som kollektiv kanske mår bra men att det ändå på den individuella nivån ändå kan finnas tydliga behov av hjälp, stöd och behandling.

Det är känt att det finns fortfarande veteraner som tjänstgjorde i Kongo som varje dag mår skit. En annan stor riskgrupp är de veteraner som tjänstgjorde i de tidiga Bosnien-missionerna, där ju kriget var närvarande på ett ännu tydligare sätt än i dagens Afghanistan men Försvarsmaktens "verktygslåda" inte alls lika utvecklad som den håller på att bli här och nu.

Ett stort problem, som jag ser det, är att det lätt blir så att Försvarsmaktens chefer tror att den nya personalförsörjningen på något mystiskt sätt redan idag existerar fullt ut, så att förbandscheferna ska ta sitt ansvar för "sina veteraner". Så kan det kanske bli så småningom, men vi är inte där än. Av de kanske 100 000 svenska män och kvinnor som tjänstgjort i internationella militära insatser är det ju en försvinnande liten andel (några tusen skulle jag tro) som är anställda i Försvarsmakten till vardags och som kan sägas ha en tydlig förbandstillhörighet och en förbandschef.

Det stora flertalet är och var ju totalförsvarspliktiga, som till vardags idag gör något helt annat (arbetar hos en civil arbetsgivare, studerar, är arbetslösa, är pensionärer etc). Många av dessa är utbildade vid ett förband som inte längre existerar. Många av dem har heller ingen krigsplacering vid ett krigsförband.

Det är detta som är problemet tror jag. Om man ska närma sig dessa 100 000 män och kvinnor ska man inte tro att man når dem genom deras "respektive förband", för det gör man inte. Ett omsorgsfullt detektivarbete måste nog till.

Men - det finns ingen annan väg än den smala vägen. Försvarsmaktens veteraner har gjort en fantastisk insats för Sverige, dess folk, riksdag och regering. De flesta veteraner mår jättebra. Nu gäller det bara att finna dem som trots allt har behov av stöd, hjälp och åtgärder.

GMY

Sinuhe

Försvarsstrukturutredningen

Försvarsstrukturutredningen (FSU) har nu levererat sitt betänkande. Utredningen föreslår att stora delar av FMLOG samt vissa utpekade andra delar av Försvarsmaktens logistikverksamhet ska föras över till ett utvecklat Försvarets Materielverk, som i och med förändringen föreslås byta namn till Försvarslogistikmyndigheten. Själva grundidén med allt detta är att det ska skapa möjligheter att spara pengar, stora pengar.

Jag har inte läst hela utredningen men tycker ändå att det finns skäl att reflektera lite.

Min grundkänsla är att en förändring av den typen som föreslås måste vara motiverad av oerhört tydliga och robusta ekonomiska kalkyler. Det duger inte att "utredningen bedömer" att en viss besparing ska kunna uppnås. Försvarsmakten har ju en historia av mycket stora förändringar i förbandsstruktur, förändringar som enligt min mening ofta inte genererat några besparingar överhuvud taget. Är det nu dags igen att återigen genomföra en mycket stor och genomgripande förändring byggande på bristfälligt underlag? Den som lever får se.

Ett underbart och pedagogiskt exempel på hur Försvarsmakten (dock sannolikt under tvång) tidigare genomfört mindre kloka organisationsförändringar är nedläggningen av alla artilleriregementen förutom Bergslagens Artilleriregemente, A 9. A 9 låg då i Kristinehamn, tillsammans med I 2 (Värmlands regemente). I 2 hade, för höga kostnader, flyttats till Kristinehamn från Karlstad. Tanken var att dessa två regementen på något magiskt sätt skulle bli en effektiv garnison och kunna sänka de fasta kostnaderna genom att samutnyttja delar av administration och infrastruktur.

Tanken var måhända klok men den byggde på att flyttkostnaden för I 2 så småningom skulle kompenseras av besparingar inom Kristinehamns garnison. Exakt hur ekvationen såg ut vet jag inte.

Problemet uppstod när I 2 lades ner. Den kloke läsaren inser snabbt att i och med I 2:s nedläggning föll hela kalkylen och flytten från Karlstad till Kristinehamn blev egentligen helt onödig.

Den komiska finalen på denna lilla flyttcirkus blir att sedermera flytta A 9 till Boden, där Försvarsmakten tidigare lagt ned A 8. Det hade varit intressant att veta hur mycket allt detta kostat skattebetalarna.

Jag ser en risk att FSU:s förslag kan få liknande effekter: mycket stora kostnader accepteras men utan att egentligen konkret kunna räkna hem motsvarande besparingar i efterhand. Tyvärr är det ju så att våra folkvalda i riksdag och regering ofta måste kunna bevisa sin politiska handlingskraft. Tyvärr är det ju också så att det inte ger politiska poänger med att kontinuerligt fila och förbättra en redan existerande struktur - nej rejäla tag ska det vara.

Finns det några konsekvenser för Försvarsmaktens personalförsörjning med utredningens betänkande då?

Enligt min uppfattning, som dock inte baseras på en fullständig analys av hela betänkandet, är svaret absolut ett ja. Försvarsmaktens volym av anställd personal minskar ju när flera tusen civila och militära arbetstagare på något sätt flyttas över till en ny myndighet. En minskning av de totala volymerna är dessutom planerad och beräknas utgöra en väsentlig del av den sammanlagda besparingen.

Det som får mig att fundera lite extra är dock att ett stort antal FMLOG-anställda i nuvarande planering är inriktade mot att ibland tillfälligt kunna besätta en insatsbefattning i ett krigsförband i form genom att tjänstgöra som specialist, en personalkategori som tyvärr egentligen inte existerar.

Jag har inte närmare utrett om en sådan befattning kan bemannas med i grunden civila arbetstagare genom ett så kallat arbetsledningsbeslut - spontant känns det dock som att så borde vara fallet. Rent konkret innebär situationen att den civile arbetstagaren (exempelvis en stridsfordonsmekaniker)  tillfälligt konverteras till att vara en militär arbetstagare och, under sin tjänstgöring i krigsförbandet och insatsbefattningen, bär uniform med gradbeteckning.

Det problem som jag tror finns är att detta inte alls fungerar om den civile arbetstagaren arbetar hos en annan arbetsgivare än Försvarsmakten. I så fall måste ju han eller hon ha status som tidvis tjänstgörande arbetstagare i Försvarsmakten för att få rätt till tjänstledighet, skydd för anställningen med mera. Men - det finns inte, och är inte heller planerat, något författningsstöd för tidvis tjänstgörande specialister. Kategorin existerar inte i den av Personalförsörjningsutredningen föreslagna speciallagen, som ju skapar förutsättningar för GSS/T. Speciallagen skapar förutsättningar för två typer av tidvis tjänstgörande arbetstagare:

• Tidvis tjänstgörande officerare och specialistofficerare (tillsammans benämnda reservofficerare)
• Tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän

Problemet accentueras av att IO14 redan nu innehåller cirka 1 000 befattningar för tidvis tjänstgörande specialister. Med FSU:s förslag adderas ytterligare kanske 2 000 befattningar, sammanlagt 3 000 befattningar för en kategori som faktiskt sett formellt inte existerar.

Jag återkommer när jag läst hela betänkandet och dess förslag.

GMY

Sinuhe

Ett försök att minska begreppsförvirringen

Med anledning av Chefsingenjörens senaste inlägg på sin blogg ("Begreppsförvirring") vill jag ta tillfället i akt att försöka minska förvirringen lite grann. Mina läsare får ursäkta mig om jag skriver som en överpedagogisk gammal folkskollärare - jag vill bara vara säker på att alla förstår. Det är tyvärr så att den begreppsvärld som är fastställd innehåller en del ologiska komponenter.

Chefsingenjören inleder med att skriva att Other Ranks (OR) är detsamma som specialistofficerskategorin. Han har både rätt och fel.

Militära befattningar i Försvarsakten tillhör antingen gruppen OF eller gruppen OR. Befattningar benämnda OF är avsedda att bemannas med individer som är officerare (OFF), det vill säga a) anställda som yrkes- eller reservofficerare och b) med lägst fänriks tjänstegrad. Denna inskränkning innebär att en kapten i Hemvärnet normalt inte är officer - utom om han eller hon är yrkes- eller reservofficer. Denna inskränkning av vilka som får kalla sig officerare kommer från Officersförordningen, inte från Försvarsmaktens egna regelverk.

Officerare är tillsvidareanställda och tjänstgör antingen kontinuerligt (OFF/K) eller tidvis (OFF/T). 

• En kontinuerligt tjänstgörande officer är anställd som yrkesofficer. 
• En tidvis tjänstgörande officer är anställd som reservofficer.

Vän av ordning undrar då genast: "Vad är man då om man är kapten i Hemvärnet, eller tillfälligt anställd som kapten i en internationell militär insats utan att i grunden vara yrkes- eller reservofficer"? Svaret på frågan - oklart. Ett tänkbart svar skulle kunna vara att man är officers vederlike - men frågan är om inte det epitetet låter lite gammalmodigt? Ordet vederlike kan väl med dagens språk översättas närmast till likställd med.Vad jag vet finns det ingen fastställd benämning för exempelvis kaptener i Hemvärnet.

Slutsats: Befattningar märkta med OF är avsedda att bemannas med individer som är officerare - antingen anställda som yrkesofficerare eller anställda som reservofficerare.

Den uppmärksamme läsaren märker säkert att jag medvetet skiljer mellan befattningens nivå och individen. Jag gör det medvetet - tjänstegrad är en något som utmärker en individ medan nivå utmärker en befattning, som en del av befattningens kravprofil. En individ har tjänstegraden major och tjänstgör i en militär befattning på nivån OF-3.

Jag hoppas att vi nu någorlunda lyckats reda ut OF - jag svara gärna på frågor om någon vill.

Nu kommer det riktigt röriga - det så kallade OR-systemet.

Försvarsmakten har övergått till ett tvåbefälssystem. Det är då lätt att tro att den ena "befälssorten" heter OF (officerare) och den andra "befälssorten" heter OR (specialistofficerare).

Tyvärr är det exakt så som det inte är.

OR betyder other ranks vilket egentligen ska tolkas som alla tjänstegrader förutom de tjänstegrader som nyttjas av officerare. I vårt system innebär det att alla tjänstegrader från och med menig till och med regements/flottiljförvaltare tillhör OR-systemet. Befattningarna ska således markeras med nivåer från och mer OR-1 till och med OR-9.

I OR-systemet ingår tre olika typer av befattningar, och därmed individer.

Specialistofficerarna (SO) har tjänstegrader från och med 1.e sergeant till och med regements/flottiljförvaltare och deras befattningar markeras från och med OR-6 till och med OR-9. Specialistofficer kan man bara vara om man är anställd som yrkes- eller reservofficer. Om man är tillfälligt anställd för att tjänstgöra i en internationell militär insats med tjänstegraden fanjunkare är man lik förbannat inte specialistofficer, utan något annat - kanske specialistofficers vederlike.

Specialistofficerare är tillsvidareanställda och tjänstgör antingen kontinuerligt (SO/K) eller tidvis SO/T).

• En kontinuerligt tjänstgörande specialistofficer är anställd som yrkesofficer. 
• En tidvis tjänstgörande specialistofficer är anställd som reservofficer.

OR-systemet innefattar också gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Detta innefattar individer med tjänstegrader från och med menig till och med sergeant. Deras befattningsnivåer är från och med OR-1 till och med OR-5. Det är idag inte definierat var gränsen går mellan soldater/sjömän och gruppbefäl.

GSS har längre tidsbegränsade anställningar, för närvarande stödd av ett kollektivavtal. Försvarsmakten räknar med att under 2012 även få ett uttalat författningsstöd för denna anställningsform.

GSS tjänstgör antingen kontinuerligt (GSS/K) eller tidvis (GSS/T).

Det är många komponenter i detta som gör att det kan bli rörigt. det kan exempelvis vara svårt att förklara att en yrkesofficer som är fanjunkare inte är officer (utan just specialistofficer). Om begreppet yrkesofficer hade bytts ut mot det bättre begreppet yrkesbefäl hade kanske detta varit mer enkelt att förklara.

Lägg märke till att vad jag angivit ovan är som systemet är tänkt att fungera. Alla stödsystem är inte fullt ut kompatibla med ovanstående sammanställning. I System PRIO finns det inget som heter GSS till exempel.

Slutligen (ja, detta blev ett långt och tråkigt inlägg): Kategorin specialister existerar formellt inte - det finns inget författningsstöd för den. Visst kan Försvarsmakten internt nyttja begreppet men jag tycker det är bättre att använda begrepp som faktiskt existerar och som det finns författningsstöd för.

Ännu mera slutligen - undvik att använda begreppet kontrakterade om Försvarsmaktens personal. De som är anställda är arbetstagare i Försvarsmakten, militära eller civila. En del arbetstagare är tillsvidareanställda, andra har tidsbegränsade anställningar.

Personalen i Hemvärnet har normalt ett hemvärnsavtal - det vill säga ett avtal om tjänstgöring i Hemvärnet.

Läs till exempel gruppindelningen i Förordning om Försvarsmaktens personal. Där framgår det tydligt att Försvarsmaktens ordinarie militära arbetstagare utgör av:

1. Yrkesofficerare
2. Reservofficerare
3. Anställda gruppbefäl, soldater och sjömän

Dessutom kan Försvarsmakten tillfälligt anställa individer för tjänstgöring (enbart) i en internationell militär insats.

Jag hoppas jag inte rört till det hela totalt nu....=)

GMY

Sinuhe

"Sorry we cannot help you guys - we are Swedish"

Wiseman beskriver mycket tydligt den eländiga kompromiss som regeringen träffat med (S) och vilka konsekvenser det får. Jag tror många inte vet FN-mandatets faktiska utformning, men visst är det skrivet betydligt mer långtgående än vad socialdemokraterna vill erkänna. Håkan Juholt kanske inte har läst det? Med tanke på hans tidigare uttalanden om "stående stridsvagnsbataljoner" så kan man undra.

"Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya".

Den sista bisatsen i mandatet ger ju ett väldigt tydligt mandat att hjälpa civila och civila befolkade områden under risk för attack. Kan det uttryckas tydligare?

Som svensk så skäms jag. Vi skickar äntligen ett flygförband men om ett svenskt flygplan ser ett av överste Gadaffis förband attackera en flyktingkolonn så får vi inte ingripa utan ska snarast be "någon annan" att ingripa. "Sorry we cannot helt you guys - we are Swedish".

Just nu, kl 0718, sitter Lars Ohly och pratar rappakalja om mandadets innebörd. Han har uppenbarligen inte heller läst läxan.

Jag skäms. Min tidigare uttryckta beundran för de män och kvinnor som med risk för sitt liv vågar stå upp mot en blodtörstig diktator kvarstår och är nu ännu större. Min beundran för våra folkvalda representanter är betydligt mindre.

GMY

Sinuhe

Lundaspex samt insats i Medelhavet

Jag har fått några ebrev som artigt undrar om Sinuhe har avlidit, eller om han är ute på en ovanligt lång simtur i Nilen.

...eller som det sjungs i Lundaspexet Uarda:

Liten Moses, rar och söt
Mor din, hon var allt ett nöt
När hon i ett piltråg 
Sköt dig ut på Nil-våg.

Tyvärr är sanningen så enkel som att a) tiden inte riktigt räcker till just nu, b) övriga försvarsbloggare förefaller ha ett oändligt flöde av kreativitet och idéer samt c) personalförsörjningsaspekterna på en kommande internationell militär insats i Libyen är ointressanta.

Eller?

Faktum är egentligen det motsatta. Om det blir en insats i och runt Libyen blir det ju faktiskt ett gyllene tillfälle att testa både den internationella arbetsskyldigheten och de nya förutsättningarna i form av den avskaffade utlandsstyrkan. Det var ju faktiskt just för insatser liknande den som nu tornar upp sig som dessa ändringar gjordes. Utan ändringarna hade Försvarsmakten sannolikt haft mycket längre startsträcka (inte för all personal men för en hel del). Exakt hur lagen om utlandsstyrka i Försvarsmaktens hade påverkat en situation som den som just nu håller på att skapas är jag inte expert på - men jag har svårt att tro att någonting hade varit enklare.

Å andra sidan finns det en del arbete kvar. Utlandsavtalet gäller ju fortfarande, varför, om jag förstått det hela rätt, den personal som omgrupperar till Medelhavet kommer att få byta avtalsform hux flux. Detta kan vi bara komma runt den dag det nya arbetstidsavtalet är på plats - då börjar det likna något.

Nåja, nu blev det faktiskt en mikroblogg trots allt. Jag ska försöka skärpa mig framledes.

GMY

Sinuhe

Beundran

Mitt huvudområde - personalförsörjning - handlar i mångt och mycket inte bara om den svenska personalförsörjningsreformen, med dess aningen hårda kvantiteter och kostnadsaspekter, utan innerst inne egentligen också om mjukare värden som känslor och empati.

Jag känner en enorm beundran för de modiga och outtröttliga män och kvinnor som till synes utan rast och ro kämpar för att finna överlevande efter jordbävningen och tsunamin. På TV kunde jag tidigare se en till synes fullständigt dödstrött räddningsarbetare som torkade en tår ur ögat och sade att han tänkte jobba hela nästa natt också. Katastrofer, som den vi ser nu, kan verkligen ta fram både det bästa och det sämsta hos människor.

Jag känner en enorm beundran för de män och kvinnor som arbetar i och runt de havererade reaktorerna i Fukushima. Sannolikheten att någon av dem ska utsättas för en för stor stråldos måste vara påtaglig. Det är lätt att dra paralleller till de sovjetiska brandmän som utan tvekan lät sig hissas ned i den skadade reaktorn i Chernobyl.

Jag känner en enorm beundran för alla de män och kvinnor som vågat stå upp mot ett antal förfärliga diktatorer i länder som vi till för några veckor sedan betraktade som stabila. Göran Persson sade en gång i TV att han beundrade den (socialistiska och totalitära) kinesiska modellen för deras unika långsiktighet. Jag undrar vad alla dessa modiga män och kvinnor i norra Afrika och runt arabiska gulfen hade sagt om de kände till den svenske statsministerns uttalande.

Tyvärr känner jag överhuvud taget ingen beundran för ledarskapet inom FN, EU och G8 avseende situationen i Libyen.  Det är säkert så att det har varit en mängd olika aspekter som påverkat besluten att inte göra något. Det är säkert så att realpolitik kan sätta hämsko på en reellt existerande vilja att faktiskt göra något åt en galen diktators ambitioner att mörda sitt eget folk.

Tyvärr tycker jag personligen inte att det räcker som förklaring. Dessa organisationers raison d'etre är bland annat just att snabbt och med val av rätt säkerhetspolitiska instrument kunna hantera situationer som den vi ser på andra sidan Medelhavet.

FN, EU och G8: Det ni gör just nu duger inte. Er legitimitet undergrävs.

GMY

Sinuhe

Lågsäsong

I likhet med min värderade kollega Wiseman har jag just nu svart att få tiden att räcka till för att leverera något någorlunda läsvart varje vecka. Men den gode Wiseman sitter ju mitt i natten och skriver har jag sett!

Det är faktiskt också så att inom mitt fokusområde - personalförsörjning - händer det inte så mycket just nu. Det är lågsäsong. Nja, inte riktigt kanske - det pågår ju faktiskt ett arbete fokuserat på specialistofficerskategorin och ett annat arbete fokuserat på hela OR-kategorin (som inte alls är en kategori egentligen utan två). Det pågår också ett rätt spännande arbete kopplat till utvärdering av rekryteringen till GMU. De befarat lättrörliga individerna har hitintills visat sig vara ännu mera lättrörliga än vad vi trodde.

Försvarsmakten har lämnat in sina kommentarer till Personalförsörjningsutredningens betänkande. Jag tror att nu startar en ganska lång regeringsbehandling innan det kan komma en proposition. Det är ju faktiskt så att centrala delar av arbetsrätten ändras rätt rejält - detta genom en lag och inte genom kollektivavtal. Fram till dess saknas viktiga verktyg i lådan helt.

Jag har sett en del av den nya rekryteringskampanjen Välkommen till vår verklighet och är tyvärr inte så imponerad. Visst känns väl anslaget fortfarande väldigt grabbigt? De pressklipp som INFOS skickade ut idag innehöll också en del kommentarer om ovärdiga kopplingar till tillverkare av olika virtuella krigsspel. Man får väl hoppas att INFOS och alla deras analytiker verkligen vet exakt vad de gör. Med tanke på att rekrytering av kvinnor nu är en livsnödvändighet så ska det bli intressant att se i vilken utsträckning det täcka könet nappar.

Skicka inte NBG till Libyen. Jag föredrar i så fall en insats i Elfensbenskusten, som sakta glider närmare och närmare ett inbördeskrig. Den springande frågan är ju faktiskt om hela konceptet med EU:s stridsgrupper inte är moget för nedläggning. Med tanke på beslutsmekanismen inom EU känns det inte speciellt troligt att två stridsgrupper någonsin blir insatta. Det är få konflikter där 5 000 boots on the ground kan göra skillnad.

GMY

Sinuhe

2014

Tänkbart scenario nyårsafton 2014...

ÖB satt i sin fåtölj med ett rejält glas champagne och rekapitulerade vad som hade hänt sedan han fick sin befattning. Åren hade helt klart inneburit en lång rad av ups and downs.

=====

"Det var ju själva fan att det här helikoptereländet aldrig kunde ta slut. Det helt katastrofala beslutet att köpa en helikopter som ingen annan nation beställt (hkp 14) hade övergått i ett otäckt svart hål när den i all hast inköpta kompletterande helikoptern (hkp 16) hade levererats så snabbt att personalförsörjningen av systemet inte alls hade hängt med. Ödets ironi hade dessutom plötsligt fått leveranserna av hkp 14 skjuta en oanad fart, för att till och med plötsligt ligga före planerna. Sverige föreföll översvämmas av splitternya helikoptrar.

Tyvärr översvämmades helikopterflottiljen inte alls av besättningar till alla dessa nya plattformar. Det visade sig att när de olika besluten om materielanskaffning hade tagits hade personalförsörjningsaspekterna överhuvud taget inte varit uppe till diskussion. Personal till besättningar antogs bara "finnas" men få hade några funderingar om hur alla dessa män och kvinnor skulle attraheras, rekryteras, utbildas och nyttjas.

Som tur var hade Allan Widman lyckats finna pensionerade helikopterpiloter och -tekniker, som mot en sanslöst hög ersättning åtog sig att faktiskt hålla hela den nya flottan igång intill dess att nya djärva män och kvinnor producerats.

Det var ju också själva fan att Visbyproblemen aldrig tog slut.

Trots alla löften om snar förbandssättning så var det alltid någon jäkla uppdatering av programvaran som skulle ske. Sverige hade sedan flera år alla fem Visbykorvetterna i något som officiellt benämndes drift, men tyvärr var deras operationella effekt nästan noll. Det hade varit ett klokt beslut han tog under år 2011 att åter göra alla fyra Göteborgkorvetterna fullt operationella igen. Visbykorvetterna gjorde sig bra vid Marinens Dag på Skeppsholmen men hade tyvärr varit en fullständig katastrof när Visby under 2012 fick möjlighet att delta i operation Atalanta. Trots en oerhört dyr extra uppdatering av programvaran hade de tekniska problemen varit av en sådan storlek att den enda korvetten mest hade legat i hamn. Som tur var fanns trotjänaren Carlskrona kvar och kunde med kort varsel skickas ner till Adenviken. Visby fick under tiden ligga i hamn och vara någon slags relästation för ledningssystemet.

Kunde det kanske vara så att Wasa också hade fel på programvaran? Var det därför hon sjönk?

Det mest spännande hade ju helt klart varit alla turer runt personalförsörjningen. Åren 2010 och 2011 hade inte alls varit bra. Antalet rekryter hade, efter en positiv inledning under år 2011, snabbt börjat dala under andra halvåret år 2011 och under år 2012. Märkligt nog hade sedan något hänt. Det började sprida sig i de kretsar där rekryterna skulle rekryteras att utbildningen faktiskt var riktigt bra. Facebook spelade en stor roll. Många rekryter vittnade om att första gången de hörde ordet värdegrund faktiskt var under sin utbildning i Försvarsmakten. Runt årsskiftet 2012 - 2013 hade det hela plötsligt svängt. Försvarsmakten översvämmades av ansökningar att få göra GMU. Vare sig personal- eller informationsstaberna kunde dock förklara vad som hänt. Ny programvara kanske?

Det mest fantastiska var dock den remarkabla utveckling som skett avseende tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.

Det första steget som togs var när regeringen motvilligt beslöt att Försvarsmakten fick nyttja begreppet reservister i stället för det där otympliga begreppet med tidvis tjänstgöring. Försvarsministern hade till slut insett att det tidigare begreppet inte var säljande nog.

När det nya författningsstödet kom på plats under år 2012 hade det till allas förvåning snabbt visat sig att det fanns ett uppdämt intresse att bli anställd som reservist. Förmodligen påverkades hela systemet positivt av den snabba kinesiska ockupationen av Taiwan och det tysta ryska medgivandet. Näringslivet hade också snabbt gått ut och förklarat sig stöd till reservistsystemet. Den tydligaste fanföraren från näringslivet hade varit Marcus Wallenberg, som till ÖB:s förvåning visade sig vara reservofficer i Amfibiekåren.

Redan under 2014 hade Försvarsmakten fyllt de drygt 9 000 befattningarna för gruppbefäl, soldater och sjömän i reserven. Ett snabbt beslut att skapa redundans fick till följd att Sverige nu inte bara hade en komplett reservistorganisation, utan också att det under år 2018 kunde förmodas finnas två reservister per befattning. Detta borde borga för en betydligt mer stabil personalförsörjning. 

Ersättningssystemet för reservisterna hade däremot behövt ändras i grunden. De motiverade reservisterna var inte alls intresserade av att tjänstgöra i Försvarsmakten för 16 till 19 000 kr per månad. Det hade varit en besvärlig process att ta fram det nya ersättningssystemet, som främst baserades på extra pensionsinsättningar. Eftersom det offentliga pensionssystemet höll på att haverera hade den speciallösning som skapats för alla reservisterna blivit riktigt bra, utan att för den skull rasera ekonomin "

=====

ÖB log i mjugg, reste sig och gick för att hämta mer champagne.

Mvh

Sinuhe